- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
241-242

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrike ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

restaurationspolitik ledde 1618 till utbrottet af
Trettioåriga kriget. Mattias var barnlös och
efterträddes af sin kusin och adoptivson Ferdinand af
Steiermark.

B) Tyrolska linjen. Ferdinand (1564–94)
undertryckte med våld protestantismen i sina
länder. Med honom utslocknade hans legitima linje,
och Tyrolen tillföll 1602 kejsar Rudolfs broder
Maximilian (d. 1618) och därefter ärkehertig
Leopold af den steiriska linjen. Med dennes son
Sigmund Frans utslocknade 1665 Tyrolens
regentdynasti, och landet regerades sedan direkt från
Wien.

C) Steiriska linjen. Ferdinand I:s son Karl
(1564–90) var mild och tolerant och gaf
religionsfrihet icke blott åt adeln, utan äfven åt flera
större städer i hertigdömet. Han grundlade
universitetet i Graz 1586. Hans son Ferdinand II
(1590–1637) hade fått sin bildning vid
jesuithögskolan i Ingolstadt och där fostrats att bli dödsfiende
till reformationen. Sedan han själf öfvertagit
regeringen, 1596, började han 1598 utrota det hatade
kätteriet. Evangelisk gudstjänst förbjöds, de
protestantiska skolorna stängdes, och prästerna
befalldes lämna landet inom fjorton dagar. Den,
som ej ville återvända till katolicismen, kunde få
sälja sin egendom och, sedan han till fursten
lämnat en tiondel, med återstoden draga till
främmande land. På detta sätt utrotades alldeles
protestantismen i Steiermark, Kärnten och Krain.
Ferdinand valdes till konung i Böhmen (1617) och
Ungern (1618). Efter Mattias’ död innehade
Ferdinand sålunda alla de tyska habsburgska länderna
och valdes äfven till kejsare. Med samma konsekvens
som förut i hertigdömet sökte han nu utrota
protestantismen i de öfriga kronländerna, ja i hela
Tyskland, därtill eggad af jesuiterna. Men
därigenom framkallade han Trettioåriga kriget. Han
upplefde ej dess slut, men hans son
Ferdinand III (1637–57) måste i Westfaliska freden
af sina arfländer afstå till Frankrike Sundgau i
Elsass och fästningen Breisach i Baden. Han
regerade f. ö. i alldeles samma anda som fadern. Hans
son Leopold I (1657–1705) hade att bekämpa
uppror i Ungern och invecklades därigenom i krig
med turkarna, som 1683 belägrade Wien, men
slutligen besegrades och måste afstå största delen
af Ungern i freden i Karlowitz (1699). Efter de
piastiska furstesläkternas utslocknande (1675) vann
Leopold återstoden af Schlesien. Dessutom blef
Ungern förvandladt till ett arfrike 1687, och
därmed förenades det af turkarna 1699 afträdda
Siebenbürgen. I freden i Rijswijk 1697 återfick
Leopold af Frankrike bl. a. Freiburg och Breisach.
Leopold sökte genom Spanska tronföljdskriget,
hvars slut han icke upplefde, skaffa sin son Karl
spanska monarkien. Hans äldre son, Josef I
(1705–11), var hela sin regeringstid upptagen
af Spanska tronföljdskriget och af uppror i Ungern.
Af Karl XII tvangs Josef 1706 att medge
protestanterna i Schlesien religionsfrihet. Han
efterträddes af sin yngre broder Karl VI
(1711–40), som genom frederna i Utrecht (1713) och
Rastatt (1714) vidgade sina arfländer med Neapel,
Sardinien (1718 utbytt mot Sicilien), Milano och
Belgien, hvarjämte han några år senare genom
freden i Požarevac (1718) från Turkiet vann
Temesvárbanatet, Bosnien till Sava, Serbien och
Valakiet till Aluta. Ö. hade därmed vunnit sin
största utsträckning. Karl hade ingen son, endast
två döttrar, och därför lät han genom en
pragmatisk sanktion (se d. o.) af 19 april 1713
tillförsäkra dem arfsrätt. Sedan lagen godkänts af alla
medlemmar af kejserliga familjen och af
landtdagarna i arfländerna, blef den högtidligen
utfärdad 6 dec. 1724. Pragmatiska sanktionen
bestämde Karls allmänna politik och vållade honom
efter Polska tronföljdskriget förlusten af Neapel
och Sicilien mot ersättning af Parma och Piacenza
i freden i Wien 1735. I freden i Belgrad 1739
måste han till Turkiet återlämna Serbien med
Belgrad samt den del han innehaft af Valakiet.
Han efterträddes af sin dotter Maria
Teresia
(1740–80), förmäld med Frans Stefan af
Lothringen. Hon måste dock i Österrikiska
tronföljdskriget (se d. o.) med vapen försvara sin
arfsrätt och förlorade därunder Schlesien till Preussen
och Parma med Piacenza till spanske prinsen
Filip. Genom Sjuåriga kriget (se d. o.) sökte hon
fåfängt återtaga Schlesien. Hon vann däremot
vid Polens första delning 1772 Galizien och
Lodomerien och 1775 Bukovina (af Turkiet) samt 1779
genom Bajerska tronföljdskriget (se d. o.) Innviertel
från Bajern. Af genomgripande betydelse voro
Maria Teresias inre reformer. Österrikiska
monarkien var före hennes tid endast ett konglomerat
af länder, som oftast icke hade något annat
gemensamt än samma härskare. Till stor del hade
de sammanbragts genom dynastiska förbindelser
(jfr den bekanta versen Bella gerant alii, tu, felix
Austria, nube
, "andra må föra krig, men gå du,
lyckliga Österrike, åstad och håll bröllop").
Starkare sammanhållning måste skapas, om staten
skulle bestå, och det var Maria Teresia, som
började det viktiga inre reformarbete, som hennes
son Josef sedan fullföljde. Hon understöddes
därvid af utmärkta rådgifvare, af hvilka de förnämste
voro furst Kaunitz och jämte honom grefvarna
Haugwitz och Chotek. Regentens högsta råd var
sedan gammalt den hemliga konferensen, som från
denna tid kallades "statsråd" och bestod af sju
medlemmar, hvilka hade att representera rikets
enhet. Centralförvaltningen var delad på 1)
hof- och statskansliet speciellt för utrikes frågor, 2)
hofkrigsrådet för militärväsendet, 3) hofkammaren för
finanserna, 4) bömisk-österrikiska hofkansliet för
inrikes civila ärenden, samt 5) "oberste
justizstelle" för rättsväsendet, hvilket först 1749 skildes
från den öfriga administrationen. De italienska
provinserna, Belgien och Ungern hade egna
förvaltningsorgan. Som högsta förvaltningsmyndighet
i hvar provins infördes ett "gubernium" och under
detta "kreisämter", som hade att vaka öfver
lagarnas verkställande och särskildt att skydda
allmogen mot förtryck. Bönderna erhöllo rätt att
köpa den jord de odlade; deras skattebördor
reglerades, och skyldigheten att arbeta på jordegarens
gods (s. k. robot) fick efter 1777 utbytas mot viss
betalning. Skattskyldigheten, som förut ålegat blott
borgare och bönder, utsträcktes nu äfven till adel
och prästerskap. Man har kallat dessa och andra
likartade reformer urbarialreformer (af urbarium,
se d. o.). Rättsväsendet ombildades på flera sätt.
Förut hade i Ö. olika provinser olika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:38 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free