Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotografiska föreningen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
987
Fotografiska föreningen-Fotokemi
988
förbättrats och ha för de flesta ändamål undanträngt
de förut mest använda utkopieringspappe-ren. Bland
kopieringsförfaranden, som, sedan art. i
hufvudarbetet skref s, i större utsträckning fått
användning, må nämnas bromoljetrycket. Vid detta
förfarande utgår man från en på bromsilfver-papper
framställd bild. Silfverbilden "blekes" med en
s. k. bleklösning, som innehåller bl. a. bikromat och
kaliumbromid, hvarvid den ursprungliga silf-verbilden
förvandlas till en bild bestående af kromoxid och
bromsilfver. Emedan kromoxiden garfvar gelatinskiktet
i den mån det förefinnes, erhålles sålunda - sedan
kromoxiden och bromsilfret genom speciella bad
aflägsnats ur skiktet .– en osynlig eller svagt
synlig bild, som består af partiellt garf-vadt
gelatin. Bilden torkas och uppmjukas sedan åter i
vatten. De kraftigast garfvade partierna, d. v. s. de,
som på den ursprungliga bilden voro mest silfverrika,
förbli vid uppmjukningen i vattnet relativt torra,
de öfriga uppsuga vatten, i den mån de icke äro
garfvade. Behandlas bilden i fuktigt tillstånd
med tillhjälp af lämpliga penslar med fet färg,
fäster färgen på gelatinskiktet endast i den mån
detta är torrt, alltså bäst på de mest garfvade
partierna, mindre resp. icke alls på de mindre
garfvade resp. alldeles ogarfvade ställena (jfr
Kromoljetryck och Ljustryck 2). Då man vid den
manuella infärgningen i rätt hög grad kan frångå
den ursprungliga fotografiska bildens teckning och
gradation samt därvid framhäfva det väsentliga hos
bilden och samtidigt undertrycka oväsentliga detaljer,
har bromoljetrycket blifvit ett omtyckt konstnärligt
uttrycksmedel för dem, som vid det fotografiska
arbetet i en mera fri och individuell riktning mer
eller mindre önska frigöra sig från det ursprungliga
fotografiska underlaget. - Ett annat på senaste åren
framkommet kopierings-förfarande är carbrotrycket,
som är baseradt på alldeles samma princip som det
af Manly utarbetade ozobromtrycket (se d. o.) och
strängt taget endast är en förbättrad form af detta. -
Bland nya färgfotograferingsförfaranden må nämnas
det af A. Traube utarbetade uvakromförjärandet
(se d. o. Suppl.) och den af Hess och Ives uppfunna
hikrografien (se d. o. Suppl.).
Under Världskriget har fotografering från luften
fått mycket stor betydelse för rekognoscering
och kartläggning. För sistnämnda ändamål har den
äfven efter kriget fått mycket stor användning (se
Luftfotografi. Suppl.).
Om eganderätten till fotografiska bilder
se E g a n-d era 11 2. Suppl., sp. 456.
J. Htzg.
Rättelse: Parentesen sp. 994 rad 22 uppifrån i
hufvudarbetets art. utgår.
* Fotografiska föreningen. Föreningens verksamhet har
under senaste åren betydligt utvidgats. Medlemsantalet
uppgår f. n. (1923) till omkr. 350. Föreningen håller
numera 10-12 sammanträden under tiden okt.-april,
hvarvid förekomma föredrag öfver tekniska,
vetenskapliga och konstnärliga ämnen, skioptikonf
örevisningar, utställningar af medlemmars och
andra arbeten m. m. Föreningen utdelar sedan 1904
Adelsköldska medaljen for framstående vetenskaplig,
teknisk och konstnärlig fotografisk verksamhet
och sedan 1921 föreningens förtjänstmedalj för
förtjänstfull verksamhet inom föreningen. Hvarje år
anordnas täflingar om
föreningens plaketter. Föreningen har sedan flera
år tillbaka nästan årligen anordnat offentliga
fotografiska utställningar, hvarvid äfven utländska
fotografiska arbeten utställts. Föreningens organ är
"Nordisk tidskrift för fotografi" (se d. o. Suppl.),
som fr. o. m. 1923 utges af föreningen. J- Htzg.
* Fotografisk tidskrift upphörde med arg. 1911 att
utkomma.
*Fotogravyr. Se vidare Tryckpress, sp. 99.
*Fotoheliograf. Se äfven H el i o graf.
Fotohyalografi. Se Ljustryck 2.
Fotokemi (af grek. fös, ljus, och kemi) är läran
om ljusets kemiska verkningar. Eedan Aristoteles
(d. 322 f. Kr.) iakttog, att bildningen af det gröna
färgämnet hos växter sker i solljus, och Vitru-vius
(omkr. Kristi födelse) behandlar solljusets blekande
inverkan på färger. Huruvida solens ljus eller värme
var verksamt vid dessa processer, undersöktes icke
närmare. Under medeltiden var framåtskridandet på
detta område liksom inom all vetenskap hämmadt,
och först med nya tidens början gjordes några
viktigare rön på det fotokemiska området. Under den
alkemistiska tiden gjordes dock en del iakttagelser,
som ökade kännedomen om ljusets kemiska verkningar,
och långt sedan denna riktnings glansperiod var
af slutad, förde alkemistiska spekulationer till
fotokemiska upptäckter. Ryssen Bestusjev (1692-1766)
upptäckte exempelvis under sina bemödanden att finna
lifs-elixiret reduktionen af ferrisalt under ljusets
inflytande, och tyske läkaren Schultze fann 1727 under
alkemistiska försök, att silfversalter svärtades i
solljus. Förutom dessa, mera af en slump gjorda,
upptäckter af alkemisterna hade emellertid den
experimentella induktiva forskningen under 1600-och
1700-talen kommit till insikt om skillnaden mellan
solstrålarnas värme- och ljusverkan. Botanisten
Ray var den förste, som (i "Historia plantarum",
1686) bevisade, att växternas blad blefvo gröna
genom solljusets inverkan, under det att värmet
härvidlag spelade mindre roll, och Cole visade
1685, att det likaledes var ljuset och icke solens
värme, som framkallade purpurfärgen ur saften af
purpursnäckan. Upptäckten af syre genom Priestley
och Scheele samt Blacks upptäckt af kolsyra
gåfvo impulsen till fotokemiska undersökningar
öfver de förändringar, som växterna åstadkomnio i
luftens sammansättning. Genom undersökningar af
Ingen-Houss, Senebier och särskildt de Saussure
(1767-1845) klarlades växternas assimilation af
kolsyra under afskiljande af syre och visades,
att assimilationen var en typisk ljusreaktion. Men
äfven inom den oorganiska kemien gjordes många
fotokemiska upptäckter. Efter Schultzes iakttagelse af
klorsilfrets svärtning i solljus utfördes noggranna
undersökningar öfver denna reaktion särskildt af
Scheele (1742-86), som bl. a. fann, att blått
och violett ljus verkade betydligt kraftigare
än rödt. Torbern Bergman (1735-84) upptäckte
ljuskänsligheten hos flera andra silfversalter,
och under slutet af 1700- och början af 1800-talet
undersöktes en hel del fotokemiska reaktioner, såsom
reduktion af guldklorid (Scheele), gulfärgning af
salpetersyra (Scheele och Priestley), sönderdelning
af klorvatten (Berthollet), förvandling af gul fosfor
till röd (Böckmann), reduktion af metallklorider
genom alkohol (Gehlen), för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
