Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska riket l. Grekiska kejsardömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Justinus II som hans efterträdare, de duglige
krigarna Tiberius II (d. 582) och dennes måg
Maurikios (lat. Mauritius; 582–602), hade
för mycket att göra med försvaret mot perserna
och bevarandet af Donaugränsen för att kunna
försvara Italien, där kejsaren inom kort egde endast
spridda besittningar: exarkatet i Ravenna
(Romagna), Pentapolis (kusten från Rimini till
Ancona), Rom med område, större delen af södra
Italien och öarna, Istrien och Venezia samt (till
640) Genua med område. Snålhet och sträng
disciplin föranledde Maurikios’ fall, och armén
utropade den oduglige centurionen Fokas
(602–610) till kejsare. Undet det att Fokas genom
grymhet sökte hålla sig kvar vid makten och medelst
tribut köpte fred af avarerna, fingo langobarderna
utbreda sitt välde i mellersta och södra Italien och
perserna eröfra en del af Mindre Asien. Ståthållaren
i Afrika, Herakleios, förband sig ändtligen med
de missnöjde i Konstantinopel, utropade sin son
Herakleios (610–641) till kejsare och sände
honom med en flotta till hufvudstaden, där de
sammansvurne strypte Fokas och öppnade portarna.
Rikets olyckor fortforo trots tronskiftet. Perserna
eröfrade Syrien och Palestina, Egypten och nästan
hela Mindre Asien samt – "till kristenhetens
skam" – togo det heliga korset i Jerusalem;
avarerna plundrade ända till Konstantinopels
förstäder. Besittningarna i Spanien gingo förlorade;
och omkr. 620 började en slutlig slavisering af
Balkanhalfön, då kroater och serber för alltid
slogo sig ned i de nordvästra delarna. Herakleios
var t. o. m. betänkt på att förlägga regeringens
säte till Kartago. Dock beslöt han ändtligen, efter
omfattande förberedelser, stödd på en
uppflammande religiös hänförelse, att uppta kampen, man
skulle kunna säga korståget mot perserna från
622 till 627 (slaget vid Ninive) och tvang
perserkonungen Kosru (se d. o.) till en fred, som återgaf
Öst-Rom allt, hvad det förlorat sedan 604. Äfven
Korset återlämnades; för att fira denna triumf hölls
i kejsarens närvaro en stor kyrkofest (14 sept. 629),
af hvilken minnet äfven i vår almanack ända till
1901 kvarlefde genom namnet korsmässa (se
Korsets upphöjelsefest). Men Spanien
förlorades till västgoterna och delar af Balkanhalfön
till serber och kroater. De följande åren använde
Herakleios till att återupprätta här, finanser och
förvaltning och till fåfänga försök att ånyo
sammansmälta de återvunna riksdelarna med riket och
att ena detta i religiöst hänseende. De religiösa
förföljelserna från Justinus I hade framkallat
djupa motsatser mellan de olika folken inom Ö.
Under det att nestorianerna funnit skydd och
organiserat sig under de persiske sasanidernas spira, hade
monofysitismen vunnit stort insteg i Egypten och
Syrien och förbundit sig med en aldrig utplånad,
under skilsmässan stärkt nationell opposition mot
grekerna, särskildt hos de semitiska folklagren.
Herakleios sökte finna en förmedlande formel
mellan ortodoxien och monofysitismen och
proklamerade 630 läran, att hos Kristus finnas två naturer,
ehuru blott en vilja ("monoteletismen"), men,
bekämpad af patriarken i Jerusalem, Sofronios,
åstadkom han därmed blott nya strider och en ny sekt.
Han fick upplefva islams begynnande segertåg.
635–640 (slagen vid Kodesia och Nekavent)
störtade araberna Roms gamla arffiende, Nypersiska
riket, och samtidigt föllo i deras händer Palestina
och Syrien intill Taurus. 639 började de
Egyptens eröfring, som fullbordades strax efter
Herakleios’ död genom intagandet af Alexandria 641.
Krigshjälten Herakleios följdes af en rad
obetydliga härskare: sönerna Konstantin III (d.
641) och Herakleonas, son till Herakleios’
andra hustru, den intriganta Martina (störtad
s. å.); Konstantins son Konstans II, en sträng
och krigisk härskare, ifrig monoteleit (mördad 668);
hans son Konstantin IV Pogomatos (d.
685), under hvilken monoteletismen fördömdes på
kyrkomötet i Konstantinopel 681; dennes son
Justinianus II Rhinotmetos ("med
bortskuren näsa", så kallad, emedan hans näsa
afskars vid revolutionen 695), en grym tyrann,
störtad 695 af fältherren Leontios, i sin ordning
störtad 697 genom ett militäruppror, som förde
den duglige generalen Tiberius III till
makten. Med bulgarisk hjälp återtog Justinianus II
tronen 705 och rasade likt ett vilddjur, till dess
armén för alltid störtade Herakleios’ ätt, 711.
Så följde Filippikos till 713, hvarpå senaten
med folkets samtycke upphöjde en aktad minister,
Anastasius II (713–716), hvilken måste
nedlägga kronan för ett uppror, ledt af
generalskattmästaren Theodosius III. Armén i
Asien erkände icke Theodosius, utan utropade till
kejsare den skicklige fältherren Leo Isauriern,
hvilken marscherade mot Konstantinopel och gjorde
slut på Theodosius’ välde 717. Under denna inre
anarki fortgingo de yttre förlusterna.
Donaugränsen kunde ej längre försvaras mot slaver och
bulgarer: 679 afträddes formligen Mesien (landskapet
s. om Donau), och grunden lades till det mäktiga
äldre bulgariska riket. Det blomstrande Kartagos
fall och förstöring 698 gjorde slut på latinsk
kultur och bysantinskt välde i norra Afrika; de
arabiske krigarna härjade Kreta och öfriga grekiska
öar och hotade Konstantinopel första gången
668–669, andra gången under den långvariga
belägringen 672–678. Den tidigare muhammedanska
eröfringens anlopp kulminerade ändtligen i det
stora angreppet mot Konstantinopel 717–718,
hvilket, med tillhjälp af "grekiska elden",
afvärjdes af Leo Isauriern. Belägringen lär ha
kostat araberna 2,600 krigsskepp och 140,000
man och bör jämföras med det nederlag (vid
Poitiers, 732), som några år därefter hejdade
muslims anlopp mot västra Europa. Det var
emellertid slut på restaurationsförsök i
Justinianus’ anda, och riket hade ungefär fått sin
geografiska begränsning för framtiden. Det
omfattade vid periodens slut Balkanhalfön s. om
Balkan, Mindre Asien, öarna och de spridda
besittningarna uti Italien. Samtidigt med den
slutgiltiga ombildningen af rikets yttre gestaltning
pågick äfven dess inre förvandling till rent
"bysantinsk" stat. Redan från kejsar Maurikios användes
grekiskan i st. f. latinet som officiellt språk i
lagar, förordningar och öfriga statsakter. Under
Herakleios började inskrifter på medaljer och mynt
affattas på grekiska (på mynt funnos dock
tidigare exempel). Grekiska blef kommandospråk i
armén, och under det följande århundradet
fortgick en ombildning af latinska titlar till grekiska:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
