Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östgrönländska strömmen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det hunniska oket och fingo såsom romerska
foederati (bundsförvanter) slå sig ned i Pannonien
(västra Ungern). Huru de under Teoderik
sedermera tågade till Italien och där efter 489
grundlade ett nytt mäktigt välde se Teoderik. Efter
dennes död (526) trädde de inre motsatserna i hans
rike ohöljdt i dagen och medförde det högsinta
och tappra folkets brådstörta undergång – en af
världshistoriens mest tragiska episoder. Förloppet
däraf var följande. Teoderiks dotter
Amalasunta, som förestod regeringen åt sin omyndige
son, Atalarik, retade goterna genom att gynna
den romerska befolkningen, och då hon sökte stöd
hos grekiske kejsaren Justinianus I och låtit mörda
hufvudmännen för den gotiska oppositionen,
bemäktigade sig hennes frände Teodohad vid
Atalariks död (534) kronan och lät bringa
Amalasunta om lifvet. Under sken af att hämnas henne
sände Justinianus 535 till Italien sin fältherre
Belisarius (se denne), som genom den romerska
befolkningens förräderi lyckades bernäktiga sig en stor
del af landet. Då afsattes och dödades den fege
Teodohad, som misstänktes för förrädiskt
samförstånd med fienden, och till konung valdes en
lågbördig, men tapper krigare, Witigis
(Vitiges), som gifte sig med Atalariks syster
Matasunta. Rom föll dock genom invånarnas förräderi
536 i Belisarius’ våld, och Witigis mäktade trots
en årslång belägring (febr. 537–mars 538) ej återta
det. Hans försök att genom uppoffrande af de
östgotiska besittningarna i Gallien erhålla hjälp af
frankerna ledde blott till, att dessa för egen del
sökte sätta sig fast i Italien, hvilket dock hindrades
af grekerna, och 539 belägrades han själf af
Belisarius i Ravenna. Därunder ankommo sändebud från
Justinianus, mot hvilken Witigis retat perserna till
krig, med anbud om fred på villkor af en delning
af Italien, men Belisarius fortsatte egenmäktigt
belägringen. Då erbjödo östgoterna honom kronan,
och genom ett låtsadt bifall härtill lyckades han
bemäktiga sig Ravenna 540, hvarpå han med
Witigis, dennes gemål och den östgotiska
konungsskatten afseglade till Konstantinopel. De bedragne
östgoterna valde då en af sina anförare,
Ildibad, till konung, och sedan denne blifvit mördad,
bemäktigade sig rugiern Erarik tronen. Men
äfven han störtades, hvarefter Ildibads brorson
Totila (Badvila) blef konung (541). Denne
lyckades återupplifva sitt folks sjunkna mod, och
då grekerna efter Belisarius’ affärd voro dåligt
anförda, återeröfrade han större delen af Italien,
på hvars romerska befolkning han, lika mänsklig
som tapper, ej utkräfde hämnd för dess affall. För
att rädda Rom, om hvars besittning kampen
alltmer koncentrerade sig, lät då Justinianus
Belisarius 544 återfå befälet, men utan att ge honom
tillräckliga stridskrafter. Han kunde därför ej
hindra Totila att efter en hård belägring intaga
Rom 546. Denne vågade dock ej själf utsätta sig
för en belägring, utam utrymde därför staden, sedan
han delvis slopat dess murar. Därigenom kunde
Belisarius besätta Rom, och Totilas försök att
återta det misslyckades. Men då Justinianus ej
sände förstärkningar, utverkade Belisarius
missmodig sin återkallelse 549, och nu intog Totila
s. å. ånyo Rom. Han sökte därpå fred med
kejsaren, men denne sände i stället 551 Narses (se
denne) med betydliga stridskrafter mot Italien, och
därmed vände sig vapenlyckan. I slaget vid
Taginæ (Umbrien) 552 omkom Totila jämte en stor
del af hans här. Det olyckliga folket utropade då
den tappre Teja till konung, men denne stupade
efter lysande mandomsprof vid foten af Vesuvius
s. å., och hans här, som med förtviflans mod
fortsatte striden i två dagar, nedhöggs så när som på
1,000 man, hvilka erhöllo fritt aftåg ur Italien.
Åtskilliga fasta platser innehades dock ännu af
östgotiska besättningar, och då en
frankisk-alemannisk här inryckte i Italien, förenade en del af de
öfverlefvande östgoterna sig med denna, och kriget
uppblossade ånyo. Men Narses segrade vid Capua
(553), och därmed var Italiens eröfring fullbordad.
Östgoterna försvinna därefter ur historien. Af det
fåtal, som öfverlefde nederlaget, bosatte sig en del
i Alemannien och uppgick i dess. befolkning, under
det att en del tog tjänst i det grekiska väringgardet.
Hufvudkällan för östgoternas historia äro verk af
Jordanes och Prokopios (se dessa ord). S. B.
Östgrönländska strömmen. Se Atlantiska
h af v e t, sp. 339.
Östgöta Correspondenten (Östergötlands dagliga
länstidning och allmänna annonsblad), en numera
daglig tidning, som utges i Linköping. Den upp-
sattes 1838 af H. B. P a l m æ r (se denne), och
dess l:a n:r utkom 24 sept. s. å. Under den
tid af knappt ett år, som Palmær själf redigerade
tidningen, tillvann han den stor uppmärksamhet
och spridning genom sina lika kvicka som hänsyns-
lösa utfall mot åtskilliga för honom misshagliga
personer och särskildt mot Linköpings domkapitel.
Hösten 1840 inträdde löjtnant K. F. R i d d e r-
stad som medredaktör af tidningen, som han kort
därefter ensam öfvertog, och utöfvade till kort före
sin död (12 aug. 1886) redaktörskapet. Under hans
ledning - först i mycket liberal, sedermera i
moderatare anda - vardt ö. en af Sveriges för-
nämsta och inflytelserikaste landsortstidningar (se
Ridderstad). Under 1880-talets tullskyddsstri-
der uppträdde den bestämdt som språkrör för da
inom länet härskande protektionistiska åsikterna.
Efter Ridderstad öfvertogs redaktionen af Bengt
August Hägge (f. 1857), som i juni 1898
efterträddes af filos. kandidaten Gustaf Gustafs-
son (f. 1865), hvilken 1909 lämnado redaktionen
åt Y. A. S v art en g re n (se d. o. 4). 1917
vardt filos. doktor Axel Ivar Anderson (f.
1891) redaktör. Bland medarbetarna må vidare
nämnas endast K. H. Wallberg (sign. "Qvippe" ;
alltifrån tidningens första år) och Reinhold Ericson
("Reinhold Winter" ; 1870-81). ö. utgafs 2 ggr
i veckan 1838-70, 3 ggr i veckan 1871-86 och
4 ggr i veckan 1887-92 och blef 1892 daglig.
Tidningens starkt växande upplaga har nödvändig-
gjort en snabb utveckling af dess tekniska resurser,
och den torde nu i detta afseende vara en af lands-
ortens bäst utrustade tidningar. Sedan 1917 tryc-
kes tidningen på en 16-sidig rotationspress. For-
matet är 6-7-spaltigt. Prenumerationspriset har
för den dagliga tidningen växlat mellan 6 kr.
(1891) och 19 kr. (1920). För 1922 är det 16 kr.
Upplagan är 1922 omkr. 17,000 ex., hvaraf en
postupplaga på of ver 12,000 ex. På grund af sin
stora upplaga .- den största, som någon daglig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
