Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Elektrokemisk industri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användningen af elektrisk energi ställer sig
förmånligare gentemot bränsleupphettning, än hvad
den direkta jämförelsen af antalet producerade
värmeenheter ger vid handen.
Den elektrokemiska industriens utveckling har gått
i tre hufvudetapper. Så länge man icke hade någon
billigare elektrisk strömkälla än de galvaniska
elementen, kunde ingen annan elektrokemisk industri än
de på 1840-talet införda galvanotekniska förfarandena
bedrifvas (se Galvanoteknik). Efter dynamomaskinens
framträdande på 1860-talet kunde elektrisk energi
alstras så billigt, att metallraffineringsprocesserna,
som fordra ganska litet kraft, kunde utföras i stor
skala, hvilket ock skyndsamt utnyttjades. Men först
sedan man omkr. 1890 börjat använda vattenkraften
för drifvande af elektriska generatorer, kunde den
elektriska energien erhållas så pass billigt, att den
elektrokemiska industrien kunde helt eller delvis
bemäktiga sig tillverkningen af en rad produkter,
hvilkas framställning kräfver mera kraft.
A. Elektrometallurgi. Om elektrometallurgien må
först framhållas, att så godt som alla metaller,
som framställas i industriell skala, äro föremål för
utvinning eller raffinering på elektrokemisk väg och
att ett betydande antal af dem produceras enbart på
detta sätt.
Natrium framställes numera uteslutande på
elektrolytisk väg och detta, så vidt bekant,
öfverallt enligt den af H. Y. Castner (pionjär på
den elektrokemiska industriens område; f. 1859 i
Brooklyn, d. 1899) först angifna vägen, som består
i att elektrolysera smält natriumhydrat (kaustikt
natron) med nickelelektroder. Därvid afskiljes
natrium jämte väte vid den negativa elektroden
(katoden); metallen är lättare än smältan och flyter
upp, skyddad af vätgasatmosfär, samt uppsamlas i
perforerade plåtskopor, då den i följd af sin höga
ytspänning liksom kvicksilfver ej rinner igenom fina
hål. Tillverkningen bedrifves vid flera af de stora
tyska färgämnesfabrikerna, i Förenta staterna,
Norge m. fl. länder. En i Porjus af Stockholms
superfosfatfabriks a.-b. anlagd fabrik är tills
vidare nedlagd.
Magnesium erhålles uteslutande genom elektrolys af
smält klormagnesium, försatt med alkaliklorider. Den
första fabriken grundlades i Hemelingen nära
Bremen. Under krigsåren uppstodo flera fabriker
i Förenta staterna och äfven en vid Trollhättan i
Sverige, men tillverkningen har nu gått tillbaka.
Cermetall är en blandning af s. k. sällsynta
jordartmetaller (såsom cerium, lantan, neodym,
praseodym m. fl.), hvilken, legerad med järn,
används i de bekanta, af Auer von Welsbach införda
fickelddonen. Legeringen ger nämligen kraftiga
gnistor vid rifning mot stål, och dessa gnistor
tjäna att tända sprit eller bensin. Cermetallen
framställes i Österrike m. fl. länder uteslutande
genom elektrolys af klorider af nämnda metaller,
hvilka i sin tur erhållas ur oxider, som bilda en
biprodukt vid tillverkning af den för gasglödljus
afsedda toriumoxiden.
Aluminium (se d. o,, äfven i Suppl.). Trots kraftiga
ansatser att sänka tillverkningskostnaden vid den
äldre, "rent kemiska" metoden, hufvudsakligen genom
att förbilliga metoderna för framställning af den för
utreduktion af metallen erforderliga natriummetallen,
hade man vid början
af år 1890 ej kommit längre, än att aluminiumpriset
gått ned från omkr. 200 kr. (1856) till 40 à 45
kr. pr kg. Den segerrika elektrolytiska metoden
uppfanns samtidigt af två olika personer, nämligen
amerikanen Hall och fransmannen P. Héroult. De
kommo i all hufvudsak till samma resultat, och de
första patenten datera sig från 1886. Halls metod
upptogs af Pittsburgh reduction co. i Amerika och
Héroults af Aluminium-industrie-aktien-gesellschaft i
Neuhausen i Schweiz (vid Rhenfallet där). Inom detta
bolag torde doktor Kiliani ha inlagt stor
förtjänst om metodens praktiska utförande. Dessa
två bolag kommo i gång med tillverkningen i början
af 1890 med det resultat, att aluminiumpriset
på 2 år sjönk ned till kr. 4,50 pr kg. Den äldre
fabrikationen måste då upphöra. Aluminium hör således
till de metaller, som framställas uteslutande på
elektrokemisk väg. Priset sjönk sedan ytterligare,
så att det under åren närmast före Världskriget
höll sig omkr. kr. 1,50 pr kg. Den elektrolytiska
metoden tillgår så, att en blandning af kryolit
(natrium-aluminiumfluorid, Na3AlF6) och aluminiumoxid
(lerjord, Al2O3) i smält tillstånd elektrolyseras vid
omkr. 900°, hvarvid värmet för vidmakthållandet af
smältningen levereras af strömmen. Som katod tjänar
från början elektrolysörens af kol bestående botten
och därefter, så snart en del aluminium urskilts,
metallen själf. Den sjunker nämligen här till bottnen
och aftappas med vissa mellanrum. Anoderna (positiva
elektroderna) utgöras af kolstafvar, vid hvilka syre
afskiljs, som i sin tur vid den rådande temperaturen
angriper kolstafvarna under bildning af koloxid och
syre. I smältan ingående, från kryoliten härstammande
natrium och fluor af skiljas endast spårvis, enär
de fordra högre spänning än aluminium och syre för
att utfällas. M. a. o.: af smältan förbrukas blott
aluminiumoxiden, under det att kryoliten tjänstgör
endast som flussmedel och möjliggör arbete vid
en relativt låg temperatur. Aluminiumoxid får
därför då och då sättas till smältbadet, under
det att förbrukningen af kryolit inskränkes till
förluster genom afdunstning och spillning. -
Kryolit förekommer som mineral på Grönland, men
icke, så vidt kändt är, annorstädes i brytvärda
mängder. Denna monopolställning har utnyttjats
till höjande af priset, så att kryolit numera
framställes äfven med konst. Aluminiumoxiden måste
vara mycket ren; de främmande ämnen, som, härrörande
från råvarorna, förekomma i den, äro järnoxid och
kiselsyra, och i den mån, som dessa äro tillstädes,
förorenas metallen af järn och kisel, då dessa
ämnen ha lägre utfällningsspänning än aluminium och
därför ohjälpligen utfalla. Om tillvägagåendet vid
framställning af aluminiumoxid af tillräcklig renhet
ur bauxit se Aluminium. Suppl. Som kostnaden för den
rena lerjorden är den drygaste utgiftsposten, har en
tryggad tillgång af sådan, framställd ur bauxit,
hittills varit en särdeles viktig faktor för en
aluminiumfabrik. Det vore, särskildt för Sverige,
ett önskemål att ur leror, hvars hufvudbeståndsdel är
aluminiumsilikat, kunna till antagligt pris utvinna
den för aluminiumtillverkningen erforderliga rena
lerjorden, då vi i så fall kunde erhålla en inhemsk
tillverkning, som vore oberoende af utlandet.
Om framställningen på elektrokemisk väg af zink se
d. o. Någon elektrotermisk utvinning i verklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
