- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
233-234

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österreichischer Lloyd ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konstverk, arkeologiska föremål, manuskript o. s. v.
skulle utlämnas till Italien, Tjecho-Slovakien,
Belgien m. fl. stater. De s. k. "successionsstaterna"
(stater, som erhållit fordom österrikiskt område)
åtogo sig proportionella andelar af Ö:s statsskuld
från tiden före kriget, men skulderna från
krigstiden skulle enbart åligga republiken Ö. Utförliga
stadganden gåfvos om "successionsstaternas"
öfvertagande af järnvägar o. s. v., om likvidering af
österrikisk egendom i de allierade staterna m. m.,
allt efter Versaillesfredens mönster. Donau nedanför
Ulm förklarades för internationell farled, men i
Donaukommissionen företräddes ej Ö., utan endast
England, Frankrike, Italien och Rumänien. Ö.
fick fritt tillträde till Adriatiska hafvet med rätt
till fri transitering öfver f. d. österrikiskt område;
liknande transiteringsförmåner öfver österrikiskt
område till Fiume och Trieste tillförsäkrades
Tjecho-Slovakien. I S:t Germain-traktaten ingingo
äfven "pakten" för Nationernas förbund och de på
Pariskonferensen antagna bestämmelserna om
arbetets internationella organisation (se art.
Nationernas förbund i Suppl.).

Sedan nationalförsamlingen 17 okt. 1919
ratificerat fredsfördraget, ombildade Renner sin
koalitionsministär, hvilken därpå genom en rad aftal
med växlande framgång sökte få till stånd normala
grannförhållanden till successionsstaterna. I
Vorarlberg hade en lokal regering bildats och
befolkningens flertal (maj 1919) genom omröstning uttalat
sig för förening med Schweiz, men Högsta rådet
i Paris motsatte sig en sådan union, som f. ö.
äfven i Schweiz stötte på motstånd. Förlusten af
stora jordbruks- och industriområden i förening med
grannstaternas hårda ekonomiska blockadpolitik
mot Ö. vållade där ett statsfinansiellt och
ekonomiskt nödläge af betänkligaste slag, hvilket bl. a.
tog sig uttryck i den österrikiska valutans
katastrofala nedgång samt i tidtals fruktansvärd
lifsmedels- och bränslebrist särskildt i hufvudstaden Wien.
Samarbetet mellan socialdemokraterna och de
kristligt sociale blef allt svårare att upprätthålla, och
juni 1920 af gick ministären Renner. Efter en lång
ministerkris åstadkoms (juli) en ny
koalitionsministär med den kristligt sociale d:r Michael Mayr
som chef och Renner som utrikesminister; dess
uppgift blef att sköta löpande ärenden, tills de
nya valen (okt.) hunne skapa fastare partilinjer.
Vid valen fingo de kristligt sociale stor framgång
(82 mandat mot socialdemokraternas 66 och det
stortyska partiets 20; kommunisterna blefvo
orepresenterade). I den nya öfre kammaren (bundesrat)
var proportionen mellan partierna likartad.
Socialdemokraterna i ministären afgingo, och Mayr
öfvertog äfven utrikesportföljen. I dec. valdes till
republikens president en partilös skriftställare, doktor
Michael Hainisch. Ö. hade upptagits i
Nationernas förbund (okt. 1920) på dess första
delegeradeförsamlingsmöte i Genève. –
Finansnöden och lifsmedelsbristen ha sedan nästan
fullständigt behärskat Ö:s samhällslif. Internationell
hjälpverksamhet, hvari Förenta staterna och Sverige
voro ifrigast verksamma, lindrade i någon mån den
värsta nöden i Wien, men alla försök att sätta det
ekonomiska lifvet i Ö. på fötter igen ha strandat på
segrarmakternas brist på vilja eller förmåga att
ge den af dem stympade österrikiska staten
erforderlig finanshjälp. Skadeståndskommissionens
österrikiska sektion lämnade Wien april 1921 och
öfverlät finanshjälpens planering åt Nationernas förbunds
finanskommitté, men dennas förslag framkallade blott
ändlösa meningsutbyten mellan kabinetten, och Ö.
fick nöja sig med tillfälliga, till beloppen
alldeles otillräckliga försträckningar tid efter annan.
Skatterna måste ständigt ökas, och försök gjordes
att småningom nedbringa statsanslagen för
tillhandahållande af lifsmedel åt de fattige för
nedsatt pris. Ministären Mayr ersattes juni 1921 med
en ämbetsmannaministär Schober, i hvilken de
kristligt sociale och det stortyska partiet voro
företrädda med hvar sin representant. Burgenlands
iriförlifning med Ö. och utverkande af smärre
utländska krediter voro dess förnämsta positiva
resultat. Som förbundskansler efterträddes Schober 31
maj 1922 af den kristligt sociale partiledaren prelat
Seipel i spetsen för en koalitionsministär af kristligt
sociala och stortyskar.

Litt.: A. Merkl, "Die verfassung der republik
Deutschösterreich" (1919), H. Kelsen, "Die
verfassungsgesetze der republik Österreich" (1920),
G. Stolper, "Deutschösterreich als sozial- und
wirtschaftsproblem" (1921), och K. Hudeczek,
"Die wirtschaftskräfte Österreichs" (2:a uppl.
1921).
V. S-g.

Österrike (ty. Österreich), kejsardöme,
europeisk stormakt, som 1918 i samband med sitt
nederlag i Världskriget sönderföll och upplöstes
genom inre revolutioner och folkrättsligt styckades
genom frederna i S:t Germain 1919 och Trianon
1920. Vid tiden närmast före sitt sönderfallande
intog denna stormakt i fråga om folkmängd tredje
platsen bland Europas stater (efter Ryssland och
Tyskland) och med afseende på areal den andra
(efter Ryssland). Belägen i midten af Europa
mellan 42° 107 15" och 51° 3’ 21" n. br. samt
9° 35’ och 26° 27’ ö. lgd fr. Greenwich, gränsade
den i n. till Sachsen, Preussen och Ryssland, i
ö. till Ryssland och Rumänien, i s. till Rumänien,
Serbien, Montenegro, Adriatiska hafvet och Italien,
i v. till Italien, Schweiz, Liechtenstein och Bajern.
Dess sammanlagda areal uppgick till 676,617 kvkm.
med omkr. 52 mill. inv. Denna monarkiska
statsbildning bestod af två stater ("rikshälfter"), den
s. k. cisleithanska (det österrikiska statsområdet,
Cisleithanien) och den s. k. transleithanska (det
ungerska statsområdet, Transleithanien) samt de
från 1878 förvaltade och sedan 1908 med
dubbelmonarkien införlifvade forna turkiska provinserna
Bosnien och Hercegovina. De båda rikshälfternas
förvaltningsområden, som buro på historiska
förhållanden beroende, skiftande benämningar
(konungariken, ärkehertigdömen, hertigdömen,
markgrefskap, furstgrefskap o. s. v.), uppräknas i
artikeln Österrikisk-ungerska
monarkien
. Af alla Europas stater, endast Ryssland
undantaget, hade ingen annan en af så många
nationaliteter bestående befolkning som denna
monarki. Slaviska folk bildade hufvudmassan af
befolkningen i Böhmen, Mähren, Krain, Galizien,
Dalmatien, Kroatien-Slavonien och norra Ungern,
Bosnien och Hercegovina samt omkr. hälften af
befolkningen i österrikiska Schlesien och Bukovina.
Dit hörde både nordslaviska nationaliteter, såsom
tjecher, slovaker, polacker, rutener (ukrainare),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:38 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free