Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Estland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några tiotusental krigare, som voro väl beväpnade och
trängde kommunisterna tillbaka mot Petersburg. Längs
Finska vikens kust understöddes de af några
afdelningar estniska statstrupper. Detta var
en välbehöflig lättnad för esterna, mot hvilka
sommaren 1919 en ny, mycket farlig fiende uppstått
västerifrån. I Kurland hade nämligen utaf delar
af de återtågande tyska trupperna bildats en
s. k. "järndivision", till hvilken slöt sig i
Lettland opererande tysk-baltiskt landtvärn. Dessa
förträffligt beväpnade trupper eröfrade Riga och
ryckte därifrån mot Wenden och Wolmar, dit estniska
arméns förtrupper framträngt under kamp mot lettiska
och ryska kommunister. Tyskarna förklarade de estniska
trupperna, hvilka dock hjältemodigt tillbakaslagit den
kommunistiska anstormningen västerut, för kommunister
och angrepo efter fruktlösa förhandlingar dem utan
krigsförklaring på linjen Wenden–Lemsal. Detta hade
den estniske öfverbefälhafvaren dock förutsett, ty
landtvärnsoperationerna voro enligt hans öfvertygelse
icke i första hand riktade mot bolsjevikerna, utan mot
estniska regeringen, som skulle störtas och ersättas
med en tysk adelsregering. General Laidoner hade i all
hast sammandragit alla disponibla stridskrafter från
Narvafronten till Wenden, och dessa trupper slogo
i en tredagars blodig drabbning (21–23 juni 1919)
tyskarna så grundligt, att esterna, hvilka äfven
trängt in i Düna från sjösidan och tagit fästningen
Dünamünde, redan efter några veckor stodo framför
Riga. Då bemedlade de allierade ett vapenstillestånd,
enligt hvilket tyskarna utrymde Riga. Där kunde nu
en nationell lettisk regering slå sig ned, hvilken
stod i vänskapligt förhållande till E. Till dennas
skydd hade E. af lettiska flyktingar utrustat de
första lettiska regementena, af hvilka ett kämpat
vid Wenden på den estniska sidan. Segern öfver
landtvärnet och de tyska trupperna höjde betydligt
esternas mod. Det bör därvid framhållas, att de i
E. bosatte tyskarna icke deltagit i detta anfall mot
republiken; tvärtom deltog en liten afdelning tyska
frivilliga (300 à 400 man) från början under estniskt
öfverbefäl tappert i kampen för E:s frigörelse
från ryssarna (under slaget vid Wenden befann sig
denna Estlandstyska trupp vid ryska fronten). Genom
fortgående mobilisering hade E:s stridskrafter
vuxit till omkr. 60,000 man, så att den finländska
hjälpkåren kunde återvända hem. Genom öfverrumpling
togo esterna 25 maj 1919 Pskov och trängde genom ett
raskt angrepp (5 maj–5 juni) tillbaka ryssarna och
de lettiska kommunisterna till Jakobstadt. De utförde
äfven hösten 1919 det svåra värfvet att afväpna och
internera den framför Petersburg slagna och öfver
Narova tillbakaströmmande Judenitj-armén samt att
samtidigt vid Narva slå tillbaka våldsamma angrepp af
den segerrika bolsjevikarmén (mer än 50 regementen
med talrikt artilleri). Striderna vid Narva höra
till de betydelsefullaste under befrielsekriget, och
tusentals lik af kommunister betäckte valplatsen. Då
bolsjevikerna samtidigt hårdt ansattes österifrån
af Koltjak och Denikin, nödgades de framställa
fredsförslag till esterna. Efter långvariga
förhandlingar afslöts 2 febr. 1920 freden i Dorpat,
enligt hvilken Ryssland erkände republiken E. som
suverän, själfständig stat, afträdde kretsen Petschur
och en landremsa ö. om Narva, betalade 15 mill.
guldrubel och beviljade åtskilliga skogs- och
järnvägskoncessioner. Som frukt af dessa esternas
ansträngningar följde snart E:s erkännande de jure
af alla Europas stater (4 febr. 1921 af Sverige),
omsider äfven af Förenta staterna och de viktigaste
staterna i Asien.
Den nya statens inre organisation höll jämna steg
med de militära framgångarna. Medan kampen mot
ryssarna pågick som häftigast, förrättades valen till
konstituerande nationalförsamlingen, hvilka gåfvo
majoritet åt socialisterna och det med dem samverkande
borgerligt radikala arbetsgruppernas parti. Af
dessa bägge partier och folkpartiet bildades en
koalitionsregering med den till arbetspartiet hörande
Otto Strandman som ministerpresident, medan till
konstituerande nationalförsamlingens president valdes
högersocialdemokraten August Rei. Konstituanten
utfärdade en radikal grundlag, som bl. a. stadgade
skilsmässa mellan stat och kyrka samt nationaliserade
riddargodsen med deras skogar och inventarier. För
inventarierna och jorden beslöts principiellt att
lämna de forne egarna godtgörelse. Nationaliseringen
gällde äfven kyrkogodsen. Skogarna förblefvo i
statens besittning, men åkerfält och ängsmarker
styckades i små jordlotter och fördelades bland
jordlösa nybyggare med företrädesrätt för dem,
som utmärkt sig i frihetskriget. Den ersättning
för nationaliserade jordområden, som skulle
tillkomma de forne egarna, skulle normeras genom
särskild lagstiftning. Denna lag är f. n. (1923)
under förberedelse; ersättningen för lefvande och
döda inventarier, som nationaliserats, har däremot
redan enligt regeringens beslut lämnats i de fall,
där nationaliseringen genomförts. Riddargodsens
nationalisering drabbade ej allenast, såsom
vilseledande påståtts utomlands, den tysk-baltiska
adeln, utan jämväl äfven de ester, ryssar o. s. v.,
som innehade sådana gods. Emellertid måste medges,
att de flesta riddargodsen tillhörde den tysk-baltiska
adeln och att detta stånd på det kännbaraste drabbades
af dessa radikala åtgärder, hvilka voro afsevärdt
hårdare än godsreduktionen under svenska tiden i
Livland. De ofvannämnda små jordlotterna upplåtas
till nybyggarna efter deras eget val antingen mot
ärftligt arrende eller genom köpeaftal.
Ministären Strandman råkade snart i ett svårt
läge. Kriget kräfde stränga åtgärder, rekvisition
af lifsmedel för armén, tvångsleveranser af ved
till järnvägarna, där trafiken hotade afstanna,
o. s. v. Regeringen drog sig för att genomföra
dessa åtgärder och trädde i stället frivilligt
tillbaka. I spetsen för den nya regeringen trädde
då folkpartiet med sin ledare Jaan Tönisson;
med kraft genomförde den de nödiga åtgärderna,
bragte kriget till segerrikt slut och afslöt freden
i Dorpat med Sovjet-Ryssland. Den måste emellertid
af gå hösten 1920, enär den velat, utan att inhämta
parlamentets samtycke, utdela hedersdotationer i jord
till förtjänta militärer. Nu öfvertogs regeringen
af arbetspartiet med Ants Piip i spetsen. Denna
regering genomförde hösten 1920 valen till den första
författningsenligt utsedda riksdagen (riigipäew),
hvarefter konstituanten upplöste sig.
Den första riksdagen företedde en stark majoritet
af de borgerliga partierna. En koalitionsregering
bildades af de fyra borgerliga partierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
