- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
235-236

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrike ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och sydslaviska, såsom kroater, serber och slovener.
Tyskarna voro spridda öfver hela monarkien och
bildade dess sammanhållande element, ungrarna
bildade hufvudbefolkningen i Ungern och västra
delen af Siebenbürgen, rumäner bodde i
Siebenbürgen, sydöstra Ungern och Bukovina, italienare
i Syd-Tyrolen, delar af Kustlandet och Dalmatien.
Dessutom funnos inom monarkiens område några
tiotusental bulgarer i Siebenbürgen, albaner i
Dalmatien och Kroatien-Slavonien, armenier i
Siebenbürgen, Ungern, Galizien och Bukovina, zigenare
i Ungern och Siebenbürgen, judar spridda öfver
hela monarkien och greker i åtskilliga
handelsstäder. Vid monarkiens sprängning 1918 blef
Ungern med starkt förminskadt område en fullt
fristående stat, Ö:s icke-tyska landsdelar (och
äfven flera öfvervägande tyskbefolkade områden)
fördelades mellan Italien, Serbien (Jugo-Slavien)
och de nyupprättade republikerna
Tjecho-Slovakien och Polen, en ringa återstod af den
habsburgska kronans arfländer bildade den nuv.
förbundsrepubliken Ö. (se Österrike, förbundsrepublik,
sp. 225–234). Den gamla österrikiska
kejsarstaten, hvars nationellt mycket brokigt skiftande
beståndsdelar sammanbragts af den habsburgska
dynastien, hade fått sitt namn Ö. efter det
ärkehertigdöme Ö. (se Österrike, ärkehertigdöme,
sp. 255–256), som var dess grundbeståndsdel;
den kallades kejsardöme, alltsedan dess
monarker från 1400-talet regelbundet börjat väljas
till tyska kejsare (se Tyskland, sp. 653 ff.).
Officiellt upprättades ett (ärftligt) kejsardöme Ö.
först 1804, två år innan det gamla Tyska riket
upphörde, och benämningen kejsardömet Ö. fick
1868 officiellt vika för
Österrikisk-ungerska monarkien (Ö.-Ungern), i hvilken
nya statsbildning den österrikiska kronans länder
då ingingo som dess "cisleithanska riksdel" (se
Österrikisk-ungerska monarkien).
Emellertid användes äfven sedermera utomlands i
tal och skrift oftast den gamla benämningen Ö. på
hela "dubbelmonarkien" som europeisk stormakt.

Österrikiska stora riksvapnet företedde i en
gyllene hufvudsköld kejsarörnen (svart, tvehöfdad,
krönt, med gyllene näbb och klor och röd tunga,
hållande med högra foten svärdet och spiran, i den
vänstra riksäpplet), bärande på bröstet en delad
och klufven sköld, hvars nio sektioner voro delade
i flera fält, hvilka buro kejsarhusets och
provinsernas vapen. I lilla riksvapnet bar örnen på bröstet
i en treklufven sköld det s. k. familje- och
husvapnet (Habsburgs röda krönta lejon i guld,
Österrikes silfvertvärbjälke i rödt fält och Lothringens
röda snedbjälke med tre silfverörnar i guld). Det
medelstora vapnet bar på örnens utbredda vingar
och stjärt de österrikiska provinsernas elfva
vapensköldar. – Riksfärgerna voro svart och
gult. – Krigsflaggan innehöll tre horisontala
band: rödt, hvitt, rödt med österrikiska husvapnet
i det mellersta, hvita fältet.
Handelsflaggan var på tvären tudelad; den ena delen
öfverensstämde med krigsflaggan, den andra hade tre
horisontala band rödt, hvitt, grönt med ungerska
vapnet i midten (jfr planschen till art. Flagga).
– Om de gamla österrikiska
riddarordnarna se Ordnar, sp. 840.

Historia. De första historiska uppgifterna om
Ö:s länder härröra från de närmaste
århundradena f. Kr. Då innehade keltiska stammar (bojer,
räter, taurisker och karner) Högalpernas
område; i nejden mellan Östalperna och Donau
bodde keltisk-illyriska blandningsfolk, och illyriska
stammar bebodde det södra Karstlandet och
Adriatiska kusten. Norr om Donau, i bömisk-märiska
höglandet, utbredde sig germaner (markomanner
och kvader) och mellan dem enstaka keltiska folk.
Romarna kufvade först illyrerna, därefter under
Augustus rater och taurisker (senare kallade norici),
och Donau blef Romerska rikets norra gräns.
Landet delades i provinserna Rætia (v. om Inn),
Noricum (från Inn till Passau – Mur) samt
Pannonia (till Donaus lopp mot s.). Romersk
civilisation infördes; vägar och städer anlades, bl. a.
Wien (Vindobona), Salzburg (Juvavum), Trieste
(Tergeste), Linz (Lentia) och Trident (Tridentum).
Redan på 100-talet e. Kr. började kristendomen
intränga. De keltiska och illyriska folken blefvo
småningom fullt romaniserade. Men romarnas
försök att utbreda sitt välde n. om Donau
misslyckades; däremot trängde markomannerna ofta
härjande in på det romerska området (se
Markomanner). Till skydd mot de germanfolk
(vandaler, markomanner, kvader, heruler, rugier m. fl.),
som under 200-talet företogo plundringståg in på
romerskt område, upptogo romarna germaner inom
sitt rike till gränsvakter mot deras stamförvanter,
och på detta sätt började högra Donaustranden
alltmer germaniseras. Emellertid kufvade
hunnerna i slutet af 300-talet hela detta område.
Efter Attilas död, då hunnernas rike upplöstes,
stannade gepiderna i Theisslandet, östgoterna i
Pannonien. Efter Västromerska rikets undergång
(476) behärskade Odovakar en tid dessa länder,
hvilka efter hans fall utgjorde en del af
östgoternas rike. Då detta efter Teoderiks död upplöstes,
eröfrade langobarderna Pannonien, och gepidernas
område ö. om Donau intogs efter deras undergång
af avarerna, hvilka, då langobarderna snart (568)
tågade till Italien, utbredde sig äfven öfver
Pannonien och Noricum. Avarerna, som i öfver 200 år
innehade största delen af de senare österrikiska
länderna, tillhörde den ural-altaiska folkgruppen och
voro ett vildt ryttarfolk, hvilket efter vidsträckta
plundringståg slutligen fullständigt besegrades
(791–795) af Karl den store, som därigenom flyttade
det frankiska rikets gränser till Donaus lopp mot s.
Under det avariska väldets tid inträffade de
slaviska folkens invandring i de österrikiska länderna.
I slutet af 600-talet började slovenerna slå sig ned i
nuv. Nedre Österrike, Steiermark, Krain och Kärnten
ända till öfre Drava. Efter år 600 inträngde
serberna och kroaterna (chrovater) med avarernas
samtycke i sina nuv. boplatser och befolkade äfven
Dalmatien och Istrien (där tills. med slovener). I
Böhmen inryckte tjecherna och i Mähren moraverna. –
Alla dessa stammar voro i början avarernas
undersåtar, men de förenade sig under franken Samos
ledning och lyckades göra sig fria (624). Samo
blef då konung öfver ett stort rike, som föll sönder
efter hans död (658). – Alla de skilda stammarna
kommo småningom under Karl den stores spira.
I de nyförvärfvade östra gränstrakterna af sitt
rike upprättade han två markgrefskap, Friuli
(se d. o.) i s. och Östmark i n. Till det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:38 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free