- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
247-248

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrike ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lyckades genomföra flera nyttiga lagreformer, men
var dock mycket svag till följd af de häftiga nationalitetsstrider,
som fortfarande upprörde riksrådet;
de vållade Taaffes fall i jan. 1870. Grefve A.
Potocki, som i april s. å. bildade den nya ministären,
lyckades ej bättre försona tjecherna, hvilka
vid denna tid delade sig i "gammaltjecher" (konservativa)
och "ungtjecher" (radikala). Potocki
fick i febr. 1871 till efterträdare grefve K. S. v.
Hohenwart, en ifrig anhängare af de federalistiska
principerna. Tjecherna framlade nu några "fundamentalartiklar",
som gingo ut på, att Böhmen
skulle få samma ställning som Ungern med egen
ministär o. s. v. Detta väckte emellertid sådan
förbittring både bland tyskarna och i Ungern, att
Hohenwart måste afgå (okt.). Efterträdaren furst
Adolf Auersperg (nov. 1871–febr. 1879) lyckades
vinna polackerna och behöfde därefter, då dessutom
hela det tyska författningspartiet till en
början stod vid hans sida, ej längre frukta tjecherna.
Sedan följde (12 aug. 1879) åter grefve
Taaffe, som öfver 14 år lyckades behålla sin ställning,
hufvudsakligen med stöd af riksrådets slaviska
och klerikala element. Då han 1893 framställde
ett förslag om utvidgad rösträtt, öfvergafs
han af sina forna vänner och måste afgå, hvarefter
furst A. Windischgrätz blef förste minister
(nov. 1893–juni 1895). – Ö:s ställning till Preussen,
som närmast efter kriget var så fientlig, att
man ännu 1870 öfvervägde att bistå Frankrike i
dess krig mot Nordtyska förbundet, ändrades snart
nog. 1871 sammanträffade Frans Josef och kejsar
Vilhelm I i Ischl och Salzburg, och därmed inleddes
den nya vänskapen, som medförde, att von
Beust nov. 1871 som utrikesminister aflöstes af
Bismarcks vän grefve Andrassy. Under rysk-turkiska
kriget 1877–78 var Österrike-Ungern
neutralt, men fick vid Berlinkongressen 1878 rätt
att ockupera och, med bibehållande af sultanens
formella suveränitet, förvalta Bosnien och Hercegovina.
Besluten vid denna kongress, hvilka i så
många afseenden utföllo emot Rysslands önskningar,
skilde Ryssland från Tyskland och Ö., med
hvilka stater det sedan 1872 förtroligt samverkat
i det s. k. trekejsarförbundet. I stället ingingo
Österrike och Tyskland defensivförbundet 1879,
hvilket, då Italien 1882 slutit sig till det, vidgades
till trippelalliansen (se d. o.). Vid denna
nya förbundspolitik höll Ö. troget fast äfven
under Andrassys efterträdare Haymerle (nov.
1879–okt. 1881) och Kalnoky (nov. 1881–aug.
1895).
J. F. N. (V. S-g.)

Koalitionsministären Windischgrätz nödgades juni
1895 afgå, enär den mist de tyska partigruppernas
stöd genom att tillmötesgå slovenernas önskan om
upprättande af parallellklasser med slovenskt undervisningsspråk
vid sidan af de tyska i gymnasiet i
Cilli. Språkstriderna hade från 1880-talet alltmer
satt sin prägel på Ö:s politiska lif, i synnerhet
sedan de nationalistiskt radikale ungtjecherna vid
1891 års riksrådsval i Böhmen alldeles besegrat de
klerikale och i sitt framträdande relativt moderate
gammaltjecherna samt å andra sidan de radikala
tyska partigrupperna 1881 samlats kring programkrafvet
på tyskans erkännande som rikets officiella
språk. Från denna tyska vänster skilde sig 1888
en "alltysk" grupp under Schönerer, som svärmade
för politisk förening med Tyska riket och dessutom
bedref en bullrande antisemitisk propaganda. Antisemitisk
läggning fick äfven med åren den katolsk-demokratiska
partibildning, som 1882 under prins
Aloys von Liechtensteins ledning framgick ur den
tysk-konservativa Hohenwartgruppen och från
1890-talets början under K. Lueger (se d. o.) tillkämpade
sig först den kommunala makten i Wien och
sedan en inflytelserik ställning äfven i riksrådet;
det nya partiet fick namnet det kristligt sociala.
Till skarpa parlamentariska strider mellan de i
språkfrågor alltmer fanatiska nationalistiska partigrupperna
i riksrådet kom det under grefve K.
Badenis ministär (sept. 1895–nov. 1897). Badeni
hade 1896 lyckats genomföra en valrättsreform, som
till de tidigare bestående fyra valklasserna (de
större godsegarna; städer, köpingar och industriorter;
handels och industrikamrar; landskommuner)
lade en femte, omfattande utom de i de fyra
öfriga röstberättigade äfven alla andra österrikiska
manliga statsborgare, som fyllt 24 år och dessutom
uppfyllde vissa valrättsvillkor (god frejd, fast
bostad, skattebetalning o. s. v.). Valmännens
antal ökades genom reformen från 1,732,000 till
5,543,000, riksrådsledamöternas från 353 till 425
(de 72 nykomne företrädde den nya femte valklassen).
Nyvalen till riksrådet (mars 1897) vållade
stark förskjutning inom partigrupperna. Den gamla
högern nästan försvann, liksom äfven den gamla
förenade tyska vänstern, de kristligt sociale vunno
i styrka, socialdemokraterna blefvo för första gången
företrädda i riksrådet, och dettas 200 tyska
led. voro söndrade i 8 grupper; genomgående satte
de många nya partigrupperna nationalitetsfrågorna
främst på sitt program, hvilket nödgade regeringen
till ständiga kompromisser för att hopsamla majoritet
för nödvändiga riksuppgifters fyllande. Badenis
närmaste uppgift var en "ausgleich" med
Ungern; för dennas genomförande behöfde han stöd
af den manstarka ungtjechiska gruppen och köpte
då detta genom en rad språkförordningar för
Böhmen och Mähren (april 1897), enligt hvilka
ämbetsskrifvelser skulle utfärdas på tjechiska, då så
begärdes, och alla efter 1903 utnämnda ämbetsmän
vara fullt mäktiga tjechiska språket. Den tyska
oppositionen i riksrådet sökte då genom obstruktion
framtvinga språkförordningarnas återkallande och
väckte förslag om Badenis ställande inför riksrätt.
Våldsamma scener förekommo under de ändlösa riksrådsdebatterna
på hösten; vid ett tillfälle höll
deputeraden Lecher ett 12 timmar långt obstruktionsanförande,
vid ett annat nödgades talmannen
fly undan personligt öfvervåld. Då polis tillkallades
för att aflägsna de värste bråkmakarna, följde
häftiga gatudemonstrationer i Wien och Graz, och
25 nov. nödgades Badeni afgå. Hans efterträdare
Gautsch (nov. 1897–mars 1898) ajournerade riksrådet,
upphäfde Badenis språkförordningar och
sökte förgäfves genom förhandlingar med partierna
vinna samförstånd om gillande af nya, till tyskarnas
förmån modifierade provisoriska språkförordningar.
Lika liten framgång hade efterträdaren
(mars 1898–sept. 1899), förutvarande ståthållaren
i Böhmen grefve F. A. v. Thun (se d. o. 2), hvilken
därför nödgades på administrativ väg på ett år
förlänga den "ausgleich" med Ungern, som utlöpte
31 dec. 1898. Detta skedde med åberopande af den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free