Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska riket l. Grekiska kejsardömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namnen basileus och autokrator uttränga de gamla
kejsartitlarna o. s. v. Under Justinianus börjades
en omfattande förvaltningsreform, som synes
afslutad och fullbordad först under Leo Isauriern
och som i st. f. det diokletiansk-konstantinska
förvaltningssystemet med en dubbel hierarki af
samordnade civila och militära ämbetsmän i
mångfaldiga grader införde en enklare och kraftigare
militärförvaltning med generalguvernörer
(strateger), den s. k. themaförfattningen (se Thema).
Perioden 718–1056 är den typiskt bysantinska
tiden. Konstantinopel behärskar efter de stora
provinshufvudstäderna Antiokias, Alexandrias och
Kartagos fall i vida högre grad än förr rikets
politiska och andliga lif. Kejsardömet utgör en
kraftig religiös och politisk absolutism
("cæsareopapism", se d. o.), som alltmer samlar rikets
ekonomiska och militära krafter i monarkens hand.
Bysantinernas mäktigt organiserade stat spelar
under denna period den världshistoriska rollen af
kristenhetens värn i ö. mot islam och den af de
slaviska folkens stora missions- och
civilisationsanstalt. Emot den latinska kristenheten utbildar
sig både i religiöst, politiskt och merkantilt
afseende en allt bestämdare motsats. Leo III
Isauriern (717-741), arabernas store
besegrare, var en utomordentligt kraftig regent och
organisatör. Han upprättade en duglig och stark
armé; den berömda segern vid Akroïnon i Frygien
740 bröt kalifatets militäriska kraft till
abbasidernas dagar. Leo höll noga kontroll öfver
ämbetsmännen och vård om samfärdseln, hvilket gaf
den nya dynastien en ovanligt fast ställning hos
armén, byråkratien och den handels- och
industriidkande befolkningen. Särskildt sökte Leo som
underlag för arméförvaltningen förbättra och ordna
finansförvaltningen. Rättssäkerheten tryggades
genom den på grekiska affattade samlingen af gällande
förordningar (Ekloge); därigenom tryggades
affärsberöringen och höjdes nationalvälmågan.
Kejserliga finansämbetsmän öfvertogo den befattning, som
förut städernas myndigheter haft med skatternas
upptagande. Bysantinska kejsardömet var under
denna period näst det arabiska kalifatet i dess
tidigare dagar världens förnämsta penningmakt.
Konstantinopel var tidens största handelsmetropol.
Ensamt från denna stad lär kronan i tullar m. m. ha
uppburit 78 mill. kr. årligen, och samtliga rikets
inkomster vid periodens slut torde ha beräknats till
öfver 461,5 mill. Leos regeringssystem upprätthölls
af hans son Konstantin V Kopronymos
(741–775), lika kraftig som fadern, men
våldsammare. Leo III väckte emellertid den följdrika
bildstriden, som genom grekiska folkets gamla
benägenhet för teologiskt partiväsen och förbindelsen
med en mängd andra motsatser inom bysantinska
samhället utvecklades till en fanatisk kamp, som
djupt ingrep i statens öde. Angreppet på
bilddyrkan (se d. o.) utgick från sträfvandet att
motarbeta den tilltagande vidskepelse, som fann sitt
uttryck bl. a. i relik-, bild- och helgondyrkan.
Men härtill kom äfven det politiska motivet att
blidka den semitiska befolkningens (i både
judendom och islam) starkt betonade hat mot alla
religiösa bilder. Ett af senaten gilladt dekret 726
förbjöd bildernas tillbedjan och föreskref deras
uppsättande så högt i kyrkorna, att de ej kunde
vidröras. Ett uppror föranledde ett nytt dekret,
som påbjöd aflägsnandet af alla bilder från kyrkor
och heliga ställen och deras öfverstrykande med
färg på väggmålningarna. Därmed var striden
mellan ikonoklaster (bildstormare) och ikonoduler
(bilddyrkare) i full gång. I spetsen för de förre
stodo byråkratien och armén, en god del af det
högre kleresiet och öfver hufvud den
intelligentare bysantinska världen samt den semitiska och
armeniska befolkningen i östra delen af Mindre
Asien. Bilddyrkarnas skara var den stora massan,
särskildt i det egentliga Grekland. I spetsen gick
munkprästerskapet, bland hvilket en del, i
synnerhet i städerna, förtjänade ej obetydligt på
tillverkningen af ikoner (särskildt må nämnas den
berömde teologen Johannes Chrysorrhoas af
Damaskus, d. 760 i klostret Saba vid Jerusalem),
den högre kvinnliga världen ända upp till
kejsarfamiljens damer och påfven i Rom. Under
Konstantin V tilltog striden i bitterhet. Kejsaren sökte
träffa bilddyrkarna genom indragning af kloster
och förföljelse af munkarna; konst och lärda
studier förföllo (högskolan i Konstantinopel med
munkar som professorer indrogs). Konstantin
genomdref slutligen på ett allmänt konsilium i
Konstantiuopel 754, där dock Rom ej var representeradt,
de s. k. Hieronbesluten, som förbjödo kyrkliga
skulpturverk och bilder. Ikonodulerna gåfvo honom
hans i historieböcker vanliga tillnamn (kopronymos
= smutsnamnige), medan senare forskning erkänt
honom som en högst betydande monark. Striden
nådde sin höjd i en sammansvärjning mot
Konstantins lif 766, som blodigt straffades. Konstantins
son, Leo IV (775–780), intog en mildare
hållning, och dennes änka, Irene (Eirene), af
en förnäm atensk familj, förmyndare för sin son
Konstantin VI (780–797) och ifrig
bilddyrkare, förde ikonodulerna till seger på det af
munkar behärskade kyrkomötet i Nicæa 787, där
äfven Roms legater voro tillstädes. Irene tvangs
af en soldatresning 790 att lämna makten åt sin son,
den tappre och verksamme, men okloke och trolöse
Konstantin. Redan 797 lyckades den demoniskt
härsklystna Irene att blända sin egen son och rycka
till sig regeringen; en palatsrevolution 802 förde den
i religiöst afseende tolerante storskattmästaren
Nikeforos I på tronen, och Irene landsförvisades. Han
stupade i strid mot bulgarernas konung Krum 811.
Hans son Staurakios måste träda tillbaka för
sin svåger Mikael I Rhangabes
(811–813), ifrig ortodox och synnerligen frikostig mot
kyrkan. Mikael led svåra nederlag mot den
förfärlige Krum, som härjade ända till
Konstantinopel, och armén utropade därför 813 den skicklige
armeniske fältherren Leo V (813–820) till
kejsare. Dem kraftfulle Leo följde arméns önskan, då
han 815 återupplifvade den slocknande bildstriden
och lät en ny synod i Konstantinopel förnya
besluten af 754. En palatsrevolution förde 820 till
tronen Mikael II Psellos ("stammaren",
820–829), som intog en tolerantare hållning, men
fortsatte företrädarens kraftiga politik för öfrigt.
Han kunde likväl ej besegra de från Spanien
flyktige arabiske korsarerna, som låtit sin hvita flagga
svaja i hela Medelhafvet och intagit Kreta.
Mikaels son Teofilos (se denne; 829–842) var
en högfarande man, om hvilken historikernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
