- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
251-252

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrike ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med de inrikespolitiska svårigheterna hade sedan
1908 en rad utrikespolitiska konflikter
kännetecknat Ö:s offentliga lif. Som gemensam
österrikisk-ungersk utrikesminister hade Goluchovski 1906
efterträdts af Aehrenthal (se d. o. Suppl.), och
dennes åtgärd att efter 1908 års ungturkiska
statshvälfning genom en österrikisk-ungersk
proklamation förklara de förut till namnet under turkisk
suveränitet stående provinserna Bosnien och
Hercegovina införlifvade med monarkien (okt. 1908) hade
ledt till en allvarlig europeisk kris.
Trippelententens makter motsatte sig nämligen ensidigt vidtagna
ändringar i 1878 års Berlintraktats bestämmelser
och Rysslands skyddsling Serbien såg i
annexionsbeslutet ett slag mot de storserbiska planerna
på framtida förvärf af den österrikisk-ungerska
monarkiens sydslaviska landsdelar (jfr
Världskriget, sp. 136–137, och Bosnien. Suppl.).
Med stöd af Tyskland lyckades Aehrenthal
genomföra sin nya aktiva Balkanpolitik och äfven bevara
ett drägligt förhållande till Italien, hvarvid han
dock måste framtvinga den för ett preventivkrig
mot Italien benägne generalstabschefen frih.
Conrad von Hötzendorfs afgång (1911). Aehrenthal
afled 17 febr. 1912 och efterträddes af grefve L.
Berchtold (se d. o. Suppl.), som i mindre smidig
form fortsatte Aehrenthals Balkanpolitik och
därigenom kom i allt svårare konflikter med Serbien
och dess beskyddare Ryssland. Serbiens kraf att
efter de kristna Balkanstaternas framgångar mot
Turkiet i första Balkankriget (1912–13) vinna
tillträde till Adriatiska hafvet framkallade en ny
europeisk kris, under hvilken österrikiska
regeringen ånyo öfvervägde ett väpnadt ingripande på
Balkanhalfön för att hindra Serbiens för
dubbelmonarkiens sammanhållning farliga makttillväxt (jfr
Världskriget, sp. 137–138). Äfven då
afvärjdes den öfverhängande faran för ett europeiskt
krig, men då österrikisk-ungerske tronföljaren Frans
Ferdinand, hvars inflytande på Österrikes politik
sedan 1908 varit i stark tillväxt, 28 juni 1914
jämte sin gemål mördades i Sarajevo och mördarnas
spår ledde till Belgrad, så uppstod ur denna
tilldragelse en ny konflikt med Serbien, ur hvilken
efter några veckors nervösa förhandlingar
Världskriget (se d. o., sp. 139 ff.) framgick.

Vid Världskrigets början afgåfvos
lojalitetsförklaringar från tjechernas, polackernas, rutenernas
och rumänernas politiska organisationer, men
Stürgkh ansåg dock ej rådligt att inkalla riksrådet,
utan föredrog en helt parlamentslös styrelse för att
ej riskera demonstrationer i parlamentet mot
monarkiens enhet. Frånvaron af parlamentarisk
kontroll möjliggjorde ett hänsynslöst polisgodtycke mot
alla politiskt misstänkta, och de militära
myndigheternas maktbefogenheter voro äfven onödigt
omfattande. Dessa omständigheter i förening med en
outtröttligt verksam fientlig propaganda nötte
småningom på de flesta icke-tyska nationaliteternas
lojalitet, hvilket särskildt kom till uttryck i
massdeserteringar från tjechiska regementen och
förrådande till fienden af statshemligheter genom
ämbetsmän af tjechisk nationalitet. Krigshändelsernas
gång återverkade f. ö. rätt väsentligt på
regeringens både yttre och inre politik.
Utrikesministern Berchtold af gick j an. 1915 hellre än att ge
Italien de löften om landafträdelser Tyskland
tillrådde för att hindra Italiens öfvergång till
centralmakternas fiender. Hans efterträdare baron
Burian (se d. o.; äfven i Suppl.) tillbjöd, under
trycket af de ryska framgångarna i Galizien,
Italien rätt stora landafträdelser, men ej
tillräckliga för att förebygga dess krigsförklaring (maj
1915). Centralmakternas eröfring af större delen
af ryska Polen föranledde långvariga och i stort
sedt resultatlösa förhandlingar med Tyskland om
Polens framtid, hvarvid de mest skiftande förslag
diskuterades. Rumänien kräfde, liksom förut
Italien, landafträdelser som pris för sin fortsatta
neutralitet, men ungerska regeringen satte däremot ett
obevekligt motstånd, och i aug. 1916 följde äfven
Rumäniens krigsförklaring. Hösten 1916 tilltog
bland befolkningen missnöjet med det godtyckliga
militär- och polisväldet, och vänstersocialisten d:r
Friedrich Adler gjorde sig till dess tolk genom att
(21 okt.) nedskjuta ministerpresidenten Stürgkh.
Hans efterträdare Körber (28 okt.–20 dec. 1916)
sökte bringa ordning i lifsmedelsfördelningen genom
att efter tyskt mönster upprätta ett särskildt
ämbetsverk därför (volksernährungsamt), och
utrikesministern Burian påyrkade hos tyska
regeringen (okt.) energiskt, att centralmakterna skulle
framlägga konkreta förslag till fredsvillkor för att
därigenom söka framkalla neutral medling och
fredsunderhandlingar. Medan tvisten om denna för
den tyska krigsledningen motbjudande taktiks
lämplighet som ifrigast pågick, afled kejsar Frans
Josef 21 nov. 1916.

Den nye kejsaren, Frans Josefs brorsons son
Karl (1916–18) var en personligen älskvärd,
men politiskt oerfaren och vek ung man, som starkt
påverkades af sin energiska gemål, den
ententevänliga Zita af Bourbon-Parma, och hennes moder.
Snar samförståndsfred och frisinnade inre reformer
voro hans främsta syftemål. I modifierad form kom
Burians fredsanbudsplan att utföras genom
centralmakternas meddelande (12 dec. 1916) om
beredvillighet till fredsunderhandlingar, dock utan
"krigsmålens" tillkännagifvande på förhand.
Körber afgick och fick till efterträdare en tjechisk
magnat, grefve Clam-Martinitz (20 dec. 1916–23
juni 1917), och som utrikesminister ersattes
ungraren Burian med tjechen O. Czernin (se d. o.
Suppl.). Österrike-Ungern förmåddes af Tyskland
att, om än motvilligt, biträda det oinskränkta
undervattensbåtskriget från 1 febr. 1917 (jfr
Världskriget, sp. 258); då amerikanska
regeringen till följd af detta förklarade Tyskland
krig (6 april s. å.), nöjde den sig däremot med
att afbryta de diplomatiska förbindelserna med
Österrike-Ungern, och krigsförklaringen följde först
7 dec. s. å. Österrikiska riksrådet hade, för första
gången under kriget, sammanträdt 31 maj 1917;
vid förhandlingar med partiledarna lyckades
Clam-Martinitz ej åvägabringa enighet om riktlinjer för
nationalitetsfrågornas lösning och afgick därför.
Efterträdaren E. von Seidler (23 juni 1917–25
juli 1918) bildade först en ren
ämbetsmannaministär, men rekonstruerade den sedermera (aug.) och
bebådade en vidtgående plan till statens
omorganisation på de nationella autonomiernas grundval.
Rent separatistiska sträfvanden började nu alltmer
öppet framträda, i synnerhet sedan kejsaren juli
1917 proklamerat en mycket vidtgående politisk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:38 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free