Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öst-Rumelien - Östrup, Johannes Elith - Östrupgaard - Öst-Ryssland - Östråt - Östsemitiska - Östslaver - Öst-Sudan - Östsvenskar - Öst-Tjutten - Östturkar, uigurer - Öst-Turkestan - Östturkiska - Östuna - Östvaagöy - Östvoorne - Öttingen (Oettingen) - Öttingen, 1. Arthur Joachim von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
femårsperiodens utgång 1884, utan till generalguvernör
utsågs Gavril pascha (Krstjovitj), den främste af
de sex direktorer (ministrar), som utgjorde
centraladministrationen. Unionsrörelsen, nu särskildt
bedrifven af radikalerna, tog ökad fart, bl. a. på
grund af olägenheterna af tullgränsen mot Bulgarien
samt sultanens flitiga bruk af sin vetorätt. En
sammansvärjning bildades, och genom en i det hela
oblodig revolution 18 sept. 1885 afsattes
generalguvernören och proklamerades föreningen med
Bulgarien under furst Alexander; en provisorisk
regering bildades under presidium af G. Stranski. Furst
Alexander accepterade det skedda i egenskap af
”furste af Nord- och Sydbulgarien”, en benämning,
som dock snart förenklades. Om föreningens
genomförande i öfrigt och de i den europeiska
politiken djupt ingripande förvecklingar, som
därigenom föranleddes, se Bulgarien, sp. 564.
Förhållandena reglerades genom en turkisk-bulgarisk
öfverenskommelse 1 febr. 1886, modifierad genom
stormaktskonferensens i Konstantinopel protokoll 5
april s. å. Generalguvernörskapet uppdrogs åt
fursten af Bulgarien med tillämpning af
Berlintraktatens bestämmelser, alltså blott för fem år åt
gången och under förutsättning af stormakternas
godkännande; vissa af muhammedaner bebodda
områden (Kyrdžali och pomakbyarna i Rhodope)
återgingo i samband därmed under direkt turkisk
förvaltning. Trots dessa bestämmelser genomfördes i
realiteten Ö:s fullständiga uppgående i Bulgarien.
Så var efter revolutionen centralförvaltningen af
hela landet förlagd till Sofia, den bulgariska
rättskipningen utsträcktes till Ö., dess milis
reorganiserades i öfverensstämmelse med den bulgariska
armén, tullgränsen slopades, och på våren 1886
valdes äfven i Ö. deputerade till Bulgariens
sobranje. Furstendömets abnorma ställning i
folkrättsligt afseende under regentskapet efter furst
Alexanders afgång sept. 1886 och särskildt under
den hvarken af sultanen eller stormakterna erkände
furst Ferdinands regering från juli 1887 gjorde de
speciella oegentligheterna i fråga om Ö:s
förhållanden mindre i ögonen fallande. En nödtorftig
reglering af dessa skedde 1896, då i samband med
Ferdinands erkännande som furste af Bulgarien
han också genom en turkisk ferman i mars under
åberopande af 1886 års Konstantinopel-protokoll
utsågs till generalguvernör öfver Ö. Motsättningen
mellan teori och verklighet beträffande Ö:s
internationella ställning kvarstod dock, tills
proklamationen af det förenade Bulgarien som oafhängigt
konungarike 5 okt. 1908 framtvingade en definitiv
lösning. Den genomfördes våren 1909, då Turkiet
genom fördraget med Bulgarien 19 april mot
vederlag i en af Ryssland förmedlad betalning af
Bulgariens skulder, bl. a. 40 mill. frcs för Ö:s
resterande afgifter, erkände det nya politiska
tillståndet i Bulgarien, alltså äfven dess förening med
Ö. Sedan därefter äfven stormakterna erkänt
Bulgariens oafhängighet, hade Ö. äfven teoretiskt
upphört att existera. Jfr den under art. Bulgarien
citerade litteraturen, särskildt Jireček, ”Das
fürstenthum Bulgarien” (1891), och därjämte Serkis,
”La Roumélie oriente et la Bulgarie actuelle”
(1898).
H. B–n.
Östrup, Johannes Elith, dansk orientalist
och publicist, f. 27 juli 1867 i Köpenhamn, filos.
doktor 1891, företog 1891–93 och sedermera flera
gånger vetenskapliga resor i Egypten och Syrien
samt blef 1898 docent och 1918 professor i
semitiska språk. 1896 inträdde han som medarbetare i
tidningen ”Vort land”. Bland hans skrifter märkas
Studier over Tusind og en nat (gradualafh. 1891),
Skiftende horisonter. Skildringer og iagttagelser
fra et ridt gennem örkenen og Lilleasien (1894;
sv. öfv. s. å.), Historisk-topografiske bidrag til
kendskapet til den syriske örken (i Vid. selsk:s
skrifter, 1895), afdelningarna arabisk och turkisk
litteratur i J. Clausens ”Verdens-literaturhistorie”
(1898) och islams historia i ”Folkenes historia”
(1907) samt Islam (1914). Han har öfversatt och
utgett Umar ibn Muhammad al-Kindi’s beskrifning
af Egypten (i Vid. selsk:s skrifter 1896) och Contes
de Dama (Leiden, 1897).
H. S. N. E. Ebg.
Östrupgaard [-går]. Se Lerchenborg.
Öst-Ryssland. Se Ryssland, sp. 1423.
Östråt, herresäte. Se Austråt (äfven i Suppl.).
Östsemitiska. Se Semitiska språk, sp. 59.
Östslaver. Se Slaver, sp. 1420, och
Slaviska språk, sp. 1425.
Öst-Sudan. Se Sudan, sp. 651.
Östsvenskar, namn på Finlands svenska befolkning.
Öst-Tjutten, sjö. Se Tjutten.
Östturkar, äfven kallade uigurer (se d. o.
och Turkar, sp. 375).
Öst-Turkestan. Se Turkestan. – I
administrativ mening är Ö. (kin. Kansu-Sin-tsiang,
Hsin-tschian, Sin-djiang, Sin-kiang, Sin-siang l.
Sin-tschiang, ”den nya besittningen”) stundom
benämning på alla de kinesiska mer eller mindre
oberoende besittningar, som ligga mellan Mongoliet,
i n., och Tibet, i s., samt omfatta områdena
Kinesiska Turkestan, Ili (Kuldscha) och Kaschgar. Ö.
i denna mening betraktas numera som en särskild
provins med omkr. 1,426,000 kvkm. areal och
l,77 mill. inv. af mycket heterogen art (kaschgarer,
kalmucker, kirgiser, tarantsjer m. fl.).
Civilguvernören har sitt säte i Ili (enl. ”Statesman’s
year-book” 1921).
Östturkiska. Se Turko-tatariska språken.
Östuna, socken i Stockholms län, Långhundra
härad. 4,999 har. 735 inv. (1921). Annex till
Lagga, Uppsala stift, Vaksala kontrakt.
Östvaagöy [-vågöj]. Se Lofoten.
Östvoorne [-fårne], birgittinkloster. Se Brielle.
Öttingen. Se Oettingen.
Öttingen. 1. Arthur Joachim von Ö.,
livländsk musikteoretiker och fysiker, f. 1836 i
Dorpat, d. 1920 i Leipzig, studerade i Dorpat samt
i Paris och Berlin fysik, astronomi och
fysiologi samt var 1866–93 professor i fysik vid
universitetet i Dorpat, där han inrättade ett
meteorologiskt observatorium, och från 1894 honorarie
professor i meteorologi och fysik vid Leipzigs
universitet. Utom värdefulla fysiska och meteorologiska
afhandlingar utarbetade Ö. till stor del 3:e
och hela 4:e bandet af Poggendorffs (se denne)
biogr. lexikon (1904), skref äfven många
monografier i den af honom redigerade samlingen
”Klassiker der exacten wissenschaften” och författade ett
betydelsefullt musikteoretiskt verk, Harmoniesystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
