Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon / 123-124 (1922) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öre, vikt och räknemynt - Öre, härad och socken - Örebro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 8–10. Öremynt i silfver, slagna för Gustaf V 1919, 1921 (femtioöring, tjugufemöring, tioöring).

att från 1560 dalern räknades till jämnt 4 mark
och alltså innehöll 32 öre, hvilket var dalerns
räknevärde, ända tills dalern aflystes, 1776. På
1540–70- och 1590-talen myntades äfven
silfverklippingar om 16, 15, 12, 8, 4 och 2 öre (se Klipping).
Efter kopparmyntningens införande 1624 präglades
ören som skiljemynt äfven i koppar: 1-, 1/2- och
1/4-ören (fig. 2) i rundt mynt samt dessutom
1624–27 2-, 1-, 1/2- och 1/4-ören i form af klippingar.
På 1660-talet myntades bl. a. 2 1/2- och 2-ören i
rundt kopparmynt, och sexlingar (se d. o.) i samma
metall slogos gång på gång mellan 1666 och 1718.
Ända till 1778 präglades i koppar ören smt
("silfvermynt"; fig. 4), samtidigt med ören kmt.
Emellertid fortgick präglingen af öremynt äfven i silfver
(fig. 3); halfören slogos sista gången 1602, hvarefter
1-öret blef Sveriges minsta silfvermynt. 1690 och
senare slog man äfven 5-ören, 1739–64 10-ören,
1770 ånyo 16-, 8- och 4-ören i silfver. Öremyntet
under 1500–1700-talen visade i prägeln på åtsidan
vanligen en vase (Vasaättens vapen) eller riksvapnets
tre kronor, på frånsidan Dalarnas vapen (två
korslagda pilar). Öremyntningen upphörde 1778, sedan
genom k. förordn. 27 nov. 1776 skillingen införts,
och under Gustaf IV Adolf ompräglades gamla 2-
och 1-ören smt (af koppar) till en- och
halfskillingar. Genom myntordningen 3 febr. 1855
aflystes skillingmyntningen; riksdalern delades i 100
öre, och 5-, 2-, 1- samt 1/2-ören slogos 1856–58,
1860–67 och 1870–73. Lagen om rikets mynt 30
maj 1873 bestämde öret till 1/100 af 1 krona, och
koppar- (eg. brons-)myntet präglas sedan dess i
stycken om 5, 2 och 1 öre, silfveröremyntet i stycken
om 50, 25 och 10 öre (se fig. 5–10 och Krona, sp.
9–10). Denna ordning är genom konvention
antagen äfven i Danmark (1873) och i Norge (1875).
Jfr Fyrk, Mark och Örtug.
(K. A. W.)

Öre, härad och socken under Ö. pastorat s. om
Kristiansund, Möre fylke (före 1919 Romsdals amt),
Norge. 232,28 kvkm. 1,697 inv. (1920). Jordbruk
och fiske.
K. G. G.

Örebro, stapelstad och residensstad i Örebro län,
belägen vid Närkes Svartå, ej långt från dess utlopp
i Hjälmaren. Areal 2,184 har (1922), hvaraf 453
har inom och 1,731 har utom stadsplanen. Inom
stadsplanen (se pl. II, situationsplanen) utgör hela
tomtmarken 256 har, hvaraf 133 har äro bebyggda,
138 har äro utlagda till gator, 30 har till parker och
29 har till annat ändamål. Utom stadsplanen äro
300 har bebyggda, och en indelningsplan är fastställd
för ytterligare ett område utanför den nuv.
stadsplanen, den s. k. Södra ladugårdsskogen, bestående
till större delen af s. k. donationsjord.
Indelningsplanen innefattar 714 har, hvaraf 512 har äro
anvisade för tomtmark, 69,9 har till gator och
öppna platser samt 121 har till parker o. d. På

Fig. 1. Örebros vapen.

området skulle ett öppet byggnadssätt förekomma
med friliggande och kopplade hus samt radhus.
Folkmängden var 36,211 pers. 1 jan. 1922 mot
2,147 pers. 1749 och 21,087 pers. 1900.
Inkorporering med kringliggande landsbygd är
ifrågasatt. Med förstäder
räknar Ö. f. n. (1922) omkr.
40,000 pers.
Taxeringsvärdet å fast egendom
var 100,867,700 kr.,
hvaraf 310,600 kr. för
jordbruksfastighet (s.
å.), stadens tillgångar
voro 23,901,908 kr.,
skulderna 20,294,576
kr. (1921), inkomsterna
4,836,673 kr. och
utgifterna 4,818,681 kr.
(1917). Den taxerade
inkomsten af kapital och
arbete var 68,493,250
kr. (1920) och den kommunala uttaxeringen 8,60
kr. per bevillningskrona (1922).

Staden är väl byggd och har en sund och vårdad
planläggning. Vissa partier, särskildt den stora
hufvudgatan Storgatan–Drottninggatan, göra ett
storstadsmässigt intryck, som ytterligare förnöjes
genom det rörliga folklifvet. Byggnadsstilen är fri
från grofva fel och är i allmänhet af god sort.
Man finner inga afskräckande exempel på
arkitektoniska utsväfningar, men å andra sidan ej heller
någon synnerligen hög byggnadskultur. Af det
gamla Ö. påträffas några rester i södra stadsdelen,
som därigenom erbjuder en rätt tilltalande
stadsbild. Äfven Arbetshusförvaltningens lilla hus midt
emot slottet är en värdefull kvarlefva från gångna
tider. Stadens märkligaste byggnad är slottet (se pl.
III, fig. 11–12, och Örebro slott). Från äldre
tider kvarstår en annan i sitt slag märklig byggnad,
den s. k. Kungsstugan (se pl. VII till art.
Bostad), som förut hade sin plats ungefär midt på
det nuv. Järntorget, men som nu flyttats till en
plats s. om Svartån, ungefär midt emot den s. k.
Stora holmens östligaste udde. Den tillhör samma
byggnadsstil som den bekanta Ornässtugan. Det
är en träbyggnad, uppförd af liggande bilade
timmerstockar, i två våningar, af hvilka den nedre
varit afsedd till redskapsbodar och den öfre (loftet)
är försedd med en svalgång. Ryggåstaket är
belagdt med torf. Byggnaden torde urspr. ha varit
ett af stadens förnämsta hus. Därom vittna de på
väggarna i loftets båda rum, den s. k. hertig Karls
sängkammare och den s. k. rikssalen, förekommande
märkliga målningarna, de flesta numera så
förstörda af tiden och misslyckade
restaureringsförsök, att de endast med möda kunna urskiljas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>