Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetar- och soldatrådens kraf på "fred utan annexioner och
krigsskadestånd" förbereddes en internationell
socialistkongress i Stockholm för uppdragande
af grundlinjer till en samförståndsfred. Ribot
vägrade de franske kongressdeltagarna pass
för utresa, och Clemenceau ledde i pressen en
häftig kampanj mot alla krigströtta fredsifrare
("defaitister"). Under trycket häraf måste den
för efterlåtenhet mot fredspropagandan beskyllde
inrikesministern Malvy afgå (31 aug.), och han
följdes en vecka senare af hela ministären. I den
nya ministären, där konseljpresidenten Painlevé
behöll krigsministerportföljen, kvarstod Ribot som
utrikesminister. Till följd af vänsterns missnöje
med hans förklaring om en afvisad tysk fredstrefvare
ersattes han 23 okt. af Barthou. Redan 13 nov. fann
sig ministären Painlevé, angripen från olika håll,
böra afgå.
Nu följde ett genomgripande systemskifte med
Clemenceaus makttillträde (17 nov. 1917). Själf
blef han krigsminister och tog Pichon till utrikes-,
Leygues till marin-, Pams till inrikes-, Klotz till
finansminister. Krigets fullföljande fram till seger
var hans enda, allt behärskande mål, och medlen valde
han med diktatorisk hänsynslöshet. Med "defaitismen"
hölls oblidkelig räfst (jfr Clemenceau. Suppl.,
Bolo-affären. Suppl., Caillaux. Suppl., och
Malvy. Suppl.); hvarje försök till fredspropaganda
undertrycktes strängt. Frontarméns numerär ökades
genom noggranna "utkamningar" i ämbetsverken och
inom krigsindustrien, restriktionsdekret i mängd
utfärdades, och Englands samtycke vanns till general
Fochs utnämning till högste befälhafvare öfver
de allierades samtliga arméer på västfronten
(april 1918). När hösten 1918 den militära
segern vunnits (tyskarna ingingo 11 nov. ett
kapitulationsliknande vapenstillestånd), afböjde
Clemenceau kärft att åt parlamentet inrymma någon
aktiv delaktighet i detaljarbetet med fredsvillkorens
bestämmande. Han fick af deputeradekammaren (29
dec.) med öfverväldigande majoritet de fullmakter han
begärde. Omedelbart efter vapenstilleståndets inträde
hade franska trupper intågat i Elsass-Lothringen och
fransk förvaltning insatts där (om återföreningen
med Frankrike se Elsass-Lothringen. Suppl.).
Om innehållet af Versaillesfreden (28 juni 1919)
se Versailles, sp. 1293–96, om striderna på
fredskonferensen i Paris mellan Clemenceaus och
Wilsons idéer se Clemenceau. Suppl., och Wilson,
sp. 592–594. Ur Världskriget utgick Frankrike
territoriellt förstoradt (Elsass-Lothringen,
mandatområden i Syrien, Togo och Kamerun),
men ödeläggelsen i de krigshärjade nordöstra
departementen var ett öppet sår, den manspillan kriget
vållat var kännbar i ett land med låg nativitet,
och statsskulden, omkr. 35 milliarder frcs 1914,
hade genom kriget vuxit oerhördt (se här ofvan,
sp. 1008). Därtill kommo bekymmer för framtida tyska
revanschförsök. De hade under fredsförhandlingarna
framkallat ihärdiga franska kraf på, att Rhen skulle
bli Tysklands politiska eller åtminstone militära
västgräns, och endast motvilligt hade Clemenceau
som ersättning för dessa krafs uppgifvande godtagit
ett garantifördrag med England och Förenta staterna
mot anfall på Frankrikes östgräns, men till följd af
amerikanska senatens motstånd blef
detta fördrag ej ratificeradt. – Ehuru en lag om 8
timmars arbetsdag antogs (april 1919), uppstodo mellan
regeringen och socialisterna ständigt nya konflikter,
delvis vållade af franskt stöd åt de "hvite" ryske
generaler, som sökte störta bolsjevikväldet. För
nyvalen till deputeradekammaren antogs (lag af
12 juli 1919) ett nytt valsystem (se sp. 1012),
utgörande en kompromiss mellan majoritetsval i stora
valkretsar (scrutin de liste) och proportionella
val. Valen i nov. s. å. gåfvo öfverväldigande
majoritet åt de moderata partigruppernas
sammanslutning ("det nationella blocket"),
socialister och radikaler gingo starkt tillbaka;
påfallande stort (omkr. 350) var antalet nyvalda. Vid
presidentvalet i jan. 1920 framsköts som motkandidat
mot Clemenceau kammarpresidenten Deschanel, och
då denne vid de republikanska gruppernas profval
fick en knapp majoritet, tog Clemenceau tillbaka sin
kandidatur. Deschanel valdes till president 17 jan.,
och ministären Clemenceau afgick följande dag. Den
af Millerand bildade nya ministären, hvari han själf
öfvertog utrikesportföljen, var rik på nya män. Den
genomförde (mars) en lag om medling och skiljedom
i arbetskonflikter (obligatorisk skiljedom, när
en arbetsinställelse skulle sätta landets existens
eller ekonomiska lif i fara). Med Belgien afslöts
(7 sept.) en militärkonvention, och till Vatikanen
förbereddes ett närmande (kanonisering i Rom af Jeanne
d’Arc och inrättande i Frankrike till hennes ära
af en årlig officiell minnesfest). Genomförandet
af fredsfördragets bestämmelser om Tysklands
afväpning och skadeståndsplikt vållade kort efter
dess ratifikation (10 jan. 1920) konflikter både
med Tyskland och mellan de allierade inbördes,
flera interallierade ministermöten höllos under
året, och på en konferens i Spa (juli), där äfven
tyska ombud voro tillstädes, träffades en rad viktiga
verkställighetsaftal (se därom närmare
Världskriget. Suppl.). Millerand vann lifligt erkännande för
sitt resoluta ingripande mot flera samhällsfarliga
strejker, delvis framkallade genom bolsjevikisk
uppvigling, och när Deschanel af hälsoskäl nödgades
afsäga sig presidentposten (21 sept.), var Millerand
själfskrifven som hans efterträdare. Han valdes
därtill 23 sept. och efterträddes som konseljpresident
och utrikesminister af Leygues.
Ett på våren 1920 framlagdt regeringsförslag
om återupptagande af diplomatiska förbindelser
med Vatikanen antogs af deputeradekammaren i
nov. efter att ha lifligt förordats af Briand och
bekämpats från radikalt och socialistiskt håll;
det förklarades emellertid uttryckligen ej beröra
republikens kyrkolagstiftning. Nya interallierade
skadeståndsöfverläggningar förestodo i jan. 1921,
men kammarens majoritet ansåg Leygues för svag att
vid dem föra Frankrikes talan och nödgade honom
därför att afgå (11 jan.). Den nya ministären, hvars
hufvuduppgift skulle bli att vinna de allierade
för samling kring och energiskt genomförande af en
med den franska parlamentsmajoritetens uppfattning
öfverensstämmande skadeståndsutkräfningsplan,
bildades af Briand (själf blef han utrikes-, Doumer
finans-, Barthou krigs- och Loucheur minister för
"de befriade områdena").
På konferensen i Paris (jan.) enades de allierade om
skadeståndsplan och om tidsschema för den tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
