Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egen ideell centralorganisation, Finlands svenska
andelsförbund.
Sjöfart. Vid rikets tullkammare inklarerades
i utländsk sjöfart 1913 11,901 fartyg om 3,7
mill. reg.-ton och 1922 8,828 fartyg om 3,9
mill. reg.-ton samt utklarerades i utländsk sjöfart
1913 11,937 fartyg om 3,6 mill reg.-ton och 1922
8,760 fartyg om 3,9 mill. reg.-ton. Regelbunden
ångfartygsförbindelse Åbo–Stockholm med
anlöpande af Mariehamn upprätthålles f. n. med
3 turer i veckan i hvardera riktningen;
under sommarseglationen finnas 2 veckoturer
i veckan på linjen Helsingfors–Hangö–Stockholm
och retur. Passagerartrafiken på dessa linjer
har efter Världskriget i afsevärd grad
aftagit dels till följd af valutaförhållandena,
hvarigenom bl. a. Sverige förlorat i betydelse
som genomfartsland till kontinenten, dels genom
den ryska publikens uteblifvande. De reguljära
ångfartygsförbindelserna mellan Österbotten å ena
sidan samt Stockholm och de norrländska hamnarna å den
andra ha ej efter Världskriget återupptagits. Af nya,
sjöfarten berörande förordningar må nämnas förordn.
om sjömäns och fartygsbetjänings olycksfallsförsäkring
af 18 aug. 1917 (upphäfde 1902 års lag), förordn.
om handelsfartyg af 18 okt. 1920, förordn. om
skeppsmätning af s. d., förordn. ang. lotsning
af 1 juni 1922 och förordn. ang. fyrar och andra
säkerhetsanstalter för sjöfarten af s. d.; ny
sjömanslag torde inom kort utfärdas. Till sjöfartens
betryggande finnas 54 fyrar med ständig bevakning, 12
fyrfartyg och 436 ledfyrar och lysbojar utan ständig
bevakning, förutom känningsbåkar och sjömärken
m. m.; fyrbetjäningen utgör 443 pers. Antalet
lotsplatser är 141 med 789 lotsar; 1921 lotsades
20,758 fartyg. Riket är indeladt i 9 lotsfördelningar
och 5 sjöfartsinspektionsdistrikt. – För den högre
sjömansutbildningen finnas 2 navigationsinstitut (1
finskspråkigt i Raumo och 1 svenskspråkigt i Åbo),
1 högre navigationsskola (svenskspråkig, i Mariehamn)
och 5 navigationsskolor (däraf 1 svenskspråkig,
i Lovisa, och 1 tvåspråkig, i Åbo).
Mynt, mått och vikt. Sedan under Världskriget
skiljemynten af silfver och koppar försvunnit ur
rörelsen och en tid ersatts med sedlar lydande på 1
mark samt 50 och 25 penni, infördes genom lagar af 27
maj 1918 och 23 dec. 1920 nya skiljemynttyper, hvilka
sedan dess ensamt präglats. De på 2 och 1 mark samt
50 och 25 penni lydande mynten (2-mark-stycken ha
hittills ej präglats) bestå af 25 viktdelar nickel
och 75 viktdelar koppar, medan de på 10, 5 och 1
penni lydande mynten bestå af 95 viktdelar koppar,
4 viktdelar tenn och 1 viktdel zink. – Samtliga mynts
storlek och utseende ha genom statsrådets beslut
af 23 dec. 1920 ändrats. – Ny lag om mått och vikt
utfärdades 31 dec. 1921 och förordning med närmare
föreskrifter i ämnet 29 april 1922.
Penningväsendet. Vid krigsutbrottet 1914 begränsade
F:s bank sin sedelinlösen till små belopp samt
blef, till en början genom kejs. påbud af 15
april 1915 och sedermera genom lag af 27 maj 1921,
befriad från skyldigheten att inlösa sina sedlar med
guld. Guldcirkulationen, som tidigare varit obetydlig,
upphörde då helt och hållet, och äfven skiljemynten
försvunne snart ur rörelsen (se ofvan). F. har således
sedan krigets första år pappersmyntfot.
F:s bank, som vid krigsutbrottet hade en
sedelcirkulation af 122 mill. mark, råkade snart
i samma situation som andra centralbanker: den
var tvungen att utvidga sin sedelutgifning mera,
än det ekonomiska lifvets sunda utveckling hade
kräft. Under krigets tidigare år strömmade stora
mängder rubelvalutor till banken, dels emedan ryska
staten med rubler köpte finsk valuta för bestridande
af sina krigsutgifter i F., dels emedan exporten
till Ryssland starkt växte genom leveranser af
krigsmateriel. Å andra sidan tilläto de maktegande ej
banken att sänka sin rubelkurs i nivå med noteringarna
i utländska penningcentra. Finska markens värde bands
sålunda vid rubeln ända till 1917. F:s bank var 1916
och 1917 dessutom tvungen att jämte privatbankerna ge
ryska staten kredit till ett belopp af 400 mill. mark
(F:s bank ensam 305 mill. mark). För att tillgodose
ryssarnas behof af finsk valuta köpte banken efter
revolutionen 1917 af ryska staten utländska valutor,
hvilkas motvärde utbetalades i finskt sedelmynt. Till
den sålunda småningom uppkomna inflationen bidrog
sedermera äfven finska statens 1918 och 1919 starkt
ökade penningbehof; under denna tid fick F:s bank
till stor del finansiera statshushållningen. Följden
af hela denna utveckling var, att sedelcirkulationen
vid årsslutet 1920 hade stigit till 1,341 mill. mark,
medan markens inhemska köpkraft nedgått till 1/8 à
1/10 och dess i utlandet noterade värde i ännu högre
grad. 1921 och 1922 återbetalade dock statsverket
sin kortvariga skuld till F:s bank, hvilken nu ansåg
tiden vara inne för ett aktivt ingripande till förmån
för en stabilisering af finska markens värde och i
sådant syfte bl. a. sedan hösten 1922 sträfvat att
hopbringa en stor valutareserv. Sedelcirkulationen
har sedan nov. 1920 undergått endast af olika
säsongers varierande kraf betingade fluktuationer,
och äfven prisnivån håller f. n. (sommaren 1923) på
att stabiliseras, medan finska markens undervärdering
i utlandet i det närmaste upphört. – Finlands banks
direktion består numera af 1 ordf. och 4 led. Bankens
grundfond var vid utgången af 1922 100 mill. mark
och dess reservfond 50 mill. mark (lag af 11 juni
1920). Beträffande bankens sedelutgifningsrätt
(lag af 30 dec. 1921) må nämnas, att den med
1,500 mill. mark får öfverstiga summan af dess
guldkassa (bokförd till myntets nominella värde) och
utländska kontokuranttillgodohafvanden, att den del
af sedelstocken, som icke är sålunda täckt (primär
täckning), täckes med tillgångar, hänförliga till den
s. k. supplementära täckningen, till hvilken främst
räknas inhemska växlar på högst 3 månader och af
staten utfärdade obligationer o. a. skuldförbindelser
(om de lyda på enbart finskt mynt endast i händelse
de vid lagens ikraftträdande innehades af banken). –
Privatbankerna äro till antalet 20 med ett sammanlagdt
aktiekapital af 863 mill. mark och reservfonder
till ett belopp af 254 mill. mark. På depositions-,
sparkasse- och löpande räkning voro vid 1922 års
utgång insatta 3,729 mill. mark, medan utlåningen i
form af diskonterade växlar steg till 1,910 mill. mark
och i form af lån och kassakreditiv till 2,586
mill. mark; bokslutsbalanserna per sagda dag slutade
på inalles 6,943 mill. mark. De största bankerna äro
Nordiska föreningsbanken (akt.-kap. 200 mill. mark;
reservfond 80 mill. mark),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
