- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
801-802

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Branting ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

revisionistiska riktningen. Med en stundom framträdande
kritisk hållning i fråga om de socialistiska doktrinerna
har han emellertid kunnat förena en personligen
helhjärtad samhörighetskänsla med den
socialdemokratiska arbetarrörelsen. Hans inflytande
på denna har utöfvats i främsta rummet från
talarstolen och i pressen. Som publicist eger han
nyansrikedom i uttrycksmedlen och stor förmåga
att beräkna deras effekt. Inom tidningsmannavärlden
i Sverige räknas han som en af yrkets
främsta utöfvare och åtnjuter, tämligen oberoende
af politiska skiljaktigheter, inom denna krets utbredda
personliga sympatier, hvilka emellertid sattes
på ett hårdt, fast öfvergående prof vid storstrejken
1909, då han fann sig böra principiellt
försvara den dock äfven enligt hans mening taktiskt
okloka typografstrejken, hvarigenom hela pressen i
landet, utom strejkledningens egen dagliga tidning,
skulle ha nedtystats, om planen hade lyckats.
1917 lämnade han hufvudredaktörskapet för "Socialdemokraten"
och tidskr. "Tiden".

I de nationella frågorna har B. intagit en ståndpunkt,
som i princip skulle kunna närmast jämföras
med Jean Jaurès’. Fredsvän sedan ungdomen, har
B. dock aldrig försvurit sig åt fredsutopism och
försvarsnihilism. Betydelsen af hans insatser på
detta område har mindre bestått i positiv medverkan
till det svenska försvarets upprätthållande än
i att hos arbetarklassen dock hålla nationalförsvarets
idé i någon mån vid lif. Under unionskrisen
1905 yrkade B. i likhet med S. A. Hedin, men i
motsats till K. Staaff afslag på regeringens framställning
till riksdagen om en extra kredit å 100
mill. kr. Han deltog emellertid i upprätthållandet
af de villkor, som Sverige uppställde för unionens
upplösning. 1908 bidrog B. till det enhälliga
uttalande, som Andra kammaren då gjorde emot
de ryska planerna att upphäfva den i sammanhang
med Parisfreden 1856 Ryssland ålagda förpliktelsen
att icke befästa Ålandsöarna. Sedan
Ålandsfrågan efter den ryska revolutionens utbrott
1917 hade inträdt i ett nytt läge genom Ålandsbefolkningens
då och sedan gång på gång ådagalagda
vilja till återförening med Sverige och sedan
denna fråga också börjat väcka intresse här i landet,
intog B. snart nog en bestämd ståndpunkt som
främjare af Ålandsbefolkningens kraf att själf få
bestämma om sin statstillhörighet. Då denna fråga
i juni 1921 fick ett för Ålandsbefolkningens och
Sveriges ståndpunkt ogynnsamt afgörande genom
Nationernas förbunds råds utlåtande, hade B. i
hvarje fall både som svensk politiker, som regeringschef
under ett hälft år och som Sveriges officiella
ombud hos Nationernas förbunds råd vid fyra
af dess sammanträden för Ålandsfrågans behandling
verkat för det gemensamma svenska och åländska
rättskrafvets erkännande.

Det starka utrikespolitiska intresse, som B. sedan
åratal tillbaka ådagalagt, kom särskildt till synes
under Världskriget, då han med lidelsefull energi
tog parti för ententemakterna emot centralmakterna,
framför allt det dåv. Tyska riket, hvars politiska
och militära ledning han ansåg bära det väsentliga
ansvaret för krigets utbrott. Efter Versaillesfreden
1919 har B. uttalat sig mot rigorösa åtgärder från
de segrande makternas sida emot Tyskland och
för lämplig begränsning af skadeståndsanspråken.
Från början ifrig anhängare af idén om ett Nationernas
förbund, var B. mycket verksam för Sveriges
anslutning till förbundet 1920 och afvisade då med
skärpa alla betänkligheter däremot. Sedermera har
han som Sveriges ombud vid förbundets andra
delegerademöte i sept. 1921, i samförstånd med den
dåv. svenska regeringen (von Sydow), framfört åtskilliga
kritiska anmärkningar mot förbundsrådets
sätt att fylla sina uppgifter. B. är i närvarande
stund en af de svenskar, som äro mest kända utom
det egna landets gränser. Inom den internationella
socialdemokratien har hans namn redan tidigt varit
synligt tillsammans med namnen Jaurès, Bebel,
Vanderwelde, Anseele m. fl., och då den europeiska
socialdemokratien efter kriget sökte återknyta
de afklippta enhetsbanden, blef B. själffallet en af
de internationelle förtroendemännen i denna sträfvan.
Så var han ordf. på den socialdemokratiska
(andra) "internationalens" konferens i Bern 1919.
18 dec. 1921 tilldelades B. af norska stortinget
hälften af årets Nobelska fredspris.

Se Fr. E. Åhlander, "Hj. B. i arbetarrörelsens
arkiv; försök till en Brantingsbibliografi, upptagande
skrifter af och om Hj. B." (i "Tiden",
1920), och G. Magnusson, "Socialdemokratien i
Sverige" (2 dlr, 1920–21) och art. "Hj. B." i
"Ord och bild" 1920.

4. Agnes B. upprättade, sedan hon lämnat
Handarbetets vänner 1904, i förening med fru
Mimmi Börjeson ateljén "Licium" (se d. o.) för tillverkning
af kyrkliga textilier samt tog därefter
initiativet till föreningen Pietas med uppgift att
konservera gamla textilföremål. Inom båda dessa
föreningar har hon utvecklat en betydande verksamhet
och utfört konstverk af hög rang. Fröken B.,
som sedan 1919 är korresponderande led. af Vitt.
hist. o. ant. akad., har varit verksam äfven som
föreläserska i textil konst och har i bokform utgett
bl. a. Das goldene gewand der königin Margareta
in der domkirche zu Uppsala (1912) samt Textil
skrud i svenska kyrkor från äldre tid till 1900
(1921). 3. E. B. E. 4. G-gN.

Branzell, Karin, operasångerska, f. 24 sept.
1891 i Stockholm, sångelev af fru T. Hofer där,
tog organistexamen i Strängnäs 1910, var t. f.
organist i Hjorthagens kapell 1910-13, stipendiat
i sång vid K. teatern 1912-13 och fast anställd
där 1913-18, sedan hon 1912 debuterat som Sarvilaka
i "Izeyl" och Amneris i "Aida". Från 1918
är hon anställd vid Statsoperan (f. d. hofoperan) i
Berlin, hvarjämte hon samtidigt gett gästspel i
Wien, Hamburg, Breslau, Kassel, Kiel, Zürich,
Helsingfors och Stockholm. Hennes röst är en omfångsrik,
klangfyllig och tonfast mezzosopran, som
särskildt i lägre registret har varm, något vemodsblandad
färg. Hon sjunger med fängslande uttryck
och har äfven i det dramatiska visat god begåfning.
Bland hennes roller må vidare nämnas Carmen,
Orfeus, Azucena i "Trubaduren", Delila i "Simson
och Delila" samt Wagners Ortrud, Brünhilde,
Fricka, Brangäne, Erda och Kundry. Som konsertsångerska
har hon likaledes vunnit välförtjänt anseende.
Hon har konserterat i hela Tyskland, i
Schweiz, Holland, Danmark, Norge, Sverige och
Finland. E. F-t.

Brasilianska Guyana. Se Guyana 5.

*Brasilianska litteraturen. Den från 1840-talet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:25 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0621.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free