Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elsass-Lothringen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"dubbelkultur" med valspråket "Elsass-Lothringen
för elsass-lothringarna". Häftiga politiska
strider framkallades af författningsfrågan, som
1910 af regeringen sattes på dagordningen. Tyske
inrikesministern Delbrück förelade nämligen
förbundsrådet ett förslag om vidgad själfstyrelse
för rikslandet, där landsutskottet skulle ersättas
med en af två kamrar bestående landtdag, hvars
andra kammare skulle utses genom allmän rösträtt,
dock med tilläggsröster för äldre valberättigade;
rikslandet skulle ej få röstberättigade ombud
i förbundsrådet. Förslaget, som i något ändrad
form tillställdes riksdagen i febr. 1911, blef
där delvis omgestaltadt i frisinnad anda, så att
t. ex. rösträtten till andra kammaren blef lika med
den tyska riksdagsvalrätten och rikslandet erhöll 3
röster i förbundsrådet, hvilka dock ej finge utöfvas
i de fall, då deras aflämnande skulle ge Preussen
majoritet. Den nya författningen antogs af tyska
riksdagen i maj 1911; i rikslandet voro meningarna
delade om reformen, i det att man på många håll
vidhöll krafvet på E:s förvandling till en med
öfriga tyska stater likaberättigad förbundsstat,
medan åter de ifrigaste franskvännerna ogillade hvarje
ändring, som kunde stärka banden mellan E. och Tyska
riket. Vid landtdagsvalen hösten 1911 eröfrade af
andra kammarens 60 mandat centern 25, socialisterna
11, det lothringska blocket 10, de frisinnade 6,
och 8 af de valde voro "vildar". Valdeltagandet var
ytterligt lifligt (80,67 procent), och det moderat
fransksinnade "nationalförbundet" led ett stort
nederlag; dess bägge ledare Preiss och Blumenthal
föllo igenom. Första kammaren räknade 41 led., af
hvilka 5 voro själfskrifna (2 katolska biskopar,
2 evangeliska prästmän, l domstolspresident),
18 utsedda af kejsaren och de öfrige valda af
handelskammare, landtbruksråd och andra liknande
korporationer. Den nya själfstyrelsen var alltför
senkommen och alltför snäft begränsad för att kunna
fylla sitt utjämnande syfte, och motviljan mot tysk
tvångsregim stärktes genom episoder sådana som (1913)
den beryktade Zabern-affären (se d. o.). I samband
med denna ersattes statssekreteraren Zorn von Bulach
med grefve Roedern (1914–16), och den moderate grefve
Wedel efterträddes som ståthållare af en preussisk
byråkrat, v. Dallwitz (maj 1914).
Världskrigets utbrott (aug. 1914) gjorde frågan om
E:s återförening med Frankrike ånyo aktuell. Franska
trupper inföllo under krigets första veckor i
Elsass och höllo ett hörn däraf besatt till krigets
slut. Återföreningen proklamerades af general Joffre
och sedermera af franska regeringen och parlamentet
som ett orubbligt franskt krigsmål, men till en
början var man i England och Förenta staterna
rätt betänksam mot en sådan utan förutgående
folkomröstning. Å andra sidan afvisade tyska
regeringen ännu sommaren 1918 hvarje tanke på
rikslandets uppgifvande. En systemförändring
i okt. 1918 under förre Strassburgborgmästaren
R. Schwander som ståthållare hann ej något uträtta. I
E. torde, innan krigets utgång var afgjord,
folkstämningen ha varit delad. Landtdagen uttalade
sig 1917 för vidgad autonomi inom Tyska riket, projekt
om en själfständig, neutraliserad stat uppdöko äfven,
men återföreningstanken
vann terräng genom det hårda tvångsvälde, som från
tysk sida utöfvades i rikslandet under kriget, och
den hade outtröttliga förfäktare i abbé Wetterlé,
Blumenthal, Weill och andra vid krigsutbrottet till
Frankrike flyktade partiledare. Småningom vanns
för densamma äfven opinionen i Förenta staterna,
och jan. 1918 upptogo Wilson och Lloyd George den i
sina framställningar om de allierades krigsmål. I
stilleståndsfördraget 11 nov. s. å. stadgades
omedelbar tysk utrymning af E., och det jublande
emottagande de franska trupperna och president
Poincaré där fingo framställdes från franskt håll
som fullgod ersättning för en folkomröstning. I
Versaillesfreden (28 juni 1919) förklarades E. "från
vapenstilleståndsdagen 11 nov. 1918 reintegreradt
under fransk suveränitet". Till E. invandrade
tyskar och deras efterkommande erhöllo därmed ej
franskt medborgarskap, utan hänvisades att ansöka
om naturalisering. Till Frankrike återgick E. utan
någon andel i den tyska statsskulden. Dess gränser
mot Tyskland blefvo de före 1871 gällande, dock
så, att Rhenhamnen Kehl för 7 (eventuellt 10) år
ställdes under en med Strassburgs hamn gemensam
(fransk) förvaltning. Franska regeringen fick
vidsträckt befogenhet att inom E. konfiskera
tysk privategendom. Den under tyska tiden införda
socialförsäkringen af skilda slag bibehölls.
Styrelsen öfver E. under öfvergångstiden uppdrogs
åt en direkt under konseljpresidenten sorterande
generalkommissarie (april 1919–jan. 1920 Millerand,
sedan febr. 1920 Alapetite). Vid hans sida står
ett konsultativt råd med 35 medlemmar (3 senatorer,
6 deputerade, 21 arrondissemangsrådsledamöter, 5 af
konseljpresidenten utsedda) med begränsad rådgifvande
befogenhet i ekonomiska och administrativa ärenden,
som angå de tre departementens befolkning gemensamt. I
franska parlamentet företrädes E. af 14 senatorer
och 24 deputerade. Vid valen 1919 framträdde följande
partier: "Union populaire républicaine" (motsvarande
centern under tyska tiden), socialdemokraterna,
demokratisk-republikanska partiet, det med Frankrikes
radikaler förbundna republikansk-radikala
partiet och "Union républicaine lorraine"
(motsvarande den forna lothringska centern). De
franska uniformitetssträfvandena ha bedrifvas
metodiskt och genomgripande och bl. a. omfattat
tyska språkets aflägsnande ur förvaltning,
rättskipning och (delvis) skolundervisning,
Strassburguniversitetets förfranskning och
anställning i stor utsträckning af rent franska
ämbetsmän och lärare. Tyskar och tysksinnade utvisades
massvis under de första åren. Stundom i trefvande
form framträdande "regionalistiska" sträfvanden för
en viss administrativ särställning ha genomgående
afvisats. Dock ha i religiöst hänseende äldre
förhållanden fått fortbestå (t. ex. konkordatet med
Vatikanen och religionsundervisningen i skolorna).
Litt.: Vildhaut, "Politische strömungen und
parteien in E.-L. von 1871–1911" (1911),
H. Rehm, "Das reichsland E.-L." (1912), R. Reuss,
"Histoire d’Alsace" (s. å.), É. Wetterlé, "Ce
qu’était l’Alsace-Lorraine et ce qu’elle sera"
(1915), D. S. Jordan, "Alsace-Lorraine, a study
in conquest" (s. å.), M. Spahn, "E.-L." (1919),
och K. Stählin, "Geschichte E.-L:s" (1920).
V. S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
