Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fästning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1137
Fästning
1138
Ländfästningar. Dessa fästningars uppgifter kunna
numera, enligt erfarenheterna från Världskriget,
sägas vara följande. I strategiskt afseende kunna
de som spärrfästningar, afskärande de viktigaste
kommunikationerna, skydda mobiliseringen och
uppmarschen (Yerdun-Belfort-fronten i Frankrike,
Liége-Namur i Belgien, Metz-Strassburg
i Tyskland). Vidare kunna fästningar som
operationsfästningar tjäna till stöd för
operationerna, särskildt om de äro belägna vid
större vattendrag eller om de utgöra delar af ©n
fästningslinje (befäst front). I förra fallet kunna de
bl. a. underlätta egen armés öfvergång öfver floden
och försvåra eller förhindra fiendens (Antwerpen,
Pfzemysl); i senare fallet (stundom äfven i det
förra) kunna de, försvarade af jämförelsevis svaga
stridskrafter, binda öfverlägsna fientliga styrkor och
sålunda sätta egen härledning i stånd att förbereda
en ny offensiv (ryska Njemen-Narev-Bobr-linjen
flera gånger, Verdun-Belf ort-lin j en under
de första krigsmånaderna, Pfzemysl under båda
belägringarna). En fästning kan vara både spärr-
och operationsfästning (Verdun-B elf ort-lin j en,
Kovno- Olita-Grodno-linjen, Krakau, Boden), och det
vill synas, som fästningarna alltmer komma att få en
dylik uppgift, beroende på önskan att bespara eget
land krigets olyckor och möta fienden så nära gränsen
som möjligt. Man kan därför vänta en sträfvan att
fullkomna gränsförsvaret i samma stil som Verdun-Belf
ort-fronten, medan anläggning af operationsfästningar
i en bakre linje af ekonomiska skäl knappast blir
möjlig.
Meningarna äro delade om, huruvida detta gränsförsvar
skall erhålla linjär form i anslutning till det
å västfronten tillämpade systemet eller om det
fortfarande skall bestå af rundt om slutna fästningar
med vissa mellanrum, som befästas svagare. I
hvilket fall som helst ger Världskriget anledning
till den betydelsefulla slutsatsen, att samverkan
mellan fästningar och det rörliga försvaret måste
bli betydligt intimare och planmässigare, än förut
ansetts behöfligt. Fästningen tillkommer att föra
en energisk och långvarig uppehållande strid, medan
af-görandet genom offensiv är fältarméns uppgift,
som underlättas genom fästningens strid.
På grund af kommunikationernas oerhörda utveckling
under senare år ha rena förrådsfästningar alltmer
förlorat sin betydelse.
I taktisk-tekniskt afseende består fästningen
af en hufvudförsvarslinje, en kärna och möjligen
framskjutna befästningar. Hufvudj’or’svarslinjen
utgöres af en krets (gördel) fästen eller fort,
åtskilda af mellanrum, hvilkas storlek beror på
terrängen och en del andra förhållanden, men som i
genomsnitt kan tänkas till 3 km. Det har uppställts
det önskemålet, att fästningsgördeln skulle kunna
skydda fästningens inre mot beskjutning. Då kanoner
konstruerats för en skottvidd af 120 km., är detta
numera icke möjligt. Nöjer man sig med att söka
skydda det inre mot beskjutning af det fientliga
artilleriets hufvudmassa, d. v. s. lätt fältartilleri
med en skottvidd af omkr. 10 km., antaget i ställning
3 km. från hufvudförsvarslinjen, kommer man likväl
till en diameter, öfverstigande 14 km., eller en
fästningsgördel, öfver 45 km. De betydande kostnaderna
för fästningsanläggningar föranleda emellertid en
sträfvan att minska fästningarnas diame-
ter. Skyddet för trupper och förråd får därför
beredas medelst vidsträckt användning af skyddsrum,
medan diametern bestämmes af terrängen, påräkne-lig
besättning och ekonomiska förhållanden m. m. Diametern
eller, rättare sagdt, den front, som fästningen i
en blifvande stridslinje bör upptaga, synes kunna
anslås till 10 ä 15 km. Beträffande forten se Fort
(äfven i Suppl.). Mellanrummen mellan dessa befästas
i hufvudsak efter samma grunder som en fältställning
(se F ä 11 b ef ä s t n i n g. Suppl.). Sålunda
utföras stridsställningar för infanteri och
artilleri, stormhinder, förbindelser och skyddsrum
m. m. Före Världskriget förutsattes, att dessa
s. k. rustningsarbeten i allmänhet skulle kunna
utföras först vid krigsfara. Kriget har emellertid
ådagalagt - hvilket var kändt af fackmännen förut -,
att dessa arbeten icke skulle kunna utföras på den
korta tid, som i allmänhet står till buds, innan
fienden kan stå framför fästningen. Särskildt gäller
detta skyddsrummen, som i en fästning måste utföras
starkare än i en fältställning för att ge trygghet
äfven mot det kraftigaste belägringsartilleriet. En
betydande del af befästningarna i fortens mellanrum
måste därför utföras under fred, nämligen skyddsrum
(i berg eller betong) och kulsprutenästen (af betong),
medan stridsställningar i jord och en del stormhinder
böra kunna anstå till krigsfara.
Fästningens kärna, som bör omges med en enkel
befästning, innesluter lokaler för kommendantstab,
reserver, ammunition, proviant och öfriga förråd. På
grund af den ofvan angifna svårigheten att undandraga
det inre fientlig artillerield och därtill faran
för bombkastning från luften måste dessa lokaler
i förut ej anad utsträckning anläggas i fred som
bombfasta skyddsrum. - Bestyckningen kan ej, såsom
ofta tidigare varit fallet, utgöras af gammalmodiga
pjäser - lämpliga för ett artillerimuseum -,
utan skola kunna med kraft uppta striden med
belägringsartilleriet. Särskildt erfordras en
del långskjutande kanoner för att hålla fiendens
artilleri på af stånd, hvaremot af kastpjäser icke
erfordras så grofva kalibrar som på anfallssidan,
eftersom åt anfallsbefästningarna icke kan ges samma
styrka som åt fästningen. - Besättningen kan bestå
af äldre årsklasser än vid fältarmén, då rörligheten
kan vara mindre, men endast under förutsättning,
att den i öfrigt är väl utbildad och eger god
disciplin. Med lösligt sammanbragta hopar kan icke
ett ihärdigt fästningsförsvar genomföras. Särskildt
måste kommendant och befäl vara väl förtrogna med
sina uppgifter och ega uthållig energi (general
Kus-manek, kommendant i Pfzemysl). Nära gränsen
belägna fästningar fordra ständig stridsberedskap.
Kustfästningar. Dessas strategiska uppgift är att
försvara en örlogshamn (Karlskrona, ösel-Dagö under
Världskriget, flera engelska kustfästningar) eller
spärra en viktig farled (Vaxholm, Peter den stores
fästning vid Finska vikens mynning, Dardanellerna)
eller bådadera, mera sällan att skydda en viktig
kuststräcka (Flandern under Världskriget). Svårigheten
att åt alla håll skydda en fästnings inre
mot beskjutning (se ofvan) har föranledt, att
kustfästningarna alltmer begränsats till sjöfronten,
medan landfronten anordnats endast till skydd mot
öfverrumpling eller helt utelämnats. Uppgiften
att skydda fästningens flanker och ryggsida mot en
allvarlig landstigning tillkommer armén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
