Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förverkligats. Från Kap reser man, som förut
nämnts, med järnväg till Bukama vid öfre Kongo,
hvilken där är segelbar till Kongolo; mellan
Kongolo–Kindu tar järnvägen åter vid, så följer ett
segelbart lopp till Ponthierville och därifrån
järnväg till Stanleyville. Där vidtar den
projekterade järnvägen Stanleyville–Albertsjön–Nilen,
den ännu felande länken i Kap–Kairoleden, som
har påbörjats; men här föreligger ännu en lucka
af vid pass 1,100 km. Från Rejaf trafikeras Nilen
af ångbåtar till Kartum, hvarifrån man med
järnväg och båt når Kairo och Alexandria. – I
öst–västlig led kan man redan öfvertvära
Ekvatorial-Afrika med båt och järnväg. Från
Kongomynningen gå järnvägar och ångbåtslinjer uppför
Kongo och tvärs öfver land till Albertville vid
Tanganjika, från hvars östra strand (Kigoma) den
af tyskarna byggda järnvägen går till Dares-salaam
vid Indiska oceanen.
Bland mera aktuella planer på utvidgandet af
järnvägsnätet må nämnas den under arbete varande
banan från Lobito bay (Benguela i Angola) till
Katangaområdet vid Rhodesiabanan, hvarigenom en
direkt järnvägsförbindelse vinnes till Beira på
Afrikas östkust. Vidare planera fransmännen en
transsaharaisk bana från Algeriet till Timbuktu
vid Niger, hvarifrån den skulle utbyggas dels till
det västafrikanska järnvägsnätet, dels till Tsad
och Franska Kongo, hvarjämte förbindelselinjer
planeras mellan de skilda västafrikanska järnvägarna.
– Det stora problemet är dock f. n. att genom
lämplig kombination af vattenvägar och järnbanor
bereda snabba och billiga förbindelser inom
kontinenten och från dess centrala områden till
hamnstäderna.
O. Sjn.
Upptäcktshistoria. Från sekelskiftet ha
forskningsresorna till A. antagit en karaktär, som
afviker från föregående tiders. Under det att
ännu under slutet af 1800-talet större rent
geografiska upptäckter kunde göras, ha under de
sista årtiondena de "hvita fläckarna" blifvit
så begränsade, att några större ändringar i
kartbilden ej kunna komma till stånd genom
enstaka forskningsfärder. I stället har de resandes
intresse blifvit riktadt på rent vetenskapliga eller
ekonomiskt geografiska uppgifter. Det stora värde,
som de tropiska produkterna ha för Europas
hushållning och industri, åstadkommer, i samband
med kolonialmakternas intresse för gränsernas
fixerande och för utforskningen af deras koloniers
resurser, ett betydande antal resor och
expeditioner, som dock, i motsats till föregående tiders, i
allmänhet äro af ganska kort varaktighet och ej
öfverspänna mer än begränsade områden. De resor,
hvarunder kontinenten öfvertväras i olika
riktningar, ha visserligen ej helt upphört, men äro
relativt få. Bland dem märkes
Alexander-Gossling-expeditionen, som efter förlusten af två af sina
medlemmar öfvertvärade en föga besökt och
delvis obekant sträcka, från Niger och Tsadsjön, samt
längs Jeï 1907 tog sig fram till Bahr el-gasal och
Port Sudan vid Röda hafvet. Tvärs öfver Sahara
ha företagits flera, mest franska, expeditioner,
bland hvilka må nämnas Laperrines 1904 från
Algeriet till Nigerkröken samt några år senare öfver
Sahara från Tuat till Taodeni, hvarunder ett stort
okändt område besöktes. Vidare bereste Gautier
1905 Sahara från Tuat–Ahnethöglandet–Gao i
Sudan. 1906 gick Hans Vischer från Tripolis
öfver Mursuk och det föga bekanta Tibesti till
Tsadsjön. Längre söderut öfvertvärade Frans
Seiner 1905–07 Syd-Afrika från Sambesifallen till
Tyska Sydväst-Afrika; hertig Adolf Fredrik af
Mecklenburg afslutade 1908 sin färd från Bukoba
öfver Kivusjön till Kongo–Ubangi, under det att
hans planer på en nordligare öfvertväring af
kontinenten 1910 strandade. K. Kumm trängde 1909
från Niger öfver Schari genom Aukadebbas
dalgång och Dar-fur fram till Nilen, under det grefven
Viktor Emanuel af Turin (en broder till hertig
Ludvig af Abruzzerna) reste från Italienska
Somalilandet till Aruvimi och Kongo. 1910 gick
Haywood tvärs öfver västra Sahara utgående från
Sierra Leone öfver Gao vid Niger och Insalah i
Adrar-öknen till Ouargla och Algeriet. F. H.
Mellard och E. H. Cholmeley reste från Rhodesia
till Egypten. Till sist må nämnas svenska
Rhodesia–Kongoexpeditionen 1911–12 (grefve E. von
Rosen och doktor R. Fries), hvars färd gick från
Kap till Alexandria öfver Bangveolosjön,
Tanganjika, Kivu-, Edvards- och Albertsjöarna och
hvarunder ett rikligt etnografiskt och botaniskt
material insamlades (se Rosen, sp. 868). Äfven
några mera turistiskt anlagda öfvertväringar af
kontinenten ha företagits, såsom en automobilfärd
tvärs öfver Afrika från s. till n. af löjtnant Kelsey
1913 samt en vandring Nigeria–Njassa 1912–13
af miss G. M. Benham. Äfven de tre resor, som
hertiginnan af Aosta 1907–08, 1909–10 och
1910–11 företog i Öst- och Syd-Afrika, kunna
hänföras till denna kategori af resor, fastän
åtskilliga ganska okända trakter besöktes.
Inom mera begränsade delar af kontinenten har
Nord-Afrika, särskildt det franska
kolonial- och intresseområdet, under de senare tjugu åren
varit föremål för ett stort antal resor, som, ehuru
ofta föranledda af rent militära ändamål, ledt till
vidgad geografisk, etnografisk och allmänt
naturvetenskaplig kännedom om området. Inom
Marokko, som sedan 1904 varit fransk intressesfär
och sedan 1912 franskt protektorat, har
Atlasområdet undersökts af bl. a. de Ségonzac, de
Flotte-Roquevaire, A. Brives (1901–07) och L.
Gentil, af hvilka särskildt den sistnämnde gjort
betydande resor, Dyé m. fl. ha karterat kustlandet
söderut; geologiska och arkeologiska
undersökningar ha 1903–05 utförts af Th. Fischer, G. Buchet
samt under de senare åren af E. Gallois och L.
Gentil, hvarjämte ekonomiska studier företagits af
ett flertal expeditioner, delvis utrustade af
Geografiska sällskapet i Paris. Sahara har besökts
af ett stort antal missioner, ofta under militär
ledning. Utom de förut omnämnda längre
färderna af Laperrine, Haywood och Gautier må
nämnas öfvertväringar af öknen af H. Vischer
(1906-07 Tripolis–Nigeria), R. le More
(Alger–Timbuktu) samt resor af Requin och Rousseau
(Hoggar 1903), Théveniaut (Adrarplatån 1904),
Flye Sainte Marie (Tuat–Tenduf 1905), J. E. R.
Bourgeois (Algeriska Sahara), d’Almonte (Spanska
Marokko), kapten Cortier (1909–10:
Ahaggarplatån, landskapen Adrar, Timetrin och Asauad),
R. Chudeau (1908: geologiska undersökningar i
Air-Sinder), och Villateexpeditionen (magnetiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
