Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektriska ventiler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och höjdläge samt styranordningen, som kan vara
enkelsidig, då föraren alltid har sin plats
vid trallans ena ända, eller dubbelsidig, då
manövrering kan ske från båda ändar. Vid vissa typer
är lastplattformen sänkbar för att underlätta på-
och aflastning af gods. I andra fall är trallan
försedd med en liten svängkran för samma ändamål
och utgör då en s. k. kranvagn. Gemensamt för de
flesta trallvagnstyper är, att ackumulatorbatteriet
anordnas under vagnen, som drifves af en liten
kapslad seriemotor på 1 à 2 hästkrafter. Vid
egentliga traktorer användas något kraftigare
motorer. Kraftens öfverföring till drifhjulen sker
vanligen med skrufhjul och differentialväxel, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med vid elektriska
automobiler ofta tillämpad praxis. Trallvagnarnas
lastkapacitet är i allmänhet 1–2 ton. En dylik af
svensk tillverkning (Luth & Roséns elektr. a.-b.) och
afsedd för transporter vid järnvägsstationer visas
af fig.
J. K-r.
Elektriska ventiler l. Elektriska likriktare, fys.,
apparater af den beskaffenheten att, då de passeras af
elektrisk ström af växlande riktning, det elektriska
motståndet är mycket större för den ena än för den
andra strömriktningen. Vid samma spänning genomsläppes
därför i den ena riktningen mycket starkare
ström än i den andra, s. k. unipolär ledning. Den
elektriska ventilens verkningssätt är beroende på
dess fysikaliska egenskaper och har ingenting att
göra med roterande strömvändare eller andra mekaniska
anordningar, med tillhjälp af hvilka växelström kan
förvandlas till likriktad ström, s. k. mekaniska
likriktare. Elektriska ventiler finnas af många
olika slag och kunna här endast i största allmänhet
behandlas. Den för en elektrisk ventil karakteristiska
egenskapen kan uppträda, då ioner eller elektroner på
grund af en spänningsskillnad tvingas att öfvergå
från en kropp till en annan. Ventilverkan kan
således i vissa fall uppkomma vid gränsytan mellan
metall–metall, gas–gas, elektrolyt–elektrolyt,
metall–gas, metall–elektrolyt och gas–elektrolyt. Af
dessa sex möjligheter äro de tre förstnämnda
af föga betydelse, medan däremot de tre senare
utnyttjats för konstruktion af ett stort antal
olika slags elektriska ventiler. En mycket viktig
konstruktionsform, vid hvilken kombinationen metall-gas
kommer till användning, är kvicksilfverlikriktaren
(se Växelströmslikriktare). Som exempel på användning
af en kombination, i hvilken en elektrolyt ingår,
kan aluminiumcell (se d. o.) anföras. Till elektriska
ventiler räknas äfven detektorer af olika slag,
som användas vid telegrafering utan tråd (se
Telegraf, sp. 749). Litt.: "Handwörterbuch
der naturwissenschaften", III, s. 303.
T. E. A.
Elektriska ångpannor. Se Ångpanna, sp. 1078–79.
*Elektrisk belysning (sp. 331). Belysningsteknikens
utveckling under de senaste åren (efter 1908)
kännetecknas framför allt af volframglödlampornas
framträdande och allmänna införande. Sådana
började efter 1906 uppträda som konkurrenter till
tantallamporna och voro liksom dessa vakuumlampor,
d. v. s. lystråden fick glöda i en evakuerad, vanligen
päronformad glasballong. Lampans spec. effektbehof
utgjorde till att börja med omkr. 1,2 watt per
hefnerljus. Först 1910 lyckades det
amerikanen Coolidge vid General electric co. att
framställa en böjlig och starkt dragen tråd af
volframmetall. Samtidigt med att lampans hållbarhet
härigenom blef fullt tillfredsställande, kunde lampans
ekonomi höjas till 1 watt per hefnerljus vid de större
enheterna. På grund däraf benämnas dessa volframlampor
af vakuumtyp ofta enwattslampor. Emellertid
kunde redan 1913 på grund af amerikanen Langmuirs
undersökningar och sinnrika uppslag en ytterligare
förbättring af volframlamporna genomföras, hvilken
som resultat gaf de nu allmänt använda s. k.
halfwattslamporna, vid hvilka glasballongen icke är
lufttom, utan fylld med kväfgas (vid de större
typerna) eller argongas (vid de mindre). Spec. effekt
behof vet utgör vid de större lamporna endast 0,5
watt per hefnerljus hänförande sig till det sfäriska
medelvärdet, men stiger vid de mindre till ungefär
1 watt per hefnerljus. Om vakuum- l. enwattslampors
och gasfyllda l. halfwattslampors resp. egenskaper
se vidare Glödlampa. Suppl.
För ytterbelysning, där båglampor förr hade
sin gifna plats, användas numera så godt som
uteslutande glödlampor. Omkr. 1900 började
de ekonomiska effektbåglamporna (se Båglampa,
sp. 806, och Båglampa. Suppl.) undantränga de äldre
båglamporna med vanliga kol. Ljusutbytet var vid de
förra mer än dubbelt så stort som vid de senare
och uppgick till 1,5–2,0 hefnerljus per watt
(sfäriskt medelvärde). Sedan de stora gasfyllda
volframglödlamporna kommit i marknaden, uppvisande
praktiskt taget samma ekonomi som effektbåglamporna,
var dock glödlampans seger gifven. Kostnaden
för skötsel och underhåll är betydligt mindre
för glödlampor än för båglampor. Vid normal
gatubelysning användas vanligen 200–300 hlj.-lampor
af såväl enwatts- som halfwattstyp beroende på
strömpriset. Dessa lampor upphängas vid smalare gator
på spänn midt öfver gatan på omkr. 7 meters höjd. Vid
bredare gator användas särskilda belysningsstolpar,
vanligen för en lamphöjd af 5–6 m., hvarigenom
lamporna bekvämt kunna rengöras och bytas äfven vid
fast upphängning af lamparmaturen. För belysning af
stora öppna platser, där stark belysning erfordras,
väljas halfwattslampor på 1,000–2,000 hlj.-styrka,
monterade på 8–12 m. höjd. För att erhålla en jämn
belysning äfven med stora lampafstånd användas
ofta armaturer försedda med en ljusspridande
prismaskuren kupa, s. k. diopterkupa. För att
lamporna bekvämt skola kunna tändas och släckas,
utläggas vanligen särskilda gatubelysningsledningar,
hvilka in- och urkopplas antingen automatiskt
genom särskilda s. k. kopplingsur eller för hand
genom fjärrmanövrerade strömställare. Den elektriska
gatubelysningen börjar alltmer uttränga gatubelysning
med gas, då den för sin skötsel erfordrar endast
1/5–1/10 så stor personal.
För inomhusbelysning användas såväl enwatts- som
halfwattslampor. För att på lämpligaste sätt kunna
utnyttja det elektriska ljuset har under de senaste
åren framkommit en del nya armaturer, som utmärka sig
för hög verkningsgrad och som bekvämt kunna användas
för erhållandet af en bländfri belysning af önskad
storlek. Hit höra holofanglas- och opalglaskupor
för diffust ljus, spegelreflektorer (X-Ray, Wiskott)
m. fl. Med hänsyn till det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
