Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
platser, men åstadkommo ingen stabil
regeringsmajoritet. Doumergue afgick (2 juni),
en öfvervägande moderat ministär bildades af
Ribot (9 juni), men störtades redan vid sitt
första framträdande (12 juni), hvarpå Viviani
bildade en ministär af radikaler och oberoende
socialister (Viviani utrikes-, Malvy inrikes-,
Messimy krigs- och Noulens finansminister). Den
accepterade tills vidare den treåriga tjänstetiden
och genomdref en budget med begynnande tillämpning af
inkomstskatteprincipen. Kamrarna åtskildes 15 juli,
och Poincaré företog, åtföljd af Viviani, en ny
diplomatisk färd till Petersburg. Medan den franska
allmänheten under tiden med spänd uppmärksamhet följde
Caillauxprocessen (madame Caillaux frikändes af juryn
28 juli), utvecklade sig den österrikisk-serbiska
konflikten till en allmän utrikespolitisk kris,
hvarur Världskriget framgick.
Om Världskrigets utbrott och militära förlopp se
art. Världskriget. Enligt den tyska krigsplanen för
ett tvåfrontskrig mot Ryssland och Frankrike riktades
först hufvudstöten mot Frankrike. Krigsförklaringen
afgafs 3 aug., och de tyska arméerna hunno rycka
långt in i landet, innan de af fransmän och engelsmän
hejdades genom Marneslaget (5–12 sept.). Därpå
stelnade småningom "det rörliga kriget" till ett
ställningskrig på en front från södra Elsass till
belgiska Nordsjökusten, och denna frontlinje, hvars
längst framskjutna utbuktning nådde fram till
blott 100 km. från Paris, undergick sedan under
41 månaders strider endast relativt obetydliga
förskjutningar. Större delen af nordöstra F. med
landets viktigaste industriområden hölls sålunda
under nästan hela kriget ockuperad af tyskarna,
och i de trakter, som månader och år igenom voro
krigsskådeplats, åstadkoms därigenom mycken förödelse.
Under upphetsningen närmast före krigsutbrottet
mördades 31 juli socialistledaren Jaurès af en
nationalistisk fanatiker, men sedan åvägabragtes
för lång tid framåt fullständigt inrikespolitiskt
stillestånd inför den yttre faran ("l’union
sacrée"). Då faran för Paris blef öfverhängande,
framträdde behofvet af bredare bas för regeringen,
och 27 aug. bildade Viviani en "det nationella
försvarets ministär" utaf ledande män från alla
republikanska partier (Briand justitie-, Delcassé
utrikes-, Millerand krigs- och Ribot finansminister,
två socialdemokrater Guesde och Sembat). Regeringen
hade vid krigets början förbehållit sig att genom
dekret förordna om krediter för försvarets behof,
mål om förbrytelser mot allmän ordning afdömdes af
krigsdomstolar, pressen ställdes under sträng militär
preventivcensur, och de militära myndigheterna fingo
rätt att förbjuda publikationer eller möten, som kunde
befaras framkalla oordningar. Ett förhastadt beslut om
regeringssätets provisoriska flyttning till Bordeaux
(2 sept.) vållade rätt mycken oreda, men då fronten
stabiliserats, återvände regeringen till Paris (dec.),
och parlamentet, som ej sammanträdt sedan 4 aug.,
återupptog sina funktioner. Sin kontrollmyndighet
utöfvade det förnämligast genom kamrarnas inför
slutna dörrar sammanträdande utskott. Medel till
krigets förande anskaffades mestadels genom lån och
skattkammaroperationer, så att af statsutgifterna
från aug. 1914 till okt. 1919 omkr. 157 milliarder
frcs, blott
29,5 milliarder täcktes genom skatter. Af hänsyn
till folkstämningen dröjde man i det längsta med
att införa ekonomiska restriktioner, men småningom
stadgades maximipris på en mängd lifsförnödenheter
och 1917 omsider äfven ransoneringskort för bröd,
socker och kol.
Tidigt framkallade den militära sjukvårdens brister
häftig kritik, särskildt från Clemenceau, och
radikalen Dalbiez genomdref mot krigsministerns
motstånd en lag (17 aug.) om "utkamning"
af värnpliktiga, som tidigare på otillräckliga
grunder sluppit undan fronttjänst. Parlamentarisk
inblandning i arméledningen försöktes, men
afvisades energiskt af Millerand. Då emellertid
utrikesministern Delcassé afgick (13 okt.) af missnöje
med Salonikiexpeditionens fullföljande trots
uteblifvandet af påräknad grekisk medverkan, blef
ministärens ställning snart ohållbar. Den afgick (29
okt.), och Briand bildade en ny samlingsministär. I
denna betonades "l’union sacrée" genom inträdet
af socialisten Guesde, monarkisten Denys Cochin
och 4 parlamentariska veteraner (Freycinet,
Bourgeois, Méline och Combes). Briand öfvertog
själf utrikesportföljen och tog sig militära
försvarsministrar, general Galliéni (i mars 1916
af hälsoskäl ersatt med general Roques) och amiral
Lacaze. Oroande rykten från Verdunfronten föranledde
juni 1916 efter en rad hemliga kammarplena beslut
om parlamentarisk kontroll öfver arméns förseende
med ammunition m. m. Misstron till regeringens
energi kvarstod emellertid och föranledde 12 dec. en
rekonstruktion af ministären, hvarvid de öfvervägande
dekorative "statsministrarna utan portfölj" afgingo
och den politiska krigsledningen koncentrerades hos en
"krigskommitté" af 5 ministrar; general Lyautey blef
krigsminister och socialisten Albert Thomas chef
för ett nyupprättadt ammunitionsministerium. Den
nya ministärens dekret om ekonomiska restriktioner
mötte våren 1917 växande opposition, och här
och där spårades tecken till krigströtthet,
särskildt bland socialisterna, hvilka började visa
mottaglighet för den fredspropaganda, som utgått
från de internationella socialistkongresserna
i Zimmerwald (sept. 1915) och Kienthal (april
1916). Efter en sammanstötning med deputeradekammaren
afgick krigsministern Lyautey (14 mars) och,
då Briand hade svårt att finna efterträdare,
några dagar senare hela ministären (17 mars). Den
nya ministären bildades af Ribot, som själf blef
utrikesminister och vid valet af kolleger närmade
sig radikalerna (Painlevé krigs-, Malvy inrikes-,
Viviani justitieminister). Misstämningen bland
allmänheten ökades, då general Nivelle, som dec. 1916
efterträdt Joffre som fransk öfverbefälhafvare,
med stor manspillan misslyckades i sin offensiv
vid Aisne (april 1917), hvartill kommo myterier
inom flera truppförband (maj–juni) och bekymmer
öfver ryska arméns begynnande upplösning efter
marsrevolutionen 1917. Nivelle ersattes (maj) af
general Pétain, och till generalstabschef utsågs
general Foch; till Ryssland sändes socialdemokratiska
krigsanhängare (Thomas, Moutet m. fl.) för att
motverka den växande ryska krigströttheten. Amerikas
inträde i kriget (april) bidrog i sin mån att lätta
stämningen. Emellertid förekommo fredstrefvare från
centralmaktshåll allt ymnigare, och med anknytning
till de ryska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
