- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
239-240

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrike ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

under denna tid bl. a. Breisgau i Baden (1369).
De delade 1375 sina länder (afdelningen i
Klosterneuburg): Albrekt behöll Öfre och Nedre Österrike
utom Wiener-Neustadt; allt det öfriga –
Steiermark, Kärnten, Tyrolen, Krain, Istrien samt
besittningarna i Schwaben och Elsass – tillföll
Leopold. På detta sätt uppstodo två släktlinjer.

A) Albertinska linjen. Albrekt III dog 1395 och
efterträddes af sonen Albrekt IV (1395–1404),
som lyckades från sin kusin återtaga Krain.
Sonen Albrekt V(1404–39) slöt sig liksom
fadern till de luxemburgske kejsarna och blef
kejsar Sigmunds måg. Efter svärfaderns död, 1437,
valdes han till konung af Ungern och Böhmen samt
till tysk konung (under namn af Albrekt II). Han
dog snart därefter. Albrekts postume son,
Ladislaus (Vladislav; se d. o., sp. 932;
1440–57), behöll sin faders arfländer, men både Ungern
och Böhmen behöfde myndiga regenter. I Böhmen
var Ladislaus dock konung till namnet, men
landet regerades af Georg Pódiebrad, som sedan blef
hans efterträdare; i Ungern däremot valde man
en polsk prins, Vladislav (se Vladislav,
polska konungar 3), men efter dennes död, 1444,
hyllades Ladislaus, ehuru landets verklige
styresman var Johan Hunyadi. Med Ladislaus
utslocknade den albertinska linjen; Böhmen och Ungern
gingo åter förlorade för habsburgarna.

B) Leopoldinska linjen. Dess stiftare,
Leopold III (1379–86), förvärfvade Feldkirch,
Bludenz, Hohenberg, delar af nuv. Vorarlberg
(1381) och Trieste (1382). Han stupade i strid
mot schweizarna, vid Sempach (1386). Efter hans
död regerade hans fyra söner Vilhelm
(1386–1406), Leopold IV (1386–1411), Ernst
och Fredrik IV gemensamt, men sedan de
båda förstnämnde aflidit, delade Ernst och Fredrik
besittningarna så, att Ernst fick Steiennark,
Kärnten och Krain, Fredrik Tyrolen och områdena i
Elsass, Schweiz och Schwaben. På detta sätt
delades den leopoldinska linjen 1411 i två, den
steiriska och den tyrolska.

a) Steiriska linjen. Ernst dog 1424 och
efterlämnade tre söner, Fredrik V (som kejsare
Fredrik III), Albrekt VI och Ernst,
som dock dog redan 1432. Fredrik valdes 1440
till romersk konung (efter sin frände Albrekt II).
Med sin broder Albrekt delade han arfländerna
så, att han själf behöll Steiermark, Kärnten och
Krain, medan Albrekt fick Främre Ö. Efter den
albertinska linjens utslocknande genom Ladislaus’
död, 1457, delades arfvet efter honom så, att
Fredrik fick Nedre och Albrekt Öfre Ö., hvaremot
den tyrolska linjen fick Fredriks besittningar i
Nederländerna. När Albrekt dog barnlös 1463,
kom Öfre Ö. åter till Fredrik (d. 1493). Äfven
Ungerns och Böhmens kronor sökte denne vinna,
men utan framgång. Däremot vann den
habsburgska makten en viktig tillväxt genom hans son
Maximilians gifte 1477 med Maria af Burgund,
arftagerska till Bourgogne, Franche-Comté och
Nederländerna; Bourgogne stannade dock i franske
konungens händer.

b) Tyrolska linjen. Fredrik IV (d. 1439)
förlorade Aargau och Kyburg i Schweiz. Hans
son Sigmund (1439–90) låg i strid med
påfven, blef bannlyst, förlorade till schweizarna
Thurgau och abdikerade 1490 till förmån för sin kusin
Fredriks son Maximilian.

Maximilian I (d. 1519), som 1493
efterträdde sin fader, förenade sålunda åter alla de
habsburgska länderna, sedan de öfriga grenarna af
huset utslocknat, och ytterligare hade tillkommit
de burgundiska länderna. Han förmälde 1496 sin
son Filip med Johanna, dotter till Ferdinand af
Aragonien och Isabella af Kastilien, och förberedde
därmed det stora spanska väldets öfvergång till
habsburgarna. En ny tillväxt erhöllo hans arfländer
1500, då Görz, Gradiska och Pusterdalen tillföllo
honom efter den Görzska grefvesläktens
utslocknande. 1507 fick han af Bajern Rotenberg,
Kufstein och några andra smärre områden. Slutligen
förmälde han sin sonson Ferdinand med en
prinsessa af Böhmen-Ungern, hvarigenom utsikter till
dessa länders förvärfvande öppnades. Vid Tyska
rikets indelning i kretsar 1512 förenades alla de
habsburgska arfländerna i den Österrikiska
kretsen
. Wiens universitet understöddes
kraftigt af Maximilian och blef ett hufvudsäte för
humanismen. – (Om Maximilians och alla hans
efterträdares verksamhet som tyska kejsare till 1806
se Tyskland, sp. 653–658.) Hans sonsöner
Karl I (som kejsare Karl V) och Ferdinand I
regerade till en början gemensamt i de österrikiska
länderna, men en ny delning egde rum genom
fördrag i Worms 1521 och i Bruxelles 1522,
hvarigenom Ferdinand fick alla de tyska habsburgska
besittningarna. Ferdinand I (1522–64) blef
såsom svåger till den 1526 vid Mohács stupade
konung Ludvig 1527 vald till konung i Böhmen och
Ungern; turkarna eröfrade emellertid större delen
af Ungern. Under detta krig belägrade de Wien
1529 och härjade både i Ö. och i Ungern på ett
ohyggligt sätt. Vid samma tid utbredde sig
reformationen hastigt i arfländerna. Snart bekände sig
större delen af adeln i Ö., Steiermark och Kärnten
till den nya läran, och det lägre folket anslöt sig
äfven i stor utsträckning till reformationen, som
jämväl vann spridning i Ungern och i all
synnerhet i Böhmen. Ferdinand delade sina länder
mellan sina tre söner så, att Maximilian, som
redan under faderns lifstid valts till romersk
konung och tronföljare i Ungern och Böhmen,
dessutom erhöll Ö., Ferdinand fick Tyrolen och
Främre Ö. och Karl Steiermark, Kärnten, Krain
och Görz. Så uppstodo åter tre regerande linjer.

A) Österrikiska linjen. Maximilian II
(1564–76) var, ehuru själf katolik,
protestantismen mycket bevågen och gaf den evangeliska adeln
fri religionsöfning. Under hans äldste son,
Rudolf II (1576–1612), började den katolska
reaktionen vinna öfverhand. Den stele och
misstrogne, från 1598 tidtals sinnesrubbade kejsaren
kom i skarp konflikt med sina bröder, hvilka
nödgade honom att genom fördraget i Lieben 1608
åt den äldste af dem, Mattias, öfverlåta Ö., Mähren
och Ungern. Af oenigheten mellan Mattias och
Rudolf begagnade sig protestanterna för att skaffa
sig full religionsfrihet. Sålunda måste Rudolf 1609
utfärda "majestätsbrefvet" (se d. o.) för Böhmen.
Mattias tvang 1611 kejsaren att afträda äfven
Böhmen. Kort därefter afled Rudolf. Mattias
(1612–19) var redan en gammal man och leddes
helt och hållet af kardinal Klesl. Hans kyrkliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:38 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free