- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 35. Supplement. Cambrai - Glis /
467-468

(1923) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egnahemsafdelning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

467

Egypten

468

fortsätter egyptiska järnvägen sedan 1912 till Sennar,
vid Bahr el-asrak, och därifrån åt v. till El-Obeid,
i Kordofan. - Trådlösa telegrafstationer finnas i
Kairo och Assiut. - Undervisning. 1912 ställdes
de förut oberoende folkskolorna (maktabs) under
kontroll af provinsråden, hvilka äfven ekonomiskt
underhålla dem. 1920-21 funnos 3,001 sådana skolor
med 5,882 lärare och 210,995 lärj. Direkt under
statskontroll stodo dessutom (1921) 11 högskolor
med 2,169 studenter (105 kvinnliga), 24 tekniska och
specialskolor med 3,683 elever (838 kvinnliga), 10
elementarskolor med 3,342 lärj. (28 kvinnl.) och
45 högre folkskolor med 12,479 lärj. (1,499
kvinnl.). På privat väg upprättades 1908 i Kairo ett
statsunderstödt egyptiskt universitet ("Université
égyptienne", arab. Sharia Masr el ’Atiqa), och ett
statsuniversitet är föreslaget. - Under Världskriget
(se d. o., sp. 182, 201) förklarades E. 18 dec. 1914
för brittiskt protektorat. England uppgaf 1922
protektoratet och erkände E. som oberoende
suverän stat med vissa förbehåll, hvarefter
E. sedan 16 mars 1922 är konungarike. Om dess nya
författning af 19 april 1923 se nedan sp. 470.
E. A-t.

Historia. Som brittisk high commissioner och därmed
E:s egentlige styresman efterträddes lord Cromer
1907 af sir Eldon Gorst (se d. o. 2, äfven i Suppl.),
hvilken fortsatte Cromers politik och särskildt sökte
genom vidgande af provinsrådens befogenheter småningom
uppfostra befolkningen för ökadt mått af själfstyrelse
under brittisk öfveruppsikt. Dessa planer motarbetades
af en till en början mest bland ämbetsmän och
studenter rotfäst nationalistisk rörelse, hvars
mål var E:s fulla själfständighet och den brittiska
ockupationens upphörande. Köreisens förste ledare var
Mu-stafa Kemål pascha (f. 1874, d. 1908), och efter
hans död splittrades till en tid nationalistpartiet i
flera grupper under olika ledare (Muhammed Farid bej
m. fl.), hvilka höllo kongresser utomlands och sökte
kontakt med engelska arbetarpartiet. Nationalisterna
lyckades delvis förvandla lagstiftande rådet och
generalförsamlingen till agitations-härdar, och
rörelsens ytterlighetsmän skydde ej lönnmordet som
politiskt vapen. Konseljpresidenten Boutros pascha
(f. 1846), en koptisk kristen, som 1908 efterträdt
Mustafa Fehmi, mördades i febr. 1910 af en fanatisk
student, och generalförsamlingen förkastade ett
förslag om den brittiska Sues-kanalkoncessionens
förlängning på 40 år efter 1968. I sin sista
årsrapport medgaf Gorst, att det moderata
tillmötesgåendets politik misslyckats. Han afled 1911
och efterträddes i sept. s. å. af lord Kitchener,
som främst inriktade sin verksamhet på att förbättra
de egyptiske böndernas ställning. I samförstånd
med den nye premiärministern (1910 -14) Muhammed
Said pascha sökte han äfven lägga den konsultativa
folkrepresentationen på bredare bas genom att 1913
sammanslå de 1883 inrättade lagstiftande rådet
och generalförsamlingen till en lagstiftande
församling, utrustad med ökade befogenheter,
bl. a. lagstiftningsinitiativ, men utan rätt att
debattera kedivens civillista eller E:s förhållande
till främmande makter. Församlingen skulle bestå af
ministrarna, 66 genom medelbara val enligt vidgad
rösträtt för 6 år utsedda ledamöter och 17 af
regeringen utsedda ombud för mino-

riteterna. Kegeringsmakten nyorganiserades i 8
departement, och till premiärminister utsågs 1914
Muhammed Kushdi pascha. Nationalistpartiet hade
1912 fått en ny ledare i förre justitieministern
Saad Zaghlul pascha, hvilken af den nya lagstiftande
församlingen valdes till dess vicepresident (president
utsågs af regeringen). Kediven stod i samförstånd med
nationalisterna och på ganska spänd fot med Kitchener.

Turkiets deltagande i Världskriget på
centralmaktssidan medförde i E. en svår kris, beroende
på, att E. nominellt lydde under turkiske sultanens
suzeränitet och att kediven, som vid krigsutbrottet
vistades i Europa, afgjordt ställde sig på Turkiets
sida. I E. proklamerades belägringstillstånd
2 nov. 1914, och England tillkännagaf, att det
öfvertagit landets försvar; 18 dec. förklarades E. för
brittiskt protektorat, och dagen därpå kungjordes,
att kediven Abbas Hilmi afsatts, enär han slutit sig
till Englands fiender. Efterträdaren, hans farbroder
Hussein Kemål pascha, fick titeln sultan af E. som
tecken till, att den turkiske sultanens suzeränitet
öfver E. var till ända. Till high commissioner
efter Kitchener, som vid Världskrigets utbrott
i aug. blifvit engelsk krigsminister, utsågs en
militär, sir Henry Mc Mahon, och skötseln af E:s
utrikesärenden öfvertogs äfven formellt af brittiska
kronans representant; lagstiftande församlingen
inkallades ej under kriget. Bland befolkningen
rådde en dof bitterhet, underblåst af turkisk och
tysk agitation och ansenligt ökad genom de i E. för
utbildning förlagda australiska truppernas öfvermodiga
uppträdande, hvartill under de senare krigsåren kommo
spannmålsrekvisitioner, dyrtid och tvångsrekrytering
af bönder till s. k. arbetarbataljoner för militär
handräckningstjänst. Mc Mahon följdes i dec. 1916 som
high commissioner af dittillsvarande generalguvernören
öfver Sudan, generalen sir Eeginald Win-gate. Sultan
Hussein Kemål, som i april och juli 1915 utsatts
för mordförsök af fanatiska nationalister, afled
9 okt. 1917 och efterträddes af sin yngste broder,
Achmed Fuad pascha. Nationalistpartiet vann under
dessa år allt större anslutning och uppmuntrades i
sina sträfvanden för E:s oberoende genom förkunnandet
af nationell själf-bestämmanderätt som de allierades
krigsmål. Zaghlul pascha sökte förgäfves tillstånd att
före freds-konferensens början få i London framföra
E:s önskemål, och Wingate lyckades vid besök i London
jan. 1919 ej utverka bifall till motsvarande anhållan
från premiärministern Muhammed Rushdi. Denne afgick
då, och sedan Zaghlul genom en petition till sultanen
sökt hindra utnämning af ny ministär, internerades
han jämte tre andra nationalistledare på Malta
(mars 1919).

Nu följde en period af allvarliga oroligheter,
inledd af mord på flera engelska militärer och civila
samt fortsatt med studentstrejk, ämbetsmannastrejk
o. s. v. Militärbefälhafvåren lord Allenby utsågs
i april till t. f. high commissioner (ordinarie i
okt.) och dämpade tills vidare oron, bl. a. genom
att låta Zaghlul och hans vänner fritt lämna Malta;
de reste då till Paris, men fingo ej företräde inför
fredskonferensen. I England började man omsider inse
lägets allvar, och på hösten bebådades utsändandet
till E. af en kommission under ledning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:44:00 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfco/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free