- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
287-288

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östra Herrestad ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfven en minskning af djurrikedomen. Bland
däggdjuren äro särskildt anmärkningsvärda den i vildt
tillstånd förekommande elefanten; tapiren i
sumpskogarna i v. och s.; tigern och pantern, som
förekomma öfver hela halfön; samt noshörningen, af
hvilken i Burma fyra arter förekomma, såväl med
ett som med två horn. Burmas hästar äro mycket
värderade, men Annams äro små och svaga som
dragare. I Tonkin, Annam och Kambodja hållas
mycket fjäderfä – höns, gäss och ankor – samt
svin. Insektvärlden är ofantligt rik, och
vattendragen öfverflöda på fisk, som till väsentlig del
ingår i befolkningens föda. – På mineralskatter
är Indo-Kina ovanligt rikt. Burma lämnar salt
och på senare tid framför allt petroleum
(Yenang-yang i Iravadi-dalen), dessutom ädelstenar och
halfädelstenar (rubiner, bärnsten, jadeit) samt
silfver. Guld och järn förekomma i Tonkin, men
det viktigaste af mineralen är dock tennet, som
brytes i Siam och Malakka i sådana mängder,
att Indo-Kina med angränsande delar af malajiska
övärlden blir jordens utan jämförelse främsta
tennproducerande område.

Befolkningen. De såväl mot norr som mot söder
öppna dalgångarna ha gett väg åt
folkströmmarna; halfön är därför i sällsynt grad uppfylld
af skilda folkelement, hvarvid det indiska
inflytandet är särskildt märkbart i n. v. och v., det
kinesiska i n. och n. ö., det malajiska i s. Man
kan sålunda ej tala om någon enhetlig befolkning;
de s. k. indokineserna räknas visserligen till den
mongoloida rasen, men ha dels fått en stark
inblandning af indiska och malajiska folkelement,
dels ej kunnat sammansmälta till en verklig
blandras. Förutom de stora hufvudfolken, hvilka allt
efter läget kommit antingen under indiskt
kulturinflytande (burmaner och siameser) eller
kinesiskt (tonkineser och annamiter),
finnas flera isolerade folk, hvilka befinna sig på
naturstadiet och äro undanträngda till bergländerna
mellan floddalarna. Till denna "urbefolkning"
höra i den annamitiska kustkedjan stammarna
moï, kha, lamla och bhanar samt längre
i n., delvis på kinesiskt område, yao, akkha,
miautse, lolo och mosso. På ett något
högre stadium stå taï- eller schan-folken i n.,
bland hvilka särskildt lao-stammarna böra nämnas
(se Lao). Dessa hade i alla fall förmått bilda
en egen stat, Laos (se d. o.), ett slags föregångare
till det nuv. Siam. Det indiska inflytandet synes
urspr. ha förhärskat på halfön, såsom man af
ortnamnen kan förstå, och indiskt språk är ännu
gängse i v. Storartade ruiner ge vid handen, att
hög civilisation blomstrat äfven i områden, där
nu kulturen gått starkt tillbaka. Under senaste
årtusende har emellertid det indiska inflytandet
alltmer gett vika för det kinesiska. De
indokinesiska språken äro monosyllabiska liksom kinesiskan,
som de likna, ehuru de upptagit en mängd
sanskritrötter, utan att därför förlora sin ursprungliga
karaktär. Annamiterna, som mottagit hela sin
civilisation från Kina, skilja sig äfven från de
öfriga folken därigenom, att de begagna sig af en
fonetisk skrift, analog med kinesiskan, medan de
andra folken använda alfabet af indiskt ursprung
(pali). Malajerna ha med islam antagit
arabisk skrift. Flertalet af befolkningen bekänner sig
till buddismen; dock har äfven kristendomen
(katolicismen) vunnit terräng, och islam räknar många
anhängare. De vilda folken äro rena
fetischdyrkare.

I politiskt hänseende tillhör den större östligare
delen af halfön Franska Indo-Kina (se
d. o.) med sammanlagdt 802,000 kvkm. och en
befolkning 1914 af 16,813,000 pers., däraf 22,282
européer. Den västliga delen upptas af engelska
besittningar, främst Burma (se d. o.) med 664,000
kvkm. och 1911 en befolkning af 12,115,217 pers.,
samt Straits settlements (se d. o.) med
malajiska förbundsstater på halfön Malakka,
tillsammans en areal af omkr. 92,000 kvkm. och en
befolkning 1911 af 2,651,000 pers. Midten af
landet upptas af Siam (se d. o.) med en areal af
omkr. 600,000 kvkm. och en befolkning, som 1919
uppskattades till 8,924,000 pers. – Litt.: Clifford,
"Further India" (1905), Lemire, "L’Indochine"
(1883), och Russier och Brenier, "L’Indochine
française" (1910).
A. N-d.

Historia. I de aflägsnaste tider, till hvilka
traditionen sträcker sig tillbaka, voro dessa trakter
bebodda af vilda stammar, som lefde i ett
tillstånd af fullkomligt oberoende och delvis torde ha
rönt påverkan af indisk kultur. Den i Kinas
historia ryktbare kejsaren Schi-huang-ti (se Kina, sp.
56–57), upphofsmannen till den stora muren, sökte
utsträcka sitt välde söderut genom att sända en
väldig skara kinesiska kolonister till dessa länder.
Därigenom fingo Tonkin och hvad som senare
kallades Kochinkina en kinesisk befolkning, som till
obygder undanträngde eller med sig sammansmälte
urbefolkningen och blef stammen till den
annamitiska gruppen, hvars språk bevarar spåren af sitt
dubbla ursprung. Den kinesiska eröfringen skedde
omkr. 214 f. Kr. En lifligare förbindelse mellan
Indo-Kina och Kina började egentligen först med
buddismens införande omkr. år 60 af vår
tidräkning. Norra delarna af halfön voro då passage
mellan Indien och Kina, och samma väg
begagnades, jämte den genom Turkestan, för
samfärdseln mellan Kina och Europa. Från 600-talet
börjar man få verklig historisk och geografisk
kännedom om Indo-Kina. Senare ingingo Kinas
kejsare förbindelser med indiska sultaner, och det är
en af dessa vi ha att tacka för Ibn Batutas resor
(1342–49), som ge åtskilliga upplysningar om
Indo-Kina. Efter korstågen slöto sig genueser och
venezianer i handelssyfte till perser och araber
och foro till halfön. Men det är portugisernas
uppträdande i de indiska farvattnen, som inleder den
nyare tiden i yttersta Asien, geografiskt såväl som
politiskt. 1511 intog d’Albuquerque staden Malakka,
anlade ett fäste och knöt politiska förbindelser med
Siam. Efter portugiserna kommo holländarna 1596
och kort därefter engelsmännen. Täflan mellan de
europeiska makterna och de barbariska handlingar,
till hvilka de stundom gjorde sig skyldiga,
förringade snart deras inflytande, och mot 1600-talets
midt afbrötos alla officiella förbindelser mellan
européerna och staterna på halfön. Emellertid
hade äfven missionärer börjat arbeta i Indo-Kina
och högst betydligt vidga kännedomen om
detsamma (den första kartan öfver Annam och
Kochinkina, af 1635, är af en missionär, franske jesuiten
Alexandre de Rhodes). På 1700-talet medförde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:25 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free