Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djurberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
Djurberg-Djurgeograf i
346
företeelse är, att just de arter inom släktet, som
uppnått s. k. jättevolym, dött ut, utan att efterlämna
några afkomlingar. Olika faktorer kunna vara verksamma
vid jättedjurs undergång. Har en dylik art blifvit
isolerad på ett mindre landområde, t. ex. på en
ö, så kan näringstillgången bli otillräcklig och
därigenom en minskning i individantalet inträda. Denna
minskning åter medför inafvel (se d. o. Suppl.),
hvilken åtminstone kan medföra artens de-generation
(urartning, se d. o.), försvaga dess konstitution,
leda till olika funktionella rubbningar o. s. v. Hvad
som för föreliggande fråga är af betydelse är, att
inafvel framkallar fruktsamhetens aftagande, alltså en
inledning till artens utdöende. Men jätteväxt leder
till inafvel äfven därigenom, att mycket stora djur
ha en längre dräktighetstid och vanligen ett mindre
antal ungar åt gången (de stora däggdjuren blott en)
än de mindre, hvilket naturligtvis minskar antalet
afvels-dugliga individer. Men äfven d j urform er,
som ej uppnått s. k. jätteväxt, kunna genom isolering
och inafvel bringas till undergång; sålunda lider
det ej tvifvel, att de i Bialowiez-skogen isolerade
bison-oxarna (se V is e n t. Suppl.), om de ej
redan äro utrotade på annat sätt, gå sin undergång
till mötes på grund af inafvel. - 2) Ensamma eller i
samverkan med de konstitutionella orsakerna kunna de
från den yttre världen (miljön) kommande orsakerna
vara vållande till en djurtyps undergång. Sådana
orsaker äro klimatväxlingar, förändringar i landets
eller hafvets utsträckning eller i hafvets salthalt,
minskning i tillgången på födoämnena eller förändring
af dessa, katastrofer af olika slag (vulkaniska
eruptioner, större öfver-svämningar, utsinande
af sjöar o. d.), hvilka dock ej torde ha vållat
djurarters undergång i den omfattning, som stundom
tillskrifvits dem, epidemier, utrotning genom andra
djur eller genom människan o. s. v. Som ett exempel
på de under jordens utvecklingshistoria gång på gång
timade klimatiska förändringarna må här anföras de
sekulära uttork-ningsperioder, som inträffade på
stora sträckor i flera världsdelar under pliocen-
och pleistocenperio-derna, under hvilka ett utdöende
af flera däggdjursformer egt rum. Mjukare växtföda
blef under dessa förhållanden allt sällsyntare; den
ökade tillgången på hårdare växtarter, särskildt på
gräs, kom vissa hof d j ursgrupp er att blomstra,
medan den åtföljdes af undergången af ett stort antal
löfätare. Människan kan utrota sina medvarelser
antingen medelbart genom att fördärfligt inverka
på ifrågavarande djurformers lifsmiljö (genom
skogars utrotande, sjöars torrläggning, dödandet
af djurens byte, införande eller gynnande af deras
fiender o. s. v.) eller omedelbart genom att döda
dem under form af jakt, fiske o. s. v. Af de af
människan i historisk tid utrotade ryggradsdjuren må
erinras om garfågeln (se A le a, sp. 504), dronten
(se Drontsläktet), moafåglarna (se D i n o r-nis),
barkdjuret, uroxen (se dessa ord) och kvag-gan (se
Häst d j ur en, sp. 173). -Litt.: H. F. Osborn,
"The cause of extinction of mammalia" (1906),
Ch. Depéret, "Les transformations du monde animal"
(1907), E. Hoernes, "Das ausster-ben der arten und
gattungen" (1911), och K. Zittel och F. Broili,
"Grundziige der paläontologie" (4:e uppl. 1915).
L-e.
Djurberg, Fredrik Vilhelm, läkare,
medi-cinsk-historisk författare, f. 14 dec. 1865 i
Stockholm, blef 1883 student och 1890 med. kandidat
i Uppsala samt 1895 med. licentiat vid Karolinska
institutet, hvarefter han egnade sig åt praktik
i hufvudstaden. D. deltog i stiftandet af
Svenska lif-räddningssällskapet (sekreterare där
1898-1905) och tog initiativet till bildandet
af Sv. läkaresällskapets med.-historiska sektion
(sekreterare där 1907-14) och af Sv. läkaresällskapets
med.-histori-ska samling (föreståndare för denna sedan
1914). Han var 1917 sekreterare i den medicinska
kommission, som undersökte skadorna i Karl XII:s
hufvud. D. har skrifvit med.-historiska artiklar
i "Hygiea" (bl. a. Ett kungligt cancerfall. Ett
bidrag till cancerns historia i Sverige, 1922; äfven
utg. separat), "Karolinska förbundets årsskrift"
(Om regementsfältskären Melchior Neumann och Karl
XII:s blessyrer, 1912-13), Sv. läkaresällskapets
"Handlingar" (Om medicinsk-historiska museer,
särskildt det i Amsterdam, 1921, Om lakar-honorar
enligt verldens äldsta lagtext, s. å., ty. öfv. i
"Janus", 1922) och i Nordisk familjebok. D. är
led. af Sv. läkaresällskapet (ordf. där 1921- 22)
och med. hedersdoktor vid Lunds universitet (1918).
Djurby, herrgård i Litslena socken, Uppsala
län, n. v. om Ekolsund, omfattar 4 mtl
med en areal af 365 har, hvaraf 215 har
åker; tax.-v. 184,000 kr. (1922). D. har
tillhört bl. a. släkterna Hedengran och von
Paykull. Nuv. egare är ingenjör E. Larsson m. fl.
O. Sjn.
Djurcellulosa, kem. Se T u n i c i n.
* Djurgeograf i, zool. Rörande den å sp. 567
omnämnda faunistiska gemenskapen mellan
Nord-Amerika och nordöstra Asien må tilläggas
följande. Landförbindelsen mellan dessa världsdelar
har varit mycket växlande under tertiärtidens
olika epoker. Medan under oligocen- och den
äldre miocen-perioden denna brygga saknades,
är en sådan påvisad under den yngre miocen- och
pliocenperioden. Dessa geologiska fenomen stå i
öfverensstämmelse med den faunas sammansättning, som
befolkade Gamla och Nya världen under motsvarande
tidrymder. Under den senare delen af kvartärtiden
egde en ohämmad öfvervandring rum, från den ena
kontinenten till den andra, hvadan ett antal af
identiska eller nästan identiska högnordiska arter
ännu lefver i Nord-Amerika och norra Asien, såsom
björn, j arf, älg, ren o. a. Af de djurformer,
som tack vare landbryggorna under äldre geologiska
perioder varit gemensamma för norra Amerika och
Europa-Asien, finnas däremot i våra dagar ej desamma
arterna på båda dessa områden, men väl sådana,
hvilkas omedelbara genetiska samband är ställdt utom
hvarje tvifvel. Bl. a. på grund häraf förenas numera
vanligen den palearktiska och den nearktiska regionen
till en: den holarktiska. Yidare må framhållas med
afseende på det om den brittiska faunan å samma ställe
sagda: nyare, mera ingående analyser af hithörande
djur ha ådagalagt, att hos en del brittiska former
differentieringen gått så långt, att man ansett sig
under namn af raser eller af underarter böra särskilja
dem från de å den europeiska kontinenten lefvande. -
Nyare litt.: H. Simroth, "Die pendulationstheorie"
(1907), H. F. Osborn, "The age of mammals" (1910),
och R. F. Scharff, "Di-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
