- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
253-254

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrike ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

amnesti. Särskildt hade tjechernas kraf vuxit i
samband med ententens krigsframgångar och den
uppmuntran de allierade gett den i utlandet för
en fullt oberoende tjechisk stat agiterande professor
Masaryk (se d. o.; äfven i Suppl.). De tjechiska
deputeradena uttalade sig på möte i Prag 12 jan.
1918 enhälligt för internationell lösning på den
blifvande fredskongressen af frågan om Böhmens
framtid; tyskarna i Böhmen åter kräfde (22 jan.)
upprättandet af en särskild provins
Deutsch-Böhmen, och rutenerna fordrade Öst-Galiziens
förvandling till ett från det öfriga Galizien skildt
kronland Ukraina (3 mars). Polackerna kände sig
kränkta öfver, att regeringen i freden med Ukraina
i Brest-Litovski gått med på att åt den nya
ukrainska folkrepubliken öfverlåta det till Polen fordom
hörande Cholm-området, och de hotade t. o. m.
att inställa lifsmedelstillförseln till öfriga
österrikiska landsdelar. Då tjecherna genom en af den
ur politisk fångenskap frigifne Kramař (se d. o.;
äfven i Suppl.) ledd "nationell kommitté" uttalade
sig för programmet "en suverän och oberoende
tjecho-slovakisk stat", insåg Seidler omöjligheten
af att på parlamentarisk väg genomföra sitt
autonomiprogram och afgick. Han ersattes med baron
M. Hussarek (25 juli–27 okt. 1918), hvilken
återvann polackernas stöd genom att afstå från
planerna på Galiziens delning, men däremot ej
kunde förmå tjecherna till några medgifvanden i
rikstrogen riktning, allra minst som ententemakterna
nu började officiellt erkänna tjecho-slovakerna som
"allierad nation". Upplösningen gick snart så
långt, att ett i Prag upprättadt tjecho-slovakiskt
"nationalråd" började på egen hand utskrifva
skatter (sept.). Ett jugo-slaviskt nationalråd
upprättades i början af okt. i Agram, och både där
och i Prag utfärdades oafhängighetsförklaringar,
utan att regeringen vågade ingripa mot
separatiströrelsen. Sista försöket att sammanhålla den
sönderfallande staten Ö. var kejsarens manifest af 16
okt. om Ö:s förvandling till en förbundsstat af
fria nationer, hvarvid dock till tjechernas och
sydslavernas misshag den ungerska statens integritet
angafs som en oföränderlig förutsättning.

Den österrikiska monarkiens undergång stod nu
för dörren. Närmast vållades den af
centralmakternas afgörande nederlag i Världskriget och
misslyckandet af alla försök att 1917, då ryska
revolutionen försvagat de allierades ställning,
åvägabringa förhandlingar om samförståndsfred. Genom
hemliga förhandlare (bl. a. kejsar Karls svåger
prins Sixtus af Bourbon-Parma) hade kejsaren,
delvis i samförstånd med utrikesministern Czernin,
hört sig för på ententehåll om möjligheterna för
en fred, som skulle trygga den österrikisk-ungerska
monarkiens integritet, och Czernin hade äfven gjort
starka påtryckningar på Tyskland för att
åstadkomma gemensamma, för fienden antagliga
fredsanbud. Då det genom franska afslöjanden april
1918 blef klart, att kejsaren genom prins Sixtus
gått vida längre i utfästelser, än Czernin vetat,
afgick denne (14 april) och ersattes af Burian, som
fortsatte fredsbemödandena och t. o. m. i strid mot
tyska regeringens önskan 14 sept. utsände en, f. ö.
resultatlös, vädjan till alla krigförande att öppna
fredsunderhandlingar. Ö. vädjade sedermera
samtidigt med Tyskland till presidenten Wilson om
stillestånd och fredsunderhandlingar på "de 14
punkternas" grundval (5 okt.), hvari för Ö. ställts
i utsikt nationalitetsfrågans lösning genom
autonomier med riksenhetens bevarande. Wilson gaf
emellertid (18 okt.) ett afvisande svar (jfr Wilson,
sp. 592) och hänvisade till direkt uppgörelse på
grundval af de olika nationaliteternas
oafhängighetssträfvanden. Dessa togo sig de följande
dagarna däraf och af kejsarmanifestet af 16 okt.
anledning att upprätta egna lokalregeringar,
tjecherna och slovakerna i Prag, rutenerna i
Lemberg, slovenerna och kroaterna i Agram samt
tysk-österrikarna i Wien, där 21 okt. en
"nationalförsamling för Tysk-Österrike" under presidium af
socialdemokraten Seitz proklamerade
upprättandet af en ny stat "Tysk-Österrike", som
förklarades innefatta alla den österrikisk-ungerska
monarkiens tysktalande landsdelar. Äfven i Budapest
bildades en själfständig regering, ett ungerskt
"nationalråd" (25 okt.). Som österrikisk-ungersk
utrikesminister aflöstes Burian 24 okt. af grefve
G. Andrassy (se d. o. 2, äfven i Suppl.), och
denne bröt formligen förbundet med Tyskland
genom att 27 okt. i en not till Wilson meddela
Österrike-Ungerns beredvillighet till stillestånd och
förhandlingar om separatfred "utan att afvakta
resultatet af andra förhandlingar". S. d. af gick
ministerpresidenten Hussarek och fick till
efterträdare professor H. Lammasch (se d. o., äfven i
Suppl.), hvilkens värf allenast blef monarkiens
afveckling utan blodsutgjutelse. Tysk-Österrikes
provisoriska nationalförsamling beslöt 30 okt.
öfvertaga landets styrelse fullt oberoende af dynastien
och af de öfriga forna riksdelarna. De nybildade
nationalråden i Prag, Budapest, Laibach och
Agram framträdde de följande dagarna som
själfständiga regeringar, stillestånd med de allierade
ingicks 2 nov. i Padua, 4 nov. afgingo
utrikesministern Andrassy och den gemensamme
finansministern Spitzmüller, och 11 nov. meddelade kejsar
Karl i en af Lammasch kontrasignerad
proklamation, att han godkände Tysk-Österrikes beslut att
för framtiden bli en särskild stat, själf afstod
från hvarje andel i statsangelägenheterna och löste
sin österrikiska regerings medlemmar från deras
ämbeten. Med den siste monarkiske statsministern
Lammaschs afgång och proklameringen af
republiken Tysk-Österrike (12 nov. 1918; se
Österrike, förbundsrepublik) beseglades kejsardömet
Ö:s undergång.

Litt.: Bland källsamlingar märkas den af Vet.
akad:s i Wien historiska kommission utg. serien
"Fontes rerum austriacarum" (1855 ff.), L.
Neumann och A. de Plason, "Recueil des traités
conclus par l’Autriche" (1855 ff.), Kejserliga
kommissionens för modern österrikisk historia
"Österreichische staatsverträge" (1907 ff.). Af
sammanfattande arbeten må nämnas J. Majláth,
"Geschichte des österreichischen kaiserstaates" (5 bd,
1834–50), A. Springer, "Geschichte Österreichs
seit dem Wiener frieden 1809" (2 bd, 1863–65;
går till 1849), F. X. von Helfert, "Geschichte
Österreichs vom ausgange des Wiener
oktoberaufstandes 1848" (6 bd, 1869–86), F. X. Krones,
"Handbuch der geschichte Österreichs" (5 bd,
1876–79), A. Huber, "Geschichte Österreichs"
(5 bd, 1885–96) och "Österreichische

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:38 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free