Print (PDF) - On this page / på denna sida - Öland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Öland
108
land åtskilliga specifikt sydsvenska dialektdrag
gå ganska långt upp i Möra-häradena, kan man
vänta att finna sådana äfven åtminstone på södra
ö. En sådan förväntan besannar sig endast i myc-
ket ringa mån (jfr nedan), öländskan måste som
helhet betraktad främst föras tills, med målen i
norra delen af Kalmar län och i östra Östergötland.
Yiktigare genomgående drag i öns mål äro inom
ljudläran: vokalförlängning i gamla kortstaf-
viga ord (skot 1. skot, med bredt ö-ljud, skott,
be/c, beck), lamm(e), lam (adj.), och krámm,
krama, apokopering af svagtonig (siut)vokal i myc-
ket stor utsträckning, frånvaron af såväl äldre som
ur lång vokal uppkomna diftonger, a har blifvit
å-ljud före (äldre) Id, nd, mb (ålda, alla, ollon,
band, bann, band, kåmm, kam), ganska utbredd,
oni ock till vissa ställningar begränsad öfvergång
af i till e och af y till ö i långstafviga ord (vekt,
vikt, tréll, trilla, bott, bytta, st<jck, stycke) - den
senare öfvergången är vida mindre vanlig i norr .-,
ny en, njuren, och jyp(e), djup, l ("tjockt" 1),
äfven ur rd, och tungspets-r, hvilket senare efter
vokal är ganska "flyktigt" och delvis vokaliseras
(detta måhända ett sydsvenskt drag, som dock icke
bör föranleda antagandet, att öländskan förr haft
bakre r), sprynga, springan, och änka, änkan,
o. d. utan j före a, nättel, nässla, och vattel,
vassla, bortfall af slut-w (boka, boken, gata, gatan,
bola, borden, oxla, oxelbär); inom formläran:
svaga mask. ha segrat med nom.-formen (bongken,
bunken, nacken), obest. pl. mask. häst, gubb förut-
sätta former på -a, best. pl. mask. slutar i allm.
på -a, obest. pl. fem. heter kvane(r), kake(r), best.
form slutar genomgående på -(e)ra, verben sakna
pl.-former, deras sup. visar öfverallt apokope (kast,
kastat, brunn, brunnit), starka part. ändas i mask.
på -en (icke -in), hvadan äfven stammens i
blifvit e i l:a starka klassen (beten). Bland öfver
hela ön spridda egenheter inom ordbildnin-
gen må påpekas vanligheten af adj. på -itt,
-itte(r): krokitt(er), krokig, bläsitt(er), blåsig.
Accenten visar särskildt i n. fluktuationer
mellan akut och grav. Nästan alla de nu anförda
dragen ha anknytning inom de götiska målen,
äfven om några gå därutanför, särskildt så, att
de tillika äro uppsvenska. Samma götiska oriente-
ring gäller i fråga om ordförrådet, ett om-
råde, där dock götiska och sydsvenska mål ofta
stå samman emot de uppsvenska, öländskan visar
alltså här nära anslutning till den förra gruppen
(använder t. ex. dröppja, idissla, lock, spindel,
schul, stäfva, nek} kärfve o. s. v.), hvilket icke
utesluter afsevärd variation i fråga om ordförrådet
inom öländskan (i n. t. ex. f anta, i s. gräbba).
Specifikt uppsvenska dialektdrag saknas emellertid
icke - ett faktum af stort intresse -, men knappt
något af dem tillhör hela ön; de anmärkas sär-
skildt här nedan. - Dialektsplittringen inom ön
är öfverraskande stor, med delvis skarpa dialekt-
gränser. Man kan rätt väl uppdela målen i 4
grupper; gränslinjerna gå i ö. och v. 1. De 5
nordligaste socknarna (Föra bildar dock öfvergång
mot 2): apokoperingen har här gått längst och
drabbar t. ex. äfven kategorier som bo l, bordet,
gal, galet, stánn, stannade (Föra stanna); både
o och u uppträda i kortstafviga som bredt ö (eller
mellanljudet mot å); långt u närmar sig ofta s. k.
norskt u (jfr liknande i uppsv.); u i ord, som
stubbe, längst i n. äfven i huppa, stuppa; kort a
är (utom före l, r, j) nästan alltid = riksspråkets;
Id, nd behålla sitt d (för ej länge sedan äfven
mb sitt b på ett litet område), en anmärknings-
värd, om uppsv. och gutniska påminnande ålder-
domlighet (spår däraf äfven i Emmådalen); g blir
icke j efter vokal; d efter vokal bortfaller i stor
utsträckning (si, sida, si(er), sidor, laa, ladan),
fcje-ljudet åtminstone i n. utan t-förslag; best. fem.
köa, kon, brua, bruden; spår af former som kräki,
kreaturen, jässi, gässen; adj. fem. Uti (-e), liten
o. d.; pret. bröt (bredt ö). 2. T. o. m. Gärdslösa
i ö. och en del af Räpplinge i v., står nära 1;
viktigare afvikelser: pret. stanna; i allmänhet for-
mer som stobbe; tje-ljud väl i regel med t-förslag;
best. fem. kon, brun, t. o. m. lan, ladan. 3. T.
o. m. Sandby i ö. och Torslunda i v.: apokope-
ringen mindre genomförd (taket, bo It, bordet,
stanned, dock stanna ända ned i norra Runsten);
äldre o är i kortstafviga i regel öppet å, men
u är slutet å; långt u i allmänhet spetsigt; kort
a visar ofta dels1 ganska slutet uttal, näml. framför
fe, nfe, dels tvärtom ett ä-aktigt, hvilket synes
gripa omkring sig (jfr kalmarspråket); II och nn
af äldre Id och nd; g har efter vokal blifvit j
(ej i Torslunda); d-bortfall efter vokal; t 4- tje-
Ijud; best. lem. kon, brun, lan; adj. fem. lita;
pret. bråt (slutet å). 4. Den återstående södra
delen. Yiktigare afvikelser från 3: apokopering
ofta i pres. (stánn, stannar), men ej i take, taket,
stanne(d), stannade; äldre u i kortstafviga är
spetsigt u (brut, brutit, ruk, hög); kort a
visar ofta (utom längst i s.) rätt slutet uttal, obe-
roende af konsonantens natur; g kvarstår efter
vokal; d kvarstår i ord som sid, sida, lada, ladan
(men san, säden); pret. bröt (slutet ö). Åt-
skilliga af dessa sydöländska egenheter visa öfver-
raskande uppsvenskt tycke; det är knappt för
djärft att delvis sätta detta i samband med den
gamla sveakolonisation just här, som betygas af
ortnamnen (Svibo och andra byanamn). Inom 4
träffas de egenartade lugen, logen, mugen, mogen,
med motsvarigheter i S. Möre och Blekinge. -
Litt.: J. V. Bodorff, "Bidrag till kännedomen om
folkspråket på ö." (1875), Hj. Lindroth, "Kort
överblick över ölandsmålens ställning och indel-
ning" (i "Sv. landsm." 1916) och där citerad
litteratur. Hj. L-th.
Arkeologi, öns äldsta befolkning torde ha kom-
mit öfver från det småländska fastlandet ännu
under ancylustiden, då öns 5 nordliga socknar lågo
begrafna under vatten. En s. k. nätsticka af ben
från Källinge mosse i Köpings socken vittnar härom.
Senare spred sig trindyxkulturen till mellersta ö.,
där den representeras af ett 80-tal grönstensyxor.
Under denna tid kommo enstaka spetsnackiga flint-
yxor öfver till ö., senare följda af döstidens tunn-
nackiga yxor, som äro representerade särskildt i
Torslunda och närgränsande socknar. Den därefter
följande gånggriftstiden har utom diverse redskap,
såsom tjocknackade flintyxor, efterlämnat 4 ännu
mer eller mindre fullständigt bevarade gånggrifter
i Resmo socken på ömse sidor om landsvägen mel-
lan kyrkan och S. Bårby. En af dessa, som under-
sökts, innehöll en mängd skelett, bennålar, smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
