Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till konstindustrien kunna "ryorna" från
Syd-Österbotten och "pukkoknifvarna" från Kauhava
räknas. Båtbyggeriet har länge stått högt i flera
kustsocknar, särskildt i Jakobstads- och
Kristinestads-trakterna. Numera förfärdigas mest
motorbåtar. Ett stort antal cykel- och bilverkstäder har
uppstått i Syd-Ö.
Befolkningens antal var 1910 703,787 pers. (22,6
proc. af Finlands folkmängd). Af dessa voro de
hemmavarande svensktalande 110,695 pers. Dessa
utgjordes till mesta delen af allmoge i
kustsocknarna från Sideby (Ö:s sydligaste socken) till
Gamlakarleby och Nedervetil socknar norrut. Den
svenska befolkningen är i allmänhet konservativt
anlagd samt bevarar ännu i dag gamla plägseder
och sin folkdräkt, hvilken däremot från de finska
orterna nästan fullständigt försvunnit. Den visar
sig misstrogen mot nyheter, brusar lätt upp, har
stor själfkänsla och synnerligen praktiskt sinne.
De tre sistnämnda egenskaperna delar den med
sina finska grannar, som tillhöra i södra Ö. den
tavastländska, i mellersta Ö. den tavastländska och
den savolaksska, i östra Ö. den sistnämnda och
i nordligaste Ö. karelska grenen af den finska
stammen. I antropologiskt afseende skilja sig
österbottningar något från det öfriga Finlands
befolkning. I riktning från s. v. mot n. ö. blir
kroppslängden märkbart mindre, hår-, ögon- och
hudfärg mörkare. I Syd-Ö. är stark germansk
påverkan, medan i Kuusamo-trakten någon
uppblandning med den tidigare där boende lapska
befolkningen egt rum. De svenske österbottningarnas
medelkroppslängd (män) är 1,679 mm., medan
ödemarksbefolkningen i det inre har en kroppslängd
af endast 1,636 mm. Dolikocefalien är störst i s.
(52,4 proc.), medan i n. ö. de brakycefala utgöra
92 proc. af samtliga uppmätta individer.
Österbottningen är religiöst anlagd, och många
märkliga andliga rörelser ha utgått därifrån eller där
vunnit stor spridning, t. ex. pietismen,
læstadianismen, den frikyrkliga rörelsen, baptismen m. fl.
Emigrationen har tidtals varit mycket stor.
1904–13 emigrerade 72,841 pers. från Ö. Jämte
emigrationen ha stor barnadödlighet och lungsot
bidragit till att decimera befolkningen. Befolkningen
är mycket ojämnt fördelad: i flera af Syd-Ö:s
kommuner (t. ex. Jurva, Östermyra, Mustasaari,
Ylihäsmä) finnas 30 pers. på 1 kvkm., medan i
Nordbottens och Kuusamo-traktens ödsligaste socknar
finns blott 1 per kvkm. Ö. är fördeladt på 10
härad (Ilmola, Korsholms, Lappo, Pedersöre,
Kuortane, en del, Salo, Uleå, Haapajärvi, Kajana och
Kemi, en del), af hvilka de 5 första höra till
Vasa län, de senare till Uleåborgs län.
(Inom kort kommer Uleåborgs län att delas i 2
län.) Judiciellt lyder Ö. under hofrätten i Vasa
samt ecklesiastikt dels under Åbo ärkestift
(socknarna i Vasa län), dels under Kuopio stift
(socknarna i Uleåborgs län). Församlingarnas antal är
140. Ö. har 10 städer (från s. räknadt Kaskö,
Kristinestad, Vasa, Nykarleby, Jakobstad,
Gamlakarleby, Brahestad, Uleåborg, Kemi och Kajana).
Historia. Kristendomen och det svenska väldet
började få fotfäste i Syd-Ö. i 1200-talets midt.
Ännu långt in på 1600-talet nämnes i handlingarna
Ö. så, som om det icke räknats till det öfriga
Finland; man talade vanligen om Finland och
Österbotten. Det stod i äldre tider vanligen under
sin egen höfding, som residerade på Korsholm eller,
sedan 1590, äfven på Uleå slott. Någon gång var
det äfven lagdt under gemensam höfding med
Västerbotten på svenska sidan om Bottniska viken.
Omkr. midten af 1500-talet lydde trakterna kring
Ule träsk under höfdingen på Nyslott, som då
koloniserade dessa områden med inbyggare från
Savolaks. Redan sedan uråldriga tider synes norra Ö.
ha varit ett omtvistadt land mellan svenskarna och
storfurstarna i Novgorod, hvilka gjorde anspråk på
vissa rättigheter öfver karelerna. Många
plundringståg företogos dels från rysk, dels från finsk
sida in på fiendens område. Huruvida svenskarna
redan före Nöteborgska freden 1323 innehaft detta
område som sin besittning och i fredsslutet erhållit
bekräftelse därpå, är emellertid omtvistadt, hvarvid
finländska forskare i allmänhet ansluta sig till den
tolkningen, att gränsen gått utmed Pyhäjoki
(hvaraf följt, att norra Ö. varit ryssarnas), och svenska
forskare hålla före, att norra Ö. i nämnda fred
högtidligt fastställdes som svenskt område. Genom
fredsslutet i Stolbova 1617 bestämdes landskapets
nuv. gräns mot Ryssland.
Under Stora ofreden fördes 5,000 pers. af
civilbefolkningen i slafveri till Ryssland, och
befolkningssiffran minskades till ungefär hälften af
hvad den var 1695. Under frihetstiden led Ö.
under det såväl stads- som landtbefolkningen
tryckande handelstvånget, hvarifrån Ö. befriades vid
1765 års riksdag i synnerhet tack vare
österbottningen A. Chydenius’ förtjänst. Under Gustaf III:s
tid delades Ö. i Uleåborgs och Vasa län (1776),
inrättades Vasa hofrätt och började storskiftet
(1775). Under kriget 1808–09 var Ö. länge
krigsskådeplats och led stort men genom de af och an
tågande härarna. Frihetskriget 1918 begynte först
i Vasa-trakten, där de i hast organiserade
skyddskårerna lyckades öfverrumpla de ryska
bolsjevikafdelningarna och bemäktiga sig deras vapen. Efter
några veckors sagolika bragder var hela Ö. fritt,
och österbottniska hären kunde med kraft vända
sig mot de finske "röde" samt verksamt bidra
till, att hela landet befriades och bolsjevikgränsen
flyttades 600 km. åt ö.
A. G. F. J. E. R.
Ö:s svenska folkmål, hvilkas område utgöres af
landskapets närmast hafvet belägna del från
sydgränsen t. o. m. Gamlakarleby och Nedervetils
socknar, tillhöra liksom det öfriga Finlands och
Östersjöprovinsernas samma gren af de svenska
dialekterna som folkmålen i norra Sverige. De
öfverensstämma närmast med de nu nästan utdöda
Satakuntamålen och med åländskan. De österbottniska
dialekterna, i synnerhet de sydligare, äro något
mindre ålderdomliga än Egentliga Finlands och
Nylands mål. I de fall, där de sistnämnda kvarstå
på en äldre ståndpunkt än högsvenskan (se
Nyland), gör österbottniskan det visserligen i
allmänhet också. Men i följande fall gör den det
endast delvis. Ett kort i, som i högsvenskan
öfvergått till e, har i starkt betonad stafvelse framför
kort konsonant undandragit sig denna öfvergång
blott i Vörå, Oravais och Munsala, och äfven där
endast om på konsonanten följde a, t. ex. <i>hitan<>/i>,
"hettan"; i svagt betonad, ifall den är sluten och
icke slutat på nn, endast i områdets norra hälft,
t. ex. nytjil (nytsil), "nyckel". Endast där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
