Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Eldh-Eldrörspanna
502
motståndarens skyddsrum, blockhus, kulsprutenästen
o. s. v., när intet annat medel härför kunde
användas. Eldgranatens bränntid var omkr. l
minut med en eldstråle af omkr. 2 m. längd
under utveckling af en ytterst intensiv hetta
(omkr. 3,000° C.). Jfr Eldbomb och Eldspruta. Suppl.
II. J-dt. *Eldh, K. J., har under de senast gångna
åren utfört en serie monumentala verk af betydenhet,
bl. a. Olof Rudbeck (byst i Uppsala, 1909), Lekande
gossar (reliefer i sandsten i Östermalms läroverk,
1910), Ungdom (statygrupp i brons, fig. 2, 1911,
skänkt till Nationalmuseum af A. Zorn; 2 ex. i
Norge, l i Zorns samling, Mora), Flicka med näckrosor
(fontänfigur, brons, 1912), general V. Balck (byst i
brons, Stadion, 1913),7.TÄam(byst, Huskvarna, 1914),
monument öfver Gunnar Wennerberg (statyett, 1910,
i Göteborgs museum, staty i Minneapolis, af täckt
1915, ett annat exemplar på Djurgården, aftäckt 30
april 1916,
Fig. 1. Karl Eldh. (I bakgrunden skymtar
gipsmodell till sittande Strindbergsstaty.)
Fig. 2.
Ungdom, grupp i brons af K. Eldh. (Efter
gipsmodellen.)
Wennerbergs byst i Lidköping 1915, ett ex. i
marmor, Nationalmuseum, inköpt 1919), K. Staaff
(byst, brons, i Riksdagshuset, 1918, i sandsten,
uppställd vid Adolf Fredriks kyrkogård 1921) och
Knut A. Wallenberg (byst i Stockholms stadshus
1923). Bland hans arbeten äro dessutom att nämna
statyn Moder (1903; i brons på Upplands nations
gård, Uppsala, 1913), Flickstaty (gips, 1912,
i Nationalmuseum) och en monumental fontän med
kvinno- och barnfigurer i hög relief (sandsten,
uppställd vid Birgerjarlsgatan i Stockholm 1921) och
senast 3 allegoriserande statyer, Aug. Strindberg,
Gustaf Fröding och Ernst Josephson, beställda
af en privatperson och afsedda för stadshusets
i Stockholm trädgårdsanläggning. Gipsmodellerna
(utförda 1922) väckte starka betänkligheter på
grund af, att de tre figurerna voro framställda helt
nakna. Utförda i marmor, uppställdes de 1923 på den
afsedda platsen. Två af hans verk finnas afbildade
i art. Konsten i skolan och Trollhätte kraftverk,
fig. 1. G-g N. Eldkastare, detsamma som eldspruta
(se d. o.
C l \
buppl.).
Eldkult, helighållande af elden. För den primitiva
åskådning, hvilken betraktar äfven döda föremål och
företeelser som i själfva verket lefvande varelser
eller lifsverkningar (jfr A n i m a-tism. Suppl.),
ligger det särdeles nära att anse elden som ett
lefvande väsen. Om fornegypterna förmäler Herodotos,
att de trodde elden vara ett slags djur. Särskildt
inom de ariska eller indo-europeiska folkens
tro och rit har eldkulten sedan en urtid intagit
en framstående plats. Fornhin-duerna dyrkade i
elden en gud, Agni, liksom äfven fornperserna däri
sågo en gudomlighet, Åtar. Hos greker och romare
utbildade sig ur härdeldens helighållande dyrkan
af gudinnan Hestia (se d. o.) 1. Vesta. För en ännu
fort-lefvande eldkult, om ock ej egentlig elddyrkan,
äro parserna, de s. k. eldsdyrkarna (se Parsism),
beryktade. Hvad germanerna beträffar, förmäler den
äldste skildraren af denna folkstam, att de dyrkade
elden (Vulcanus), och i senare tids folktro och sed
såväl inom Europa i allmänhet som särskildt hos oss
nordbor finnas åtskilliga drag, som synas tala om en
eldkult. Sålunda får man t. ex. ej spotta i elden,
ej släcka eld med orent vatten o. s. v. Särskildt
framträder en tydlig eldkult i den i Bohuslän och
vissa delar af Norge, till in på 1700-talet, i början
af året firade eldborgsmässan, vid hvilken åt elden
på hemmets härd bragtes mat-och dryckesoffer under
uttalande af en tillönskan till honom om ett godt
nytt år och en åkallan, att han icke under detta
samma år måtte någonsin taga öfverhand i form af
vådeld. Äfven såväl den romersk- som grekisk-katolska
kyrkan ha bland sina riter inympat eldkult: den förra
i kyndels-mässan (se d. o.), den senare i den på
påskdagen i Heliga grafvens kyrka i Jerusalem firade
s. k. eldfesten. De eldar, som vid vissa årshögtider
tändas ute i det fria, äro mera att betrakta såsom
medel än såsom mål för ritutöfning (jfr Våreldar).
N. E. H.
Eldledningsplats, artill., den plats, hvarifrån
vid artilleriskjutning ett batteris eld ledes
(se V ä r l d s-k r i g e t, sp. 263-264).
G. af Wdt.
Eldrörspanna. Se Ängpanna, sp. 1067.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
