Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska riket l. Grekiska kejsardömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omdömen utfallit mycket olika. Han var ikonoklast,
men bildstriden hade ej samma våldsamma
karaktär som under Konstantin V. Utan svårighet kunde
Teofilos’ änka Teodora såsom regentinna för
sin son Mikael III (stundom kallad
"drinkaren"; 842–867) omedelbart efter sin makes död
föra bilddyrkan till seger. Ett kyrkomöte i
Konstantinopel återställde Nicæamötets beslut, och 19
febr. 842 återuppsattes bilderna i Sofiakyrkan
("ortodoxiens fest", firad årligen af grekiska
kyrkan). Bildstridens slut följdes af en uppblomstring
af grekisk konst och vetenskap. Teofilos
uppmuntrade arkitektur, musik och konstindustri, och under
den följande regeringen utmärkte sig i synnerhet
Teodoras broder, den snillrike, men lättsinnige och
utsväfvande, om medlen föga nogräknade cæsar
Bardas, hvilken vid Mikael III:s myndighet 856
blef den ledande statsmannen, genom sitt nit för
vetenskapen; han nyordnade skolväsendet och
upprättade en rikt doterad världslig högskola i
Konstantinopel. Vid 700-talets midt började stor
missionsverksamhet. Det slaviska folkelementet hade
utbredt sig öfver hela Balkanhalfön och Peloponnesos.
Grekisk befolkning fanns kvar endast i städerna
och kustorterna. Men en konsekvent, grekisk
väpnad kolonisation och framför allt grekiska
kyrkans nitiska verksamhet började grecisera den
invandrade slaviska befolkningen, så att efter två
århundraden grekernas språk, kultur och religion
ånyo fullständigt behärskade Peloponnesos och
södra Balkanländerna. I midten af 800-talet
inträdde bröderna Methodios’ och Kyrillos’ glänsande
verksamhet bland bulgarer, märer och öfriga
slaviska folk; under 900-talet vann grekiska kyrkan
genom ryssarnas omvändelse större delen af östra
Europa för bysantinsk kristendom och kultur.
Bildstriden påskyndade brytningen med latinska
kyrkan och påfvedömet. Då Gregorius III på en
synod i Rom 732 fördömt bildstormen, svarade
kejsar Leo med att lägga södra Italien och hela
ärkestiftet Thessalonike (västra och södra
Balkanhalfön) under patriarkens i Konstantinopel
jurisdiktion i st. f. Roms. När sedan langobarderna
eröfrade exarkatet och hotade Rom, gjorde
bildstriden sitt till, att påfvedömet sökte skydd hos
frankerna. Pippins eröfring af Kavenna och
Pentapolis och donation till den heliga stolen inskränkte
bysantinernas välde till södra Italien och skapade
en motsats mellan franker och bysantiner,
hvilken ökades, då Karl den store eröfrade
langobardernas rike och 800 återupplifvade den
västromerska kejsarvärdigheten. Påfvedömet vann
genom alliansen med karolingerna i kraft och politisk
själfständighet, under det att bildstriden ytterligare
nedtryckte grekiska patriarkatet under kronan.
Den grekiska missionen korsades ofta af
konkurrerande romersk propaganda, hvilket ökade
motsatsen. Under prins Bardas utbröt den formliga
konflikten, då den af Bardas afsatte patriarken
Ignatios vädjade till Rom emot den af hofvet
tillsatte Fotios, en universellt bildad och skicklig
statsman (se denne). En synod i Rom afsatte och
bannlyste Fotios 863, och denne svarade med att
låta en synod i Konstantinopel 867 skärpa de
dogmatiska och rituella skiljaktigheterna mellan
österländska och västerländska kyrkan till bestämdt
formulerade, afvikande lärosatser (bland andra
den, att den Helige ande utgår endast af Fadern).
Striden bilades af de macedoniske regenterna till
det yttre och hvilade i nära två århundraden. –
Den oduglige och lastbare Mikael III, som 866
låtit mörda Bardas på ingifvelse af sin gunstling
Basileios, hvilken därpå blef cæsar och medregent,
blef i sin ordning mördad af Basileios’ agenter,
hvarpå med Basileios I (867–886)
macedoniska ätten (867–1028; utdöd på kvinnolinjen 1056)
besteg tronen. Basileios var född nära Adrianopel
af en armenisk släkt, hvars anor af hofsmickret
leddes till Partiens arsacidiska konungar, och
hade i hofvets tjänst stigit från underordnad
tjänsteman vid kejserliga stallet till de högsta
riksämbeten. Han sökte genom sin regering
försona de utsväfningar och brott, som fört honom
till makten, och var en ovanligt kraftig och
begåfvad härskare, som ånyo återställde rikets under
den föregående regeringen förfallna finanser och
armé, besegrade de moriske Medelhafskorsarerna
och slöt förbund med tyske konungen Ludvig II och
Venezia. Basileios’ son Leo VI ("filosofen";
886–912) var en i hög grad teoretiskt bildad, men
hänsynslös och despotisk regent. De båda förste
basiliderna fulländade absolutismens från Teofilos
begynnande utveckling till despotism, i det att
den legislativa makten fullständigt kom i kejsarens
hand och senaten, som förut medverkat därvid,
nedsattes till blott förvaltningsråd, hvarjämte den
municipala autonomien såväl som episkopatet
förlorade all själfständighet emot kronan. Samtidigt
fullbordades äfven romerska rättens ombildning till
grekisk-bysantinsk rätt – en nödvändig följd af
latinska språkets fullständiga undanträngande ur
det offentliga lifvet. (Om "ekloge" se ofvan sp.
297.) Från Teofilos återupptogs
lagrevisionsarbetet och afslutades med den stora lagkodex,
"basilika", som 887–893 i 60 böcker utfärdades som
uteslutande giltig världslig lagbok. Leos son
Konstantin VII Porfyrogennetos
(912–959) var en svag och mild karaktär, hängifven
studier och skriftställarverksamhet, hvaraf flera
alster finnas kvar (bl. a. "om hofceremonielet",
hvilket spelade en mycket stor roll i den
östromerska diplomatien och politiken till följd af den
imponerande prakt, som utvecklades vid
främmande furstars och sändebuds mottagande och vid
de kejserliga processionerna till kyrkor och
utfärder till lustslotten). Hans svärfader, Romanos I
Lekapenos, utöfvade den verkliga makten som
medregent från 920 till 944, då han genom sina
söners intriger tvangs att gå i kloster; då äfven
dessa följande år störtades, tog Konstantin
nominellt själf regeringen. I verkligheten var det hans
gemål, Helena, Romanos Lekapenos’ dotter, som
styrde. Sonen Romanos II (959–963)
efterlämnade två omyndiga söner, Basileios och
Konstantin, under förmynderskap af hans härsklystna
änka Teofano (förut Anastasia), en värdshusvärds
dotter. Under Leo VI:s och hans sons långa
regeringar hade det äldre bulgariska riket under
Simeon (d. 927) nått höjden af makt. Simeon hade
tagit titeln "tsar" (= cæsar) och "autokrator"
och upphöjt ärkebiskopen af Preslav till patriark.
Bysantinska hofvet fann för godt att köpa fred genom
tribut; äfven af fatimidernas nybildade makt köptes
fred. Rysk-skandinaviska vikingaflottor hemsökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
