- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
237-238

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrike ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sistnämnda, som var svårt ödelagdt, inflyttades
franker, sachsare och bajrare. Då Karl den stores
rike delades (843), blefvo nu ifrågavarande länder
delar af Ludvig den tyskes rike. Dock
underkastade sig kroaterna Östromerska riket, slovenerna
blefvo oberoende, och de nordligare boende slaverna
samlades af den märiske fursten Svatopluk (d. 894)
i ett kortvarigt stormäriskt rike. Detta föll för
de omkr. 900 västerut framryckande ungrarna,
som äfven öfversvämmade Pannonien och Östmark
och härjande trängde in i Bajern, Thüringen och
Sachsen. Men efter deras nederlag mot tyske
kejsaren Otto I på Lechfältet (955) drefvos de tillbaka,
och tyska markgrefvar uppträdde åter i Östmark.

Östmark (Österrike) under babenbergarna
(976–1246). Med markgrefve Leopold
(Luitpold) I af Babenberg (976–994) tillträdde den
berömda babenbergska ätten herraväldet öfver
Östmark, närmast som län under Bajern. Residenset
var till en början den från ungrarna eröfrade
staden Melk. Leopolds son Henrik (994–1018)
utvidgade landet till Wiener wald. I en urkund
från 996 finner man för första gången Österrike
(Ostarichi) som benämning på babenbergarnas land.
Henriks broder Adalbert (1018–55) flyttade
gränsen till Leitha och March, och ytterligare
landvinningar gjordes af dennes son Ernst
(1055–75) och sonson Leopold II (1075–96).
Dennes son Leopold III den helige
(1096–1137) gifte sig med kejsar Henrik V:s syster
Agnes, änka efter den hohenstaufenske hertigen
Fredrik af Schwaben, hvarigenom babenbergarna
blefvo nära befryndade med den nya kejsarätten.
Han byggde en borg på Leopoldsberg invid Wien.
Konung Konrad III gaf åt sin halfbroder,
babenbergaren Leopold IV (1137–41) Bajern,
hvilket land fråndömdes welferna; dock återlämnades
det till welfern Henrik Lejonet af Leopold IV:s
broder Henrik Jasomirgott (1141–77) i
samband med, att Österrike blef hertigdöme och
befriades från sitt gamla beroende af Bajern
(1156). Henrik gjorde Wien till sitt residens.
Hans son Leopold V den dygdige
(1177–94) vann Steiermark, sedan den hertigliga ätten
där utslocknat 1192. Han deltog i tredje
korståget, men återvände redan 1191, sedan han råkat
i tvist med Rikard Lejonhjerta. När Rikard i
slutet af 1192 på sin hemresa från Palestina for
genom Österrike, greps han af Leopold och
insattes på klippborgen Dürnstein samt utlämnades
året därpå till kejsar Henrik VI mot en
betydlig penningsumma. Äfven sonen Fredrik I
den katolske (1194-98) företog ett
korståg, på hvilket han dog. Hans broder Leopold
VI den ärorike (1198–1230) är den mest
lysande af babenbergarna. Under tronstriderna
efter kejsar Henrik VI:s död höll han sig alltid
till den starkare parten och slutade sålunda som
vän till kejsar Fredrik II. Han företog korståg
till Spanien 1212 och (med Andreas af Ungern)
till Palestina 1217 samt därifrån 1219 på egen
hand till Egypten. För sina länders inre
utveckling arbetade han med ifver och framgång.
Handeln uppblomstrade, och samtidigt var hans hof
en bildningens medelpunkt. Hans son Fredrik
II den stridbare (1230–46) låg i ständiga
krig mot sina grannar, mot kejsaren och äfven mot
sina undersåtar. Han förklarades 1236 i riksakt
och fråndömdes sina länder, men lyckades till sist
behålla dem och försonade sig 1240 med kejsaren,
h vilken 1245 förlänade honom Krain, som han ärft
1234 efter den därvarande markgrefvesläktens
utslocknande. Fredrik stupade i ett krig mot konung
Béla IV af Ungern och var den siste af sin ätt.

Det österrikiska interregnum (1246–82). Efter
babenbergarnas död utbröto häftiga strider om
deras besittningar mellan olika arfspretendenter.
Slutligen lyckades det Ottokar (se d. o. 2) af
Böhmen (gift med hertig Fredriks syster Margareta)
att under 1250- och 1260-talen småningom rycka
till sig det ena landet efter det andra, och han
kom 1269 genom testamente i besittning äfven af
Kärnten och största delen af Krain. Äfven
kejsarkronan sökte han vinna, men kurfurstarna valde
i stället grefve Rudolf af Habsburg. Då Ottokar
ej ville erkänna honom, tvang Rudolf honom 1276
att afstå från Kärnten och Krain, och då Ottokar
följande år ånyo grep till vapen, stupade han
1278 i Marchfeldslaget vid Dürnkrut. Alla de
babenbergska länen indrogos då till kronan, men
Ottokars son fick behålla Böhmen och Mähren. Till
en början lämnade Rudolf Ö. åt Bajern, men 1281
åt sin son Albrekt, och sedan kurfurstekollegiet
samtyckt därtill, insattes Rudolfs söner Albrekt
och Rudolf högtidligen 27 dec. 1282 till herrar
öfver Ö., Steiermark och Krain, men redan 1283
förordnades, att Albrekt ensam skulle utöfva
regeringsmyndigheten. Kärnten lämnades 1286 till
grefve Meinhard af Tyrolen.

Ö. under habsburgarna (1282–1780).
Albrekt I (1282-1308) egde utom dessa
nyförvärfvade länder äfven habsburgarnas gamla
besittningar v. om Bodensjön på båda sidor om
Rhen, hvilka sedermera brukade kallas Främre
Österrike
. Hans försök att utvidga sitt välde
i Schweiz misslyckades. Albrekt, som äfven var
tysk konung (1298–1308), mördades af sin
brorson Johan Parricida och efterlämnade fem söner,
af hvilka Fredrik I den sköne (1308–30)
och Leopold I (1308–26) voro myndiga och
tillsammans öfvertogo regeringen. Fredrik sökte
efter Henrik VII:s död vinna den tyska
konungakronan, valdes af ett parti och bekrigade den af
motpartiet valde konungen, Ludvig af Bajern,
men blef tillfångatagen vid Mühldorf 1322 och
återfick friheten först efter tre år. Leopold, som
sökte återtaga Schweiz, led nederlaget vid
Morgarten 1315. Efter Fredriks död öfvertogs
regeringen af hans två yngre bröder Albrekt II
(1330–58) och Otto (1330–39). Deras politik
bestämdes af rivaliteten mellan de tre mäktiga
husen Wittelsbach, Habsburg och Luxemburg,
hvilka voro grannar och alla sökte utvidga sina
områden. Habsburgarna lyckades 1335 som län
förvärfva Kärnten, och Albrekts son Rudolf
IV stiftaren (1358–65) vann 1363 Tyrolen;
äfven sökte han genom s. k. arffördrag bereda sin
ätt successionen i Ungern, Böhmen och Görz. Sitt
tillnamn erhöll han såsom frikostig donator,
grundläggare af Stefansdomens långhus (1359) och af
Wiens universitet (1365). Han är den förste
habsburgare, som begagnade titeln ärkehertig. Hans
båda bröder Albrekt III och Leopold III
regerade 14 år gemensamt (1365–79) och vunno

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:38 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free