Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
står ock i sluten stafvelse, som icke slutar på n,
äfvensom i ordslut den i högsvenskan genom o
ersatta, men i nyländskan bevarade ändelsevokalen
u, t. ex. sĭnur, "senor", vĭku, "vecka" (jfr vecko-).
Betonad kort vokal med därpå följande kort
konsonant, af hvilka i högsvenskan alltid endera
förlängts, förekommer fortfarande öfver hela området,
t. ex. skŭri, "skurit"; i ordslut dock endast i
dess nordligare del, t. ex. lŏk, "lock". I den
öfriga delen är här konsonanten, ifall högsvenskan
förlängt den, alltjämt kort, men vokalen i stället
förlängd, t. ex. bēt, "bett". Till de nordligare
österbottniska målen är ock bevarandet af lång
vokal framför lång konsonant inskränkt; t. ex.
lētt, "lätt", rōdd, "rodde". Däremot ha blott
de sydligaste icke liksom högsvenskan bortkastat h
i förbindelsen hw-, utan bevarat det, visserligen
förändradt till k eller (i södra Korsnäs) g, t. ex.
kvit, gvit, "hvit". I några punkter representera
emellertid österbottniska mål ett äldre tillstånd än
både nyländskan och högsvenskan. I ord, där dessa
båda visa ändelsevokalen o för äldre u, ha alla
bevarat u oförändradt, ifall stafvelsen slutar på
n, t. ex. aftun, "afton"; alla fr. o. m.
Vasatrakten norrut äfven om den slutar på en annan
konsonant, t. ex. tjeldur (tseldur), "källor"; alla
dessa utom Gamlakarleby- och Nedervetilsmålen
om den är öppen, t. ex. åvu, "afvig" (jfr afvog).
Öfverallt utom i Gamlakarleby och Nedervetil har
ock l fortfarande i vissa ställningar det "tjocka"
uttal, som det i den äldre svenskan där haft, t. ex.
i blå, tălar. Blott i norra Svensk-Ö. och några
socknar i Vasatrakten har ū i förbindelsen iū, där
denna föregåtts af r eller "tjockt" l, bibehållit
sig, utan att bli ȳ (hvaremot dess i liksom i
högsvenskan bortfallit), t. ex. brut, "bryta", kluv,
"klyfva"; blott i ett mindre område s. om Vasa
det halfvokaliska ("engelska") w-ljudet, där det
föregåtts af h eller k, bevarats utan att öfvergå
till vanligt v, t. ex. wit, "hvit", wän, "kvarn".
– Folkspråket i Ö. karakteriseras likväl också af
många för högsvenskan främmande förändringar.
Åtskilliga af dem äro allmänfinländska. Kort a har
framför kort, af u efterföljd konsonant undergått
omljud – i allmänhet, liksom i öfriga finländska mål,
till ä, men i ett par socknar i Jakobstadstrakten
till ö, t. ex. lädur, lödur, "lador". Förbindelsen
arn har öfvergått till ån, t. ex. bån, "barn";
kort u till öppet o framför n + konsonant, m +
konsonant, dd och bb, t. ex. bronn, "brunn", tromb(u),
"trumma", trobbu, "trubbig"; långt ä till e,
t. ex. sed, "säd", tjen (tsen), "tjäna". En i
ordslut i svagt betonad stafvelse stående vokal
har under vissa betingelser bortfallit, t. ex. dik,
"dike", hästa(n), "hästarna", full, "fulla", bäter,
"bättre", kast, "kasta", lȳst, "lyste", ill, "illa".
I samma ställning ha ock konsonanterna t, d, g,
v, l gjort det, t. ex. an(n)a, "annat", kalla,
"kallad", ja, "jag", å, "af", ti, "till". Ändelserna
-e hos maskulina och -a hos feminina substantiv
ha i allmänhet blifvit ersatta genom resp. -a och
-u (-o), den gamla gen.-, dat.- och ack.-ändelsen,
t. ex. drŏpa(n), "droppe(n)", grimu(n),
"grimma(n)". Enstafviga pluraler med ändelsen -r af
mask. och fem. substantiv på lång vokal ha blifvit
undanträngda af den gamla bestämda formen med
ändelsen -nar, t. ex. tånar, "tår". Den starka
adjektivdeklinationen har (en egendomlighet, som
dock i mellersta delen af området numera är så
godt som utplånad) klufvits i två parallella
formsystem, det ena, med sing. mask. på -an, fem.
på -un eller -in, neutr. på -t eller -i, brukad, där
adjektivet står som attribut; det andra, med sing.
mask. och fem. utan ändelse, neutr. på -t, i öfriga
fall; t. ex. in ilakan kar, "en elak karl", e ilakun
kvinn (in ilakin kvinnu), "en elak kvinna", e ilakt
(i ilaki) bån, "ett elakt barn", men karin eller
kvinnun jä ilak, "karlen eller kvinnan är elak",
båne jä ilakt, "barnet är elakt". Komparativerna
på -are ha i st. f. denna ändelse fått en annan,
-an (numera aflagd i de nordligaste och de
sydligaste målen), t. ex. starkan, "starkare". Hos de
svaga verben ha mask. och fem. sing. af
pret.-participet alternativt införts i st. f. dettas öfriga
former samt supinum; hos de starka neutr. sing.
af pret.-participet i st. f. dess öfriga former;
t. ex. kalla, "kallade" (part.), byggd, "byggt,
byggda", bĭti, "biten, bitna". Och i verbens
passiv ha pret. ind. och supinum utvidgats genom
tillägg af pret.-märket -t efter ändelsen -s,
framför hvilken i pret. ind. af de starka verben
inskjutits ett -i- (-e-) och (afvikande från
behandlingen i nyländskan) i supinum af de svaga (utom
1:a konj.) -di- (-de-), t. ex. kallast, "kallades,
-ats", bäitist (-est), "bets", bĭtist (-est), "bitits",
byggdist (-est), "byggdes, byggts". I de
nordligaste målen ha dock passivets pret. ind. och
supinum i allmänhet blifvit lika med dess presens med
tillägg af -t, t. ex. bītist, "bets, bitits", brænnst,
"brändes, bränts". Gemensamma för alla
österbottniska mål äro också åtskilliga förändringar,
som skilja dem från alla eller en del andra
finländska dialekter. Kort a har öfvergått till ä
framför kort, af i efterföljd konsonant, t. ex. gälin,
"galen"; kort ä till i i samma ställning, t. ex.
(j)ĭti, "ätit"; å till u i svagt betonad stafvelse
framför n, t. ex. fämtun, "femton".
"Förmjukning" af k och g har egt rum framför "len" vokal
och j, också om dessa tillhört en svagt betonad
stafvelse, t. ex. sättjin (sättsin), "säcken", stĭdji
(stĭdzi), "stigit". Vidare har g i början af ett
ord öfvergått till k framför n, t. ex. knid (hnid),
"gnida", rd utvecklats till "tjockt" l, t. ex.
fjäl, "fjärd", och vanligt l bortfallit framför s,
t. ex. kvässval, "kvällsvard". Verb böjda som
döma och med stammen slutande på r ha i
allmänhet i pret. part. utbytt suffixkonsonanten -d-
mot -t-, t. ex. stȳrt, "styrd", och svaga verb af
1:a konj. i 2:a pers. plur. af passivets imperativ
erhållit ändeisen -asin, andra verb ändelsen -sin,
t. ex. harmasin, "harmens", stjämsin (stsämsin),
"skämmens". – Ö:s folkmål ha icke i samma grad
som vissa sydligare finländska dialekter blifvit
förstörda genom inflytandet från den bildade
svenskan, men visa dock rätt många spår af detta
inflytande. – Litt.: A. O. Freudenthal, "Über den
Närpesdialekt" (jämte ordbok, 1878) och
"Vöråmålet" (1889), K. J. Hagfors,
"Gamlakarlebymålet" (1891), H. Vendell,
"Pedersöre-Purmo-målet" (1892 och 1895) och "Ordbok öfver de
östsvenska dialekterna" (1904–07), O. F. Hultman,
"De östsvenska dialekterna" (1894), och B.
Hesselman, "Stafvelseförlängning och vokalkvalitet"
(1902).
O. F. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
