Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drumont ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
397
Drumont-Dräkt
398
1919 af Pariskonferensen antagna förbundsakten
för Nationernas förbund utsågs D. till förbundets
generalsekreterare samt har som sådan bl. a. med
skicklighet ledt förbundssekretariatets organisation.
5. V. S-g.
*Drumont, E. A., dog 3 febr. 1917 i
Paris. Druzbacka, Elzbieta. Se Polska
litteraturen, sp. 1272.
Drya^der, Ernst, tysk protestantisk teolog, f. 18
april 1843 i Halle, d. 4 sept. 1922 i Berlin,
började sin prästerliga bana som hjälppräst vid
Berlindomen 1870, blef 1874 kyrkoherde i Bonn, 1882
superintendent vid Trefaldighetskyrkan i Berlin och
1890 generalsuperintendent i Kurmark. 1903 lämnade han
denna plats och inträdde som medlem af evangeliska
öfverkyrkorådet i Berlin. 1906 blef han domherre
af Brandenburg samt vice preses i öfverkyrkorådet,
hof- och öfverpredikant och slottspastor. Sedan 1901
var han lifstidsled. af herrehuset. Som författare
framträdde D. mest genom predikosamlingar, som
vunno stor spridning; han var ock en af det nyare
Tysklands mest begafvade predikanter, förenade
ett form-fulländadt språk och böjlig röst med lugn
måttfullhet och kristlig värme. Till sin teologiska
ståndpunkt stod han närmast de "modernt-posi-tiva",
med socialt inslag. Bland hans skrifter må nämnas
Predigten uber das christliche leben (2 bd, 7 uppl.),
Evangelium Marci in predigten (2 bd, 5 uppl.), Leben
des apostels Paulus in predigten (2 uppl. 1904). Till
svenska är öfversatt hans "Luther, den tyske profeten"
(1917). Hj.H-t.
Dryas, bot. Se E os a c e se.
Dryaslera, geol. Se Glacial sötvattens-lera.
Dry-farming [drai’ fā’miŋ], eng.,
landtbr. (eg. torrbrukning), en af professor
H. W. Campbell i Nebraska uppfunnen metod för
åkerjordens bearbetning och brukning, afsedd att i
högsta grad hushålla med fuktigheten i jorden, så att
nederbörden i områden med ringa nederbörd (semiarida
trakter) kan räcka för odlade grödor. Jorden plöjes
djupt för att få ett stort magasin, hvari nederbörden
kan upptagas, och därefter sammanpackar man alfven
medelst en ringvält med smala ringar (eng. subsoil
packer, alfpackare) för att återställa jordens
kapillära vattenledningsförmåga, under det att ytan
ständigt hålles lucker, för att afdunstningen må
inskränkas. På detta sätt har man i Nord-Amerika,
Syd-Afrika och Australien lyckats göra jord,
som med vanlig brukning var alltför torr, bärande,
åtminstone så, att två års nederbörd räckt till en
skörd hvartannat år. I Sverige har metoden ingen
användning, men dess principer äro de, som vid väl
skötta jordbruk tillämpas för att hindra jordens
alltför starka uttorkning. H. J. Dft.
Drygalskiön, ö i Davis’ haf utanför Drottning Marys
land, Antarktis, upptäckt 1914 af Mawsons antarktiska
expedition.
Dryinus, zool. Se Proctotrupidæ.
Dryomys, zool. Se Myoxus.
Dryophanta scutellaris, zool. Se Gallsteklar,
sp. 644.
Dryswjatysjön, sjö i nordöstra Litauen, 25 km. s. om
Dünaburg. I sept. och okt. 1915 stod i trakten
af D. en rad af strider mellan tyska Njemenarmén
(v. Scholtz) och 1:a ryska armén (Litvinov).
Tyska frontlinjen i Litauen kom sedermera att
gå öfver D. Jfr Världskriget, sp. 192 och 193.
H. J-dt.
*Dråback. Se vidare Tullrestitution.
Drägä honk. Se Folklekar, sp. 765.
Drägä krokfinger. Se Folklekar, sp. 765.
*Dräkt. (Sp. 941–942.) Kvinnodräkten bibehöll från
1870-talet in på 1880-talet den fotsida, snäfva och
kring knäna tillsnörpta klänningskjolen. Något senare
bars öfverklänning (polonäs), som räckte nedanför
knäna, och kjol garnerad med volanger; ärmarna
voro nedtill vida ("sjånkärmar"). På 1890-talet
blef klänningslifvet långt, framtill rynkadt, och
fortsattes ned öfver höfterna. Puffärmarna voro
en föga behaglig tillsats. Vid sekelskiftet vardt
dräkten sammansatt af vida, veckade klänningskjolar,
som räckte till fotknölen, samt (som ett element
med envis lifskraft) blusar, som vid midjan voro
öfverhängande. Att klänningen sedan ej släpade i
gat-, trapp- och golfdammet, var ju en hygienisk
vinning. Hattarna fingo våldsamt stora brätten samt
låga kullar. Tygbristen under Världskriget medverkade
sedan till, att klänningskjolen gjordes helt kort
(räckande ned på halfva underbenet) och oerhördt
snäf; på senare åren förkortades den ytterligare
(till nätt och jämnt nedanför knäet) och blef något
mindre snäf. Nu (1923) har man börjat öka kjolens
längd, aflägga blusarna och bära hela, sammanhängande
klänningar med raka, släta, platt fallande lif,
veckningar i kjolens sidor och skärp nedanför
höfterna (det hela anlagdt på att utsläta kroppens
linjer); de nedtill vidgade ärmarna ha åter kommit
i bruk. Stickade "jumpers" (i blusform) och stickade
klänningar af ylle och silke ha nyttjats mycket. På
festklänningar ha senaste tidens mod haft att uppvisa
de djärfvaste urringningar, i synnerhet i ryggen,
samt lif utan ärmar och löst, ormliknande släp till
kort kjol. Snörlifvet (korsett, se d. o.) snöres ej
längre öfver midjan, men ansenligt hårdt öfver magen
och höfterna. De korta kjolarna ha medfört ett allmänt
spridt bruk (och missbruk) af tunna, genomskinliga
silkesstrumpor, liksom de ock höjt fordringarna på
skodonens prydlighet; i skor och högskaftade kängor
af numera spetsig fason ila kvinnor fram på orimligt
höga och smala klackar (på sistone har emellertid de
höga klackarnas herravälde börjat brytas). Damernas
bruk af pälsverk har under senaste fem årtiondena
utvecklat sig från enbart pälsfodrade eller med skinn
garnerade kappor till ormlika boor, lösa pälsgarnityr
ofta af hela djurskinn med hufvud, tassar och svans,
stora runda skinnkragar och en tid kolossala muffar,
pälsschalar af långa jämbreda skinnstycken ("stola"),
hela långa kappor af pälsverk alltigenom, kortare
dylika i cape-fason, hvarjämte klänningar och kappor
på flerehanda sätt garneras med pälsverk. Om den
nutida lyxen i skodon se d. o., sp. 1037. Hvad
håruppläggningen beträffar, var den på 1870-talet
högt upptornad på hjässan med lösvalkar och delvis
nedhängande lockar, hvilket bortlades, då pannluggen
inemot 1880 kom i bruk; senare grasserade ett mod
med håret lagdt slätt öfver öronen och hårknut i
nacken. Det en tid urmodiga bruket att bära örhängen
har återupplifvats sedan 1909; dock genomstickas
icke längre örsnibbarna, utan med skrufvar intill
dem fästas hängena, som numera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
