- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
245-246

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrike ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

religionsfrihet, undervisningens frihet, tryckfrihet,
petitionsrätt, föreningsfrihet, skydd för den personliga
friheten och för brevhemligheten samt föreskref införande
af jury och allmän värnplikt.

Denna författning tillfredsställde icke de olika
folkstammarnas fordran på nationellt oberoende, men ej
heller regeringen älskade sitt verk, utan såg däri snarast
en nödfallsutväg att lugna sinnena, och när de
revolutionära rörelserna voro fullständigt undertryckta,
blef författningen, som f. ö. aldrig tillämpats, formligen
afskaffad 31 dec. 1851. Riksrådet förvandlades därvid till
ett af kejsaren utsedt "kronråd". Absolutismen var sålunda
återställd, och den österrikiska revolutionens enda frukt
var, att jordens skattebörda lättats; alla öfriga
koncessioner återtogos. Ledare af reaktionspolitiken var
1852–59 ministern A. von Bach, hvilken sökte sitt stöd hos
hären och prästerskapet och med påfven ingick konkordatet
af 25 sept. 1855, som betydligt ökade katolska kyrkans
maktställning och bl. a. gjorde kyrkan till ledare af
skolväsendet. Ö:s yttre politik, i synnerhet under
Krimkriget, var så vacklande, att det stötte ifrån sig
både Ryssland och västmakterna. Däraf begagnade sig med
stor skicklighet Sardiniens store statsman Cavour för att
vinna Frankrikes hjälp att drifva Ö. ur Italien. I kriget
1859 blef den österrikiska armén slagen vid Magenta (4
juni) och Solferino (24 juni), och Ö. måste i freden i
Zürich (10 nov. 1859) afstå Lombardiet till Frankrike,
som lämnade det till Sardinien. Olyckorna i detta krig
fingo stor betydelse för Österrikes inre utveckling. Bach
entledigades, och hans efterträdare grefve A. Goluchowski
sökte genom reformer i liberal anda ge ny kraft åt
monarkien. Riksrådet, som efter Marsförfattningens
upphäfvande varit blott en af kejsaren utnämnd samling
förtroendemän, blef 5 mars 1860 "förstärkt", så att det
skulle bestå äfven af 38 ledamöter, som landtdagarna
utvalde. Det skulle behandla de frågor, som kejsaren
förelade, bl. a. statsreglering, granskning af
statsmedlens förvaltning, statsskulden, viktigare lagar
o. s. v. Likväl hade det endast att ge råd, och det saknade
initiativ. Någon tid därefter utfärdades Oktoberdiplomet
(20 okt. 1860), som var ett uttryck för de federalistiska
sträfvandena, i det att det hänsköt de viktigaste frågorna
till landtdagarna, hvilka skulle få välja 100 ledamöter i
riksrådet. "Diplomet" gällde äfven Ungern, som också
skulle utse ledamöter i riksrådet. Men ungrarna fordrade
full själfständighet för sitt land, och äfven i Österrike
var missnöjet stort med denna författning. Dess upphofsman
Goluchowski afgick då och efterträddes af A. von
Schmerling (1860–65). Han sökte stärka rikets
centralisering och genomdref i detta syfte utfärdandet af
Februaridiplomet (26 febr. 1861), som gjorde riksrådet
till en riksdag på två kamrar (herrenhaus och
abgeordnetenhaus) samt dessutom ökade dess myndighet. I
Ungern protesterade man mot en dylik förening med Ö. och
valde ej några medlemmar i riksrådet. Inom detta förekommo
de häftigaste partistrider mellan federalister och
centralister, mellan klerikala och liberala samt slutligen
mellan olika nationaliteter. Äfven i den yttre politiken
var regeringen olycklig. Trots dess protester ledde
Preussen Tyska tullföreningen efter sina önskningar och
omintetgjorde samtidigt Österrikes planer att reorganisera
Tyskland (se d. o., sp. 668 ff.). I dansk-tyska kriget
1864 var Ö. Preussens bundsförvant, men de påräknade
gynnsamma följderna för Ö. af detta krig uteblefvo.
Omöjligheten att centralisera hela den österrikisk-ungerska
monarkien blef allt tydligare, och då slutligen kejsaren
på en resa till Ungern 1865 lofvade tillfredsställa
ungrarna, afgick Schmerling (juli 1865). Han efterträddes
af grefve R. Belcredi, hvars mål var att på federalismens
väg åstadkomma en försoning med Ungern. Han började med
att suspendera författningen ("sistirung der verfassung")
29 sept., till dess förhandlingarna med Ungern ledt till
något resultat. Endast landtdagarna fortforo att
funktionera till stort jubel för slaverna, som nu hoppades
kunna förverkliga sina separatistiska önskemål. Ungrarna
förklarade emellertid, att enda utgångspunkten för vidare
förhandlingar var 1848 års lagar och egen ansvarig
ministär. Då regeringen ej ville godkänna detta, strandade
förlikningsförsöket. Samtidigt började tvisten med
Preussen om Schleswig-Holsteins ställning (se Preussen,
sp. 225–226) anta alltmer hotande karaktär, i synnerhet då
Preussen våren 1866 äfven drog fram frågan om Tysklands
enande och vann Italien till bundsförvant. I det krig, som
utbröt i juni 1866 (se Tyskland, sp. 671–672), segrade väl
österrikarna öfver italienarna vid Custozza (24 juni) och
till sjöss vid Lissa (20 juli), men blefvo i stället
fullständigt krossade af preussarna vid Königgrätz (3
juli). Och detta nederlag framkallade jubel hos tjecher
och ungrare samt föranledde flera tyska landsorter att hos
kejsaren yrka på författningens efterlefnad och ombyte af
ministrar. Under sådana förhållanden kunde man ej tänka på
krigets fortsättande. Genom fredspreliminärerna i
Nikolsburg 26 juli och freden i Prag 23 aug. 1866 måste Ö.
medge, att Tyskland ställdes under Preussens hegemoni; det
afstod dessutom från anspråken på Schleswig och Holstein.
24 aug. s. å. afträdde Ö. till Frankrike Venetien, hvars
förening med konungariket Italien det erkände i freden med
Italien i Wien 3 okt. s. å. – Nödvändigheten af en försoning
med Ungern blef nu tydlig för enhvar. Underhandlingarna
härom fördes på ungersk sida af grefve Andrassy, på
österrikisk af den nyutnämnde utrikesministern von Beust.
Genom den nya författningen af 1867 vann Ungern full inre
själfstyrelse, men skulle vara förenadt med Ö., med lika
rättigheter som detta land. Monarkiens namn blef nu
Österrike-Ungern. I den österrikiska riksdelen kunde man
nu ej längre låta författningen vara suspenderad. Belcredi
afgick i febr. 1867 och fick till efterträdare von Beust,
som inkallade riksrådet i mars s. å., då förlikningen med
Ungern godkändes. Konkordatet med påfven upphäfdes, och i
författningen vidtogs en del ändringar, som inneburo vissa
eftergifter för de federalistiska åsikterna, i det
landtdagarnas makt blef något större, än den 1861
bestämts. En ny ministär bildades med furst K. W.
Auersperg som chef (30 dec. 1867), det s. k.
"Bürgerministerium", under det att v. Beust kvarstod som
för båda rikena gemensam utrikesminister. Denna ministär,
hvars chef grefve E. Taaffe (se d. o.) var sedan sept.
1868,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free