Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Celebes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
Celebes
64
Sumatra och Borneo, hvilka skiljas från hvarandra
och från det asiatiska fastlandet genom helt grunda
hafsarmar.
Hela C. är genomdraget af vilda bergskedjor af
omkr. 2,000 m. höjd. Ej sällan nå enstaka toppar
och ryggar upp öfver 3,000 m., såsom Ngilalåki
(3,311 m.) i nordöstra Central-C. och topparna
på bergskedjan Latiniodjong s. v. om Palopo vid
basen af Makassarhalfön, där en topp mäter 3,495
m. Bergskedjorna äro starkt pressade och veckade samt
genomsatta af stora spricklinjer och förkastningar. De
löpa ofta mer eller mindre parallellt.
C. har ganska stor tillgång på mineral, hvilka
dock ännu föga utnyttjats. Så finnes åtminstone i
Central- och Nord-C. guld, som i Nord-C. ut-vinnes
vid tre mindre guldgrufvor, Totok, Goeroe-pahi och
Lintido. Guldet i Goeroepahi är blan-dadt med omkr. 50
proc. silfver. I Lintido erhålles utom guld äfven
bly. Koppar torde förekomma i norra C., där man äfven
finner svafvel. I Central-C. förekomma flerstädes
stora mängder järnmalm. De stora järnfyndigheterna vid
Malili längst i s. ö. äro anmärkningsvärda på grund
af sin stora nickelhalt. Flerstädes finns stenkol af
ung geologisk ålder, dock föga utnyttjadt. Detsamma
är förhållandet med petroleum, som torde finnas på
enstaka platser. Mellan de höga bergskedjorna finnas
djupa, mången gång mycket långsträckta dalgångar,
i hvilka på forsar och vattenfall rika floder störta
fram. Dessutom finns ett stort antal kitteldalar,
hvilka äro bäst utbildade i Central-C., där alla
i en relativt sen tid varit bäcken för sjöar, som
helt eller delvis grundats igen och nu ofta utgöra
bördiga, odlade bygder. Här och där finnas ännu stora
sjöar, såsom de djupa Towoeti-, Matano-, Poso- och
Lindoesjöarna i Central-C., de blott l å 2 m. djupa
Tempe- och Sidenreng-sjöarna på Makassarhalfön, båda
måhända rester af en hafsarm, som i relativt sen tid
skurit rätt öfver denna halfö. I Nord-C. finnas i
vulkanområdet några mindre sjöar, af hvilka Tondano
(692 m. ö. h.) och Danau (1,000 m. ö. h.) äro de
mest betydande. C. är ganska rikt på floder, men
endast få äro farbara någon kortare sträcka. Af
naturliga skäl påträffas de största älfvarna i
Central-C., nämligen Paloe-, Lariang-, Kårarna-,
Saa-dang-, Kalaena- och Malili-floderna. Från
Central-C. kommer äfven den betydande Laa, bekant
för ett väldigt vattenfall. På Sydhalfön märkes den
segelbara Tjenranafloden. Nord-C. är visserligen
rikt på rinnande vatten, men inga äro af större
betydenhet. Endast Tondanosjöns afloppsälf är mera
anmärkningsvärd på grund af ett större vattenfall.
Klimatet är trots öns ekvatoriala läge i allmänhet
icke tryckande, enär hettan modereras dels af
höjden öfver hafvet, dels genom öns inskurna
kuster. Årstidsväxlingarna äro ej särdeles
stora. Under maj-sept. blåsa mer eller mindre
sydöstliga vindar och under okt.-mars mer eller
mindre nordöstliga, men lokala afvikelser äro
ej sällsynta. Längs kusterna förekomma ofta
starka fallvindar. Nederbördsförhållandena äro
mycket varierande, men i allmänhet kan sägas,
att de sidor, som bilda stötsidor mot monsunerna,
erhålla regnperiod. Några skarpt utpräglade regn-
och torrtider finnas knappast. I regel är den årliga
nederbördsmäng-
den ganska stor och torde uppgå till 3 m. eller ännu
mer.
Växtvärlden är i hufvudsak lik de andra Sunda-öarnas
(jfr Borneo), men företer samtidigt vissa likheter med
Molukkernas. Fordom torde hela ön ha varit täckt af
ett mer eller mindre sammanhängande urskogstäcke. På
stora sträckor i det centrala och södra C. har skogen
af de infödde sköf-lats genom den sedan urminnes tider
bedrifna svedjelandsodlingen. Längs hafsstranden växer
vanligen den barrträdsliknande tjemara (Casua-rina),
som mången gång högt, äfven uppe på bergen, bildar
mäktiga skogsbestånd. Skogens utseende växlar mycket,
beroende på höjden öfver hafvet. På 1,200-2,000
m. höjd befinner man sig i de fuktiga regnskogarna,
där stammar och grenar äro öfverdragna af skägglafvar
och mossor. Ormbunkarna - mycket ymnigt förekommande
- uppträda både hvad arter och individer beträffar i
synnerligen stor myckenhet. I urskogarna förekommer
äfven en mångfald af orkidéer. Bland viktigare
skogsträd märkas en stor mängd fikusarter, det
som virke värdefulla tekträdet (Tectona grandis),
det för sina välsmakande, men egendomligt doftande
frukter bekanta doerianträdet (Durio zibe-thinus)
samt hartsafsöndrande trädslag. Palmer finnas i stor
myckenhet. Pandanus och bambu bilda mångenstädes
större sammanhängande bestånd, och längs kusterna
trifves ofta en yppig mangrovevegetation. Af
kulturväxter må nämnas ris, majs, kokos, manihot,
batat, pumpor, gurkor, sockerrör, papaja,
bananer, muskot, ingefära, gurkmeja, spansk- och
cayennepeppar, långpeppar, betelpalm (Areca catech
L.), gebangpalmen (Cory-pha umbraculifera L.), kaffe,
kakao och tobak. Djurvärlden har en mycket egendomlig
sammansättning, och många teorier ha uppställts för
att förklara densamma, men frågan kan ännu ej på långt
när anses utredd. Utom de djurformer, som säkert eller
troligtvis införts till ön med människan, består
faunan af åtminstone tre skilda grupper. 1. Former
besläktade med den australiska faunan, såsom
pungbjörn (Phalanger ursinus och Ph. celebensis),
några papegojor samt en art af storfot-hönsen
(se d. o.). 2. Former, besläktade med faunan
på de tre andra stora Sundaöarna och det indiska
fastlandet. Hit höra bl. a. den lilla spök-apan (se
Vristdjur), en näbbmjs, en del gna-gare, ett stort
antal fåglar m. fl. Anmärknings-värdt är, att bland
de högre djuren saknas nästan alla former, som äro
karakteristiska för de andra Stora Sundaöarna. 3. Till
denna grupp höra några få egendomliga djurformer, som
sammanfattas till en s. k. reliktfauna, emedan deras
närmaste släktingar ej äro att söka i de närbelägna
världsdelarna, Asien och Australien, utan i Afrika,
eller också äro de numera helt utdöda. Hit höra C:s
svarta apor (Cynopithecus; se Babianer). Till denna
grupp höra äfven det egendomliga hjortsvinet (se
d. o.) och anoan (se d. o.). Wallace har påvisat, att
de australiska typerna i v. nå fram till Celebessjön,
Makassarsundet och sundet mellan öarna Bali och
Lombok. De asiatiska typernas utbredning öster ut är
däremot icke begränsad af någon bestämd linje, utan
artantalet aftar småningom, och, bortsedt från svinet,
som måhända öfverförts af människan, ha endast några
få for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
