Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska riket l. Grekiska kejsardömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikets kuster med härjningar och hotade själfva
Konstantinopel flera gånger (se Vikingatåg,
sp. 400). Först under Romanos II började en ny
period af krigisk kraftutveckling, då en kejserlig
fälherre, Nikeforos Fokas, 961 återeröfrade Kreta.
Efter Romanos’ död vann Nikeforos II
(963–969) kronan med Teofanos hand, gjorde slut på
tributen till bulgarer och fatimider, återtog genom
Niketas Chalkutzes Cypern och rikets bålverk mot
ö. Antiokia m. m. Nikeforos, som var en sträng
och plikttrogen härskare, mördades med sin gemåls
vetskap på tillställning af en släkting,
Johannes I Tzimiskes (969–976), f. ö. en
duglig och populär regent, som fortsatte de krigiska
framgångarna mot bulgarerna. Både Nikeforos och
Tzimiskes hade respekterat de unge legitime
prinsarnas rätt och betraktat sig som medregenter ooh
förmyndare. Den äldre af Romanos’ söner,
Basileios II (976–1025), som nu blef myndig,
är bysantinernas väldigaste härskargestalt, en
järnhård kraft, uppgående i arbete för staten,
obevekligt sträng och personligen asketisk, ända
till likgiltighet mot vetenskap och konst, tvärt
emot sin ätts traditioner. Den unge kejsaren hade
först att stadga sin makt mot upproriska generaler
och intriganta ministrar, och först 989 blef han
fullt herre öfver sin stat. Därpå började den
väldiga kampen mot bulgarerna, hvilkas tsar, Samuel
(d. 1014), uppkallade till sin hjälp alla slaviskt
talande folk på Balkanhalfön till en storartad
nationell kamp mot grekiska väldet. Striden fördes
med oerhörd vildhet, till dess 1018 bulgarernas
kraft bröts. Basileios’ stränghet förvärfvade honom
namnet "bulgarslaktaren" (grek. bulgarokto’nos}.
Kikets gräns flyttades åter till Donau och Save.
Serber och kroater hyllade kejsaren som öfverherre;
de bulgariske stormännen upptogos bland den
bysantinska aristokratien. Den store härskaren, under
hvilken bysantinska riket utvecklat sin största kraft,
dog 1025 under förberedelsen till ett fälttåg mot
Sicilien, där muhammedanska krigare redan 827
landstigit och från 902 fullständigt utdrifvit
grekerna. Genom tysk-romerske kejsaren Otto II:s
giftermål 972 med hans syster Teofano d. y. kom
hans politik att äfven beröra Västerlandet.
Basileios’ efterföljare förmådde ej förvalta hans arf.
Den nyvunna Donaudalen blef aldrig genom
konsekvent politik greciserad och införlifvad med riket,
utan de slaviske bulgarerna undertrycktes och
revolterade oupphörligen. I de öde distrikten
började starkt sprida sig ett dittills till de
otillgängliga bergstrakterna undanträngdt herdefolk,
valakerna (se d. o.). Med Konstantin VIII
utdog basilidernas mansstam 1028. Konstantins
döttrar bestämde öfver tronen. Den äldre, den
48-åriga, lättsinniga Zoë (d. 1050), upphöjde till
kejsare sin gemål, den 60-årige Romanos III
(d. 1034). Efter honom äktade hon en ung
hoftjänsteman, Mikael IV Paflagoniern
(1034–41), hvilken bl. a. hade Harald Hårdråde
(se denne) i sin tjänst som fältherre, medan
Mikaels skicklige broder eunucken Johannes såsom
minister styrde staten. Efter Mikaels död
adopterade Zoë hans unge systerson Mikael V
Kalafates (1041–42), men då denne tvang den
gamla kejsarinnan att gå i kloster, störtade en
revolution i Konstantinopel Mikael och
Johannes, hvarefter Zoë förmälde sig med en
släkting, Konstantin IX Monomachos
(1042–54). Hans död lämnade tronen åt den yngre af
Konstantin VIII:s döttrar, kejsarinnan
Teodora. Med henne utslocknade macedoniska
dynastien 1056. Tiden efter Basileios II till ättens
utgång betecknar en betydelsefull förändring i
bysantinska kejsardömets inre och yttre ställning.
I södra Italien grundlades den normandiska
makten i skarp motsats till bysantinerna; grefskapet
Apuliens bildande 1042 satte de kejserliga
besittningarna i stor fara, i synnerhet efter
normandernas allians med påfvestolen (sedan 1053). Denna
allians sammanhängde med den ånyo väckta tvisten
mellan Rom och Bysans. Den intrigante
patriarken Mikael Kerularios (Cærularius) förnyade 1053
fördömelsen af flera af latinska kyrkans lärosatser.
Den påfliga kurians legater uttalade 1054 i
Sofiakyrkan förbannelsen öfver Konstantinopels patriark
och alla anhängare af grekisk ritus och
dogmsystem. I det inre pågick ända sedan 800-talet
en ombildningsprocess af genomgripande social och
politisk betydelse: uppkomsten af en ny aristokrati,
stödd på oerhörda jordbesittningar, särskildt på
Peloponnesos och i Mindre Asien. Redan vid
Basileios II:s död voro de flesta stora ätter
färdigbildade, som sedan följa bysantinska historien till
dess slut: Dukas, Komnenos, Palaiologos,
Melissenos, Angelos, Kantakuzenos m. fl. Det innebar en
oerhörd fara för staten, i det att aristokratien
sträfvade att behärska kejsardömet och utbildade
partikularistiska tendenser, som till slut skulle spränga
bysantinernas på sträng centralisation byggda
statsväsen. Redan Teofilos hade sökt hämma bildandet
af storgods; Konstantin VII försökte en reduktion
af små gods (soldatgods), som aristokratien under
hans regering förvärfvat. Basileios II gick ännu
längre och återupplifvade den under romerska tiden
brukliga, men småningom afskaffade solidariska
ansvarigheten för skatterna inom hvarje
skattedistrikt. Men efter Basileios’ död fick
aristokratien ohejdadt utvecklas.
Perioden 1056–1204 betecknar bysantinska
statens fortgående upplösning genom feodalismens
segerrika inträngande i det inre statslifvet och
genom den under korstågsperioden till öppen
konflikt växande fiendskapen med den latinska
kristenheten, den franko-normandiska krigaradeln och de
italienska handelsrepublikerna. Perioden inledes
med aristokratiens segerrika uppror mot kronan,
företrädd af den gamle senatorn Mikael VI
Stratiotikos (1056–57), till hvilken den
döende Teodora öfverlämnat basilidernas
kejsarmakt. Resningen utgick från Mindre Asien, där
Isak I Komnenos (1057–59) utropades till
kejsare. Mikael tvangs att nedlägga kronan. Isak
Komnenos tillhörde den grekisk-asiatiska högadeln,
var förmäld med den siste bulgariske konungens
dotter och egde ofantliga besittningar i
Paflagonien. Såväl han som hans broder och minister
Johannes voro dugliga statsmän. Redan 1059 drog
sig Isak tillbaka till ett kloster och lämnade
kronan åt sin vän, den som ämbetsman skicklige, men
som regent oduglige Konstantin X Dukas
(1059–67), som höjde solden åt sina väringar (se
d. o.), men demoraliserade den öfriga armén genom
sin snålhet. Konstantins änka, Eudokia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
