- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 35. Supplement. Cambrai - Glis /
443-444

(1923) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edén ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

krigslagstiftning. Han tog 1905 (i "Svenska dagbladet", 23
okt.) till orda för en "rösträttsregering". Hösten
1908 valdes han som Uppsalavänsterns kandidat
till led. af Andra kammaren, som han alltsedan
tillhört (riksdagsman först för Uppsala, därefter
för Upplands norra valkrets och sedan 1921 för
Stockholms stad). Redan vid sin första riksdag gjorde
sig E. bemärkt som skicklig och slagfärdig debattör
bl. a. genom inlägg om den Lindmanska ministärens
tillämpning och tolkning af § 46 R. O. Efter att vid
riksdagarna 1909 och 1910 ha varit ordf. i tillfälligt
utskott blef han 1911 led. af konstitutionsutskottet,
som han tillhörde t. o. m. 1917 (ordf. 1913–17). Han
har därjämte varit led. af försvarsutskottet 1914
sommarriksd., hemliga utskottet sommarriksdagen 1914,
1916, 1917, 1920 (efter afgången som statsminister)
samt af talmanskonferensen 1913–17, 1921–23,
utrikesnämnden 1921–23, kommunalskatteutskottet 1920
(ordf.) och ryska handelsaftalsutsk. 1922. E. har
dessutom varit led. af försvarsberedningen 1911–14,
militieombudsmannainstruktionskommittén 1914
och af folkomröstningskommittén 1920 (ordf.) samt
stadsfullmäktig i Uppsala 1911–17.

I anledning af K. Staaffs öfvertagande af
statsministerposten blef E. 1912 ordf. i Andra
kammar-gruppen af liberala samlingspartiet och
framträdde efter Staaffs frånfälle hösten 1915
snart som partiets främste man, särskildt i
1917 års valrörelse. Han häfdade under denna tid
framför allt nödvändigheten af samarbete mellan
olika demokratiska åskådningar för att föra landet
lyckligt genom Världskrigets påfrestningar. Han
bekämpade "aktivismen" och fordrade otvetydigt
fasthållande af en sträng neutralitetspolitik samt
kräfde närmare samverkan mellan regering och riksdag,
ej minst i utrikespolitiska ärenden. Därjämte häfdade
E. äfven krafvet på en kommunal rösträttsreform
såsom oundgänglig för demokratiseringen såväl af det
kommunala lifvet som af Första kammaren. Erkännande
den Hammarskjöldska regeringens vilja att häfda
Sveriges neutralitet i Världskriget, opponerade han
sig, särskildt i flera riksdagsdebatter 1917, mot
dess isolering från riksdagen, dess utnyttjande af
"förskottsväsendet" till stora militära anstalter utan
riksdagens hörande och dess handelspolitiska hållning
gentemot västmakterna, som hotade att omöjliggöra
tillförsel och handelsutbyte öfver världshafven.

Efter en långvarig ministerkris hösten 1917 bildade
E., efter misslyckandet af J. Widéns försök att
bilda en samlingsregering, 19 okt. en ministär,
sammansatt af liberala och socialdemokrater, alla
utom två (utrikesministern J. Hellner och konsultativa
statsrådet Ö. Undén) riksdagsmän. Branting, som blef
finansminister, afgick i jan. 1918 af hälsoskäl och
ersattes af Thorsson. I nov. 1919 afgingo A. Schotte
och V. Rydén af personliga skäl (presskampanjen
i anledning af deras aktieegarställning i
"Svensk import") och efterträddes af F. Holmquist
och O. Olsson. Ministären hade tillkommit efter
underhandlingar mellan de båda partiernas ledande
män om ett arbetsprogram inom liberal ram, men
ledamöterna kallades af E. själf utan någon påverkan
af partierna. (Jfr E:s artikel Regeringsbildning och
regeringsarbete
i "Forum", sept. 1920.) E:s ministär
var den första svenska
(frånsedt Lundebergs koalitionsregering 1905),
som hade fast parlamentarisk majoritet i Andra
kammaren – efter Första kammarens upplösning 1919
också i denna – och äfven den första, som vid sitt
tillträde offentliggjort ett mera omfattande program,
baseradt bl. a. på grundsatsen af nära samarbete med
riksdagspartierna, men med orubbligt häfdande af
regeringens ledande ställning. I ministären intog
E. den centrala platsen under ständig samverkan
med alla medlemmar och personligt deltagande i
viktigare ärenden inom samtliga departement. –
Ovanligt många betydelsefulla frågor kommo vid
denna tid upp på dagordningen. I främsta rummet
märkas de många utrikespolitiska, näringspolitiska
och statsfinansiella spörsmål, som stodo i direkt
sammanhang med Världskriget. Märklig för tiden blef
ock den kraftiga utvecklingen af det skandinaviska
samarbetet (konung Gustafs Kristianiabesök
nov. 1917, ministermöten 1918–21, underhandlingar
medelst särskilda delegationer). Efter långvariga
förhandlingar kom slutligen med västmakterna maj
1918 till stånd en handelspolitisk uppgörelse,
som möjliggjorde återupptagande af det nästan
afstannade handelsutbytet åt denna sida. Ålandsfrågan,
inbördeskriget i Finland och den däraf i Sverige
framkallade rörelsen till "det hvita Finlands" förmån
medförde 1918 åtskilliga komplikationer. Regeringens
på många håll (se Sverige, sp. 1249–50) skarpt
klandrade politik i Finlandsfrågan utvecklades
af E. i interpellationsdebatterna 20 och 27
febr. 1918 samt i dechargedebatten s. å. (jfr
äfven hans artikel därom i tidskriften "Frisinnad
ungdom", sept. 1921). Konventionen om de åländska
befästningarnas rasering (af 30 dec. 1918, ratificerad
22 mars 1919) tillkom väsentligen genom E:s personliga
insats.

E. medverkade ock personligen i den ingripande
reglering af statsfinanserna, som började med 1918 års
förslag till statsreglering och sedermera fullföljdes
("förskottsväsendets" afskaffande, täckning af alla
statsutgifter genom säkert beräkneliga inkomster
etc.), i det af riksdagen bifallna regeringsförslaget
om fortsättningsskolor 1918 samt i de af regeringen
framlagda, men genom Första kammarens afslag vid 1918
års riksdag fallna förslagen om politisk rösträtt
för kvinnor samt om lika kommunal rösträtt för alla
kommunalt skattskyldiga i enlighet med regeringens
program. Vid 1918 års urtima riksdag, som närmast
föranledts af nödvändigheten att afhjälpa en del
dyrtidssvårigheter, särskildt för statstjänstemännen,
sökte E. genom ingående redogörelser inför kamrarna
fullfölja sin grundsats om samarbete med riksdagen
i de svåra "kristidsproblemen". Genom de stora
omhvälfningarna i mellersta Europa (revolutionerna
i Tyskland och Österrike) samt därmed följande
stark rörelse i Sverige trädde hastigt frågan om
en författningsrevision i förgrunden. Regeringen
fann ett snabbt ingripande oundgängligt och framlade
(nov.) för urtima riksdagen proposition om kommunal
rösträttsreform på väsentligen samma grunder som
vid föregående riksdag, dock med afskaffande af
"utskyldsstrecket" och utsträckning af rösträtten
äfven till kvinnor, gifta med röstberättigade män. I
ett yttrande till statsrådsprotokollet angaf E. i
stora drag principerna för reformen samt för de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:40 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfco/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free