Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Fennoskandia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
773
Fennoskandia
774
en västlig facies (se Sverige, pl. II) har sin
grund däri, att den västliga kambro-siluren är
aflagrad i den djupare geosynklinalen, medan den
östliga afsattes i haf med jämförelsevis grundt
vatten. Olikheten bergarterna emellan förstärktes
naturligtvis i hög grad genom den dynamometamorfos,
som de öfverskjutna bergarterna undergingo. Denna
öfverskjutningszon sträcker sig från Bergenstrakten
öfver Härjedalen och Jämtland längs fjällkedjan
upp till Finnmarken; gränsen för de öfverskjutna
skollorna kan mer eller mindre tydligt iakttas, och
det största mått, som öfverskjutningen nått i bredd,
torde vara omkr. 140 km. (Profil genom fjällkedjan se
fig. 2.) De kambrisk-siluriska bildningarna af östlig
facies i sydligare Sverige ligga i allmänhet nedsänkta
genom förkastningar och äro skyddade genom detta läge
och stundom äfven genom täckande diabasbäddar. Ett
undantag utgöra Ölands och Gottlands kambrosilurlager,
hvilka vid Kalmar sund regelbundet öfverlagra det
småländska urberget och sedan fortsättas i de forna
östersjöprovinserna. Från slutet af silurtiden har
F. varit fastland, underkastadt denudation, och under
devon-perioden (se Devonsystemet. Suppl.) utgjorde
det en del af den stora kontinent, som från östligaste
Nord-Amerika (mellan New York och Saint Lawrenceviken)
sträckte sig öfver Nord-Atlanten till England,
Skandinavien och västligaste Ryssland. Sedan den
tiden ha endast obetydliga delar af F:s randområden
varit öfversvämmade af hafvet, och under smärre
nivåoscillationer har F. i sin helhet småningom höjts
och omgifningarna sjunkit ned. Vid dessa höjningar
ha då de förkastningar egt rum, som betinga F:s
gränser Enär dessa till största delen utgöras af
hafvet, äro hållpunkterna för bedömandet af dessa
förkastningars ålder ganska få. - Den enda trakt,
där sedimentbergarter af olika ålder gränsa upp
till F:s äldre bergarter, är i s., där Skåne (se
d. o., sp. 1303-06) och Bornholm (se D a n m a r
k, sp. 1264) bilda en genom i n. v.-s. ö. gående
förkastningar sönderskuren randzon, som varit utsatt
för upprepade dislokatio-ner, hvilka förorsakat
sänkningar, hufvudsakligen åt s. v.; dessa ha
varit särskildt kraftiga vid olika tidpunkter under
den mesozoiska tiden, men sannolikt börjat redan
under den paleozoiska tiden och fortsatt något
in i tertiärperioden. De ha efter allt att döma
försiggått småningom med smärre språng-höjder, men
det samlade beloppet af nivåförskjutningen har dock
blifvit ganska ansenligt, och af förhållandena vid
Romeleåsen och Söderåsen har man uppskattat det till
godt 2,000 m. Nyare undersökningar ge dock vid handen,
att denna summa sannolikt bör minst fördubblas.
- Under den kvartära köldperioden var den
nordliga delen af F:s högstbelägna område (sannolikt
ungefär sträckan mellan Storlien och Riksgränsens
station) samlingsfältet för de snömassor,
hvilka som landisar strömmade ut öfver Nord-Europa.
Troligen har höjdskillnaden mellan F. och de
omkringliggande trakterna icke varit utan betydelse
för den klimatförsämring i Nord-Europa, som var en
af orsakerna till denna istid. Det område i Norden,
som efter istiden sänktes under hafvets nivå och
täcktes, först - och i största utsträckning
- af Yoldiahafvet och sedan af Litorinahafvet,
sammanfaller ganska nära med F. SeKvartär-
*.§2
rn r03 m
p, 2
-s*s a .s> s -s
;°.-£ ff & g-a
.H k S ’2 H *3 5
, s
H s* ^ zo ’ p,
^^ s § ^ * a
l S S 4 ^_ ^ .§
P f 11!
f g 1 ^ | & 1
S .« &C 2 S 00
ölo^ S o "3 S
* O ,5 ® > 00 M
®:O § ’Ö "S ^ *
^ q g * ö «
5|g g5«2
a »s §
0 O ^ _
cr^ c ^ p;
- fl ’o 5 2
> O ^ 13 f->
l O CH 02 QC
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
