- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 35. Supplement. Cambrai - Glis /
1043-1044

(1923) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Norge och Danmark framställdes vid riksdagen
1899. Bland senare förslag i riksdagen i
fredsbevarande syfte må erinras om motioner af
borgmästare K. Lindhagen ang. skiljedom, afrustning,
världsparlament m. m., af frih. Erik Palmstierna om
neutralisering (1912), af red. F. Månsson rörande
en internationell exekutiv makt (1914, 1917) och af
E. Wavrinsky, K. Lindhagen, E. Palmstierna, N. Edén,
S. H. Kvarnzelius m. fl. om olika vägar att bereda
riksdagen ökad kontroll öfver utrikespolitiken. Dessa
sistnämnda önskemål realiserades i viss mån genom
inrättandet af Utrikesnämnden (se d. o.) 1921.

Om den interparlamentariska organisationen se
Interparlamentariska unionen. Suppl.

För att åvägabringa den kodifikation af gällande
folkrätt, hvilken behöfdes som underlag för den
af 2:a Haagkonferensen inrättade prisdomstolens
verksamhet, sammanträdde på engelska regeringens
initiativ en internationell sjörättskonferens
i London 4 dec. 1908–26 febr. 1909. Den antog
den s. k. Londondeklarationen om sjörätten, som
emellertid icke lyckades erhålla ratificering. –
Intill Världskrigets utbrott hade Internationella
skiljedomstolen i Haag
afkunnat utslag i 11 olika
fall, däribland konflikten mellan Sverige och
Norge om Grisbådarna, hvari dom afkunnades 1909. –
Fredspalatset i Haag, hvartill Andrew Carnegie donerat
medlen, invigdes 1913. – Med stora förväntningar
hälsades de fördrag om skiljedom i "justiciabla"
tvister och obligatoriskt undersökningsförfarande i
öfriga konfliktfall, som Förenta staternas president
Taft 1911 ingick med England och Frankrike. De
strandade visserligen på senatens motstånd, men
Wilsons statssekreterare W. J. Bryan återupptog i viss
mån projektet genom de traktater, som han 1913–14
afslöt med 30 stater, däribland äfven Sverige,
och som innehöllo bestämmelser om obligatoriskt
undersökningsförfarande vid sådana internationella
konflikter mellan de fördragsslutande parterna,
som icke kunde biläggas på rent diplomatisk väg. I
nov. 1916 hade traktaterna ratificerats af 19 stater
utom Förenta staterna (9 europeiska, 9 amerikanska
och 1 asiatisk).

Inga sträfvanden för fredens bevarande lyckades dock
förhindra utbrottet af Världskriget 1914. Detta hade
till omedelbar följd, att 3:e Haagkonfersensen, som
skulle sammanträda 1915, inhiberades. Världskrigets
allmänna inverkan på fredsrörelsen blef ytterst
djupgående. Insikten om krigets ohyggliga onda
och om dess fördärfbringande inverkan på såväl de
segrande som de besegrade staterna, blef starkare
än någonsin förr. Fredstankens målsmän ha sporrats
till nya ansträngningar och kunna i högre grad än
någonsin förr räkna på stödet af en genom olyckor
upplyst opinion. Katastrofen har röjt vägen för det
största försök till mänsklighetens sammanslutning, som
någonsin gjorts, nämligen Nationernas förbund. Men å
andra sidan har gifvetvis kriget rest nya skiljemurar
af hat och hämndkänslor mellan flera af världens
största nationer. Om Nationernas förbund och den
af detta upprättade fasta mellanfolkliga domstolen
se Nationernas förbund. Suppl. och Permanenta
internationella domstolen
. Suppl.

Under Världskrigets lopp uppstod i synnerhet i
neutrala stater en del associationer med närmaste
ändamål att medverka vid bildandet af en opinion för
en snar och rättfärdig fred. De mest bekanta bland dem
voro Nederlandsche anti-oorlog raad, som grundlades
i Haag i okt. 1914, samt den mera internationella
Organisation centrale pour une paix durable, som i
april 1915 konstituerades i Haag af representanter
för fredsorganisationer i både krigförande och
neutrala stater och som uppställde ett utförligt
"minimiprogram", hvari kräfdes en fred grundad
på principerna: inga annexioner mot befolkningens
Önskan, skydd åt minoriteter, öppna dörrens politik
i kolonierna, obligatorisk skiljedom, reduktion
af rustningarna och parlamentarisk kontroll af
utrikespolitiken. I Förenta staterna framträdde under
ledning af förre presidenten Taft och i samverkan
med president Wilsons världsfredsplaner League to
enforce peace
. Julen 1915 företog den amerikanske
mångmillionären H. Ford (se d. o. Suppl.) sin
bekanta fredsexpedition till Europa, som utmynnade
i en konferens i Stockholm 1916 samt vädjanden om
medling och upprättande af en verklig internationell
rättsordning.

För att främja anslutningen till Nationernas förbund
och bereda det stödet af en organiserad allmän opinion
ha i olika stater under de senaste åren bildats
s. k. föreningar för Nationernas förbund. Dylika
finnas nu i ett 30-tal länder, bland dem äfven
Förenta staterna och Tyskland, ehuru dessa stater icke
tillhöra Nationernas förbund. De äro sammanslutna i en
Union International des associations pour la Société
des nations
, som 1919 bildades i Bruxelles. I spetsen
för denna union, som årligen håller konferenser,
står ett råd, hvilket till sitt biträde har en
generalsekreterare. Svenska föreningen för Nationernas
förbund
(se d. o. Suppl.) konstituerades i Stockholm
i jan. 1919. Den utger en periodisk publikation,
"Meddelanden rörande Nationernas förbund". Ordf. såväl
i denna förening som i unionen är f. n. (1923)
frih. T. Adelswärd. Sekreterare i föreningen är fru
Anna Bugge-Wicksell.

Världskrigets utgång medförde som bekant
nästan fullständig afväpning af Tyskland. Hos
de segrande staterna vidtogos vissa lättnader
i militärbördorna. England och Förenta staterna
afskaffade den allmänna värnplikten, som de infört
under kriget. På president Hardings kallelse
sammanträdde en afrustningskonferens i Washington
12 nov. 1921–6 febr. 1922. Den bestod af ombud för
Förenta staterna, Brittiska riket, Frankrike, Italien,
Japan, Belgien, Holland, Portugal och Kina. Bortsedt
från Förenta staternas syfte att göra upp en del
mellanhafvanden med Japan, var sammankallandet
af konferensen utan tvifvel ett försök från den
republikanska regeringens sida att inför det egna
folket och för världen visa, att regeringen icke
var främmande för fredssträfvandena, ehuru den ej
ville inträda i Nationernas förbund, men säkerligen
stod det också klart för samtliga i konferensen
deltagande stater, att en paus i kapprustningen måste
inträda, betingad såväl af det allvarliga ekonomiska
läget som af reaktionen i den allmänna meningen mot
Världskriget och den rustningspolitik, som föregått
detta. Konferensen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:40 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfco/0544.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free