Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska riket l. Grekiska kejsardömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationalkänsla i högre grad än förut utbildats
under denna period. Den tog sitt uttryck bl. a.
i uppspirande diktning på folkspråket, nygrekiskan,
och å andra sidan i begynnande grekisk renässans
i litteratur och konst. Den tog efter Manuels död
ett annat uttryck i den fasaväckande massakern
på hufvudstadens latinska befolkning i
sammanhang med den revolution, som 1182 störtade
Manuels frankiska änka, Maria af Antiokia, och
skaffade makten åt hans kusin, den 70-årige prins
Andronikos Komnenos, såsom regent för
Manuels unge son Alexios II (1180–84).
Andronikos, som fört ett äfventyrligt lif, greps af
demonisk mordlust och lät röja undan alla, som
kunde stå honom i vägen. Maria af Antiokia
dömdes till döden 1183, och kejsar Alexios stryptes
1184. Som kejsare var Andronikos
(1184–85) af en viss demokratisk läggning, som väckte
högadelns motstånd. En flyende komnenisk prins
tillkallade normanderna, som 1185 under oerhörda
grymheter sköflade rikets andra stad, Thessalonike.
En revolution i Konstantinopel förde till makten
en ny dynasti, det med komnenerna nära
befryndade huset Angelos, 1185. Folkmassan mördade
Andronikos på det ohyggligaste sätt. Den svage
och slösande Isak II Angelos (1185–95),
dotterson till Teodora, Alexios I:s dotter,
störtades och bländades efter 10 års regering af sin
äldre broder, den lika oduglige Alexios III
(hvilken upptog namnet Komnenos). Dessa båda
regeringar fullbordade den inre upplösningen.
Normanderna fördrefvos visserligen från fasta landet,
men Kefalonia och Zakynthos blefvo normandiska
länsstater. 1186 började det stora
valakisk-bulgariska uppror, som, under ledning af bröderna Peter
och Johannes Asan, skapade det mäktiga
nybulgariska riket, hvilket efter några år utsträckt
sin makt t. o. m. öfver norra Tracien ända till
nedre Maritza. I Grekland och Mindre Asien
utvecklades de förnämsta familjernas godskomplexer
till hela provinser. De aflägsnare ståthållarna
blefvo fullt okontrollerade furstar med så godt som
ärftlig värdighet. Sådan var den inre ställningen,
då ändtligen allt det hat, som stridande religiösa,
politiska och merkantila intressen under
korstågsperioden alstrat mellan Västerlandets folk och
grekerna, urladdade sig i det s. k. fjärde korstågets
angrepp mot Konstantinopel. Venezias sluga och
egoistiska politik, ledd af den gamle dogen Enrico
Dandolo, förmådde korsriddarna trots påfliga
kurians protester att antaga ett anbud af den
landsflyktige prins Alexios, den störtade Isaks son, att
såsom hans hjälptrupper återupprätta faderns tron
mot ofantliga penningbelöningar, hjälp mot de
otrogne och grekiska kyrkams återförande under
Kom. I juni 1203 landade korshären vid Skutari
midt emot Konstantinopel. Alexios III flydde.
Den blinde Isak (1203–04) besteg ånyo tronen
jämte sin son Alexios IV (1203–04); men
blodiga sammandrabbningar mellan hufvudstadens
bysantinska befolkning och de latinska
hjälptrupperna samt omöjligheten att kunna utpressa de
lofvade penningsummorna och än mer att förmå
grekiska prästerskapet till underkastelse under
påfven föranledde efter några månader öppen
brytning mellan Alexios och korshären, som för egen
räkning började Konstantinopels belägring. En
revolution i hufvudstaden störtade i jan. 1204 den
oduglige Alexios IV, hvilken stryptes. Isak dog
under intrycket häraf. En aflägsen släkting,
Alexios V Dukas (Murzuflos),
utropades till kejsare och organiserade ett förtvifladt
motstånd. 12–13 april 1204 togs staden med
storm. Alexios V flydde. Under det att
korshären inträngde i den brinnande staden,
utropades i Sofiakyrkan till kejsare den tappre
Teodor Laskaris, Alexios III:s måg, men han
flydde. Den sköna och rika hufvudstaden
undergick en förfärlig plundring, som förstörde en del
af antikens konstskatter. Med Konstantinopels fall
kan egentligen det gamla bysantinska kejsarriket
för alltid anses fallet, ehuru på dess ruiner inom
kort den grekiska reaktionen mot latinarna danade
en mängd småstater med mer eller mindre legitima
anspråk att betraktas såsom Öst-Roms verkliga
arftagare.
Perioden 1204–1453 utmärkes af det gamla
bysantinska statsområdets omgestaltning till ett
helt system af själfständiga och rivaliserande stater:
frankisk-italienska feodalvälden och venezianska
eller genuesiska kolonier, nationellt grekiska
kejsardömen och mäktiga slaviska monarkier,
albanesiska furstendömen och turkiska krigarstater.
Balkanhalföns åldriga kulturländer förete ett rikt och
brokigt lif under växlande kamp mellan latinsk
bildning och religion samt bysantinsk-slavisk och
muhammedansk-asiatisk, till dess osmanerna genom
eröfringen af den starka militäriska
centralställningen vid Bosporen för århundraden stadgade sitt
välde öfver sydöstra Europa. – Den segrande
korsriddarhären hade varit för svag för att dana
en lifskraftig stat; äfven militäriskt kunde den
blott småningom och endast till en del genomföra
eröfringen. Af hufvudstaden med Tracien (för
såvidt det ej var bulgariskt) och nordvästra kanten
af Mindre Asiens kustland bildades Latinska
kejsardömet Romania, till hvars kejsare
korsriddarna valde Balduin af Flandern (se denne).
Under dess suveränitet inrättades efter hand
konungariket Thessalonike, omfattande
större delen af Macedonien och Tessalien, af
markgrefve Bonifatio af Monferrato,
hertigdömet Aten (Attika och Beotien) af riddaren
Otto de la Roche, furstendömet Achaia
(Peloponnesos) af Geoffroi de Villehardouin och
bland Egeiska hafvets öar hertigdömet Naxos
af venezianen Marco Sanudo. Af dessa stater
lyckades de tre sistnämnda erhålla en ganska solid
ställning och uppnå för en tid ett blomstrande
tillstånd med en egendomlig blandning af latinsk
och grekisk kultur. Kejsardömet "Romania" och
konungariket Thessalonike fingo däremot aldrig
någon fast organisation; insättandet af en
romersk-katolsk patriark och romerska biskopar samt de
grekiska kyrkogodsens partiella sekularisering gjorde
den kufvade grekiska befolkningen ytterligt
oförsonlig och hätsk mot den nya ordningen. Bulgarernas
af flyktande grekiska ädlingar tillkallade tsar,
Johannes, tillintetgjorde i slaget vid Adrianopel
1205 korsriddarnas rykte för oöfvervinnelighet, och
kejsar Balduin I omkom i bulgarisk
fångenskap. Hans tappre broder kejsar Henrik dog
redan 1216, och därmed var det slut på latinska
kejsardömets expansiva kraft. Konungariket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
