Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förfogandelagarna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1163
Förfogandelagarna
1164
förhållandet mellan staten och ämbets- eller
tjänstemannen icke är något aftalsförhållande, som kan
genom tvungna medgifvanden från befattningshafva-rens
sida modifieras till nackdel för denne i förhållande
till grundlag och ämbetsrätt.
Från förflyttning till annan tjänst bör väl
skiljas det förhållandet, att en befattningshavare
med bibehållande af innehafvande befattning
ålägges ökade eller nya uppgifter eller ändrade
arbetsformer; så framt förändringen icke medför
ändring af befattningens egen karaktär; i motsatt
fall blefve befattningen genom ändringen en
ny befattning, och innehafvaren af den gamla
måste då sättas å indragningsstat. Naturligtvis
erbjuder det dock vissa svårigheter att afgöra,
huruvida ändringen är af ena eller andra slaget;
tvist härom kan afgöras i domstolsväg. Se
C. A. Keuterskiöld, "Statsregementet" (1914).
Rid.
Förfogandelagarna eller, såsom de, ehuru mindre
riktigt, officiellt i senare tillämpningsförfattningar
betecknats, förfoganderättslagarna utgjorde grundvalen
för det af Världskriget 1914- 19 framkallade försöket
till reglering af vissa kris-tidsförhållanden, som
kriget medfört äfven inom det neutrala Sverige. Dessa
förhållanden föranledde dock därjämte åtskillig annan
kristidslagstift-ning (se d. o. Suppl.) alldeles
oberoende af förfogandelagarna, hvilka väsentligen
afsågo blott folkförsörjningen, som bragtes i fara
genom den fria införselns afstängning till följd af
blockad- och kon-trabandsåtgärder från de krigförandes
sida såväl i fråga om lifsmedel som beträffande en
del nödvändiga produktionsmedel (t. ex. gödselämnen
m. m.). Då med hänsyn härtill en, om än provisorisk,
utvidgning af socialförvaltningsverksamheten ansågs
behöflig för statlig reglering både af konsumtion och
produktion, men denna icke kunde h. o. h. ordnas med
användning af konungens envåldsmakt enligt K. F. §
89 på den allmänna hushållningens område, måste åt
regeringen genom särskild lagstiftning beredas frihet
till vidtagande af nödiga maktåtgärder oberoende af
politimaktens vanliga begränsning.
Den första lagen om förfogande öfver vissa varor
vid krig eller krigsfara af 9 okt. 1914, som skulle
gälla blott till l maj 1915 och omfattade endast 5
§§, gaf konungen under vissa förutsättningar makt
dels att fastställa maximipris å vissa varor, dels
att för kronans räkning rekvirera och inlösa sådana
efter värdering i enlighet med bestämmelserna i
1895 års lag ang. rekvisitioner för krigsmaktens
behof. Den ersattes af en ny förfogandelag 3 juni
1915 af väsentligen samma innehåll som den första,
om än i vissa delar utvidgad och omformulerad,
och med giltighet till l maj 1916; den afsåg
ej blott krig och krigsfara, utan äfven andra
utomordentliga af krig föranledda förhållanden, en
formulering, som sedermera bibehölls i den följande
lagstiftningen. Den tillämpning, som förfogandelagen
redan från begynnelsen fick under inflytande och
ledning af den s. k. folk-hushållningskommissionen
(se d. o. Suppl.), gjorde emellertid en grundlig
omarbetning och utvidgning af lagen nödvändiga, i
det att kommissionens politik kom att inriktas icke,
såsom lagen väsentligen åsyftat, på ett garanterande
åt enhvar af visst minimum af nödvändighetsvaror,
utan på ett förhin-
drande för de enskilde att förskaffa sig
något som helst mera än den utmätta ransonen af
dessa. Ransoneringen gjorde sålunda en klyfning af
förfogandelagen i två särskilda lagar önsklig, och
detta skedde 1916 genom utfärdandet af en särskild
maximiprislag och af en allmän förfogandelag, hvilka
tillsammans alltså bildade den tredje förfogandelagen.
Den nya lagen af 30 maj 1916 om fastställande af
högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara
eller andra utomordentliga af krig föranledda
förhållanden omfattade 11 §§, i hvilka de tidigare
förfogandelagarnas maxime-ringsbestämmelser närmare
utformades. Lagen, som gällde till l maj 1917,
förlängdes 27 april 1917 på ett år och kompletterades
i vissa delar genom en särskild lag af 14 juni 1917,
hvarjämte tillkom en ny lag af 19 juni s. å. mot
oskäliga pris under utomordentliga af krig föranledda
förhållanden, hvilken sistnämnda lag prolongerades
med vissa ändringar 30 april 1918 till l maj 1919
och sedermera ytterligare till l mars 1920 samt med
en mindre ändring till s. d. 1921, då den ersattes
med en af krigsförhållanden^ oberoende lag med vissa
bestämmelser mot oskäliga pris 28 febr. 1921, gällande
till l juni 1922 och sedermera till s. d. 1923. Den
egentliga maximiprislagen åter af 1916 blef, jämte
sitt tillägg af 1917, ersatt genom en ny maximiprislag
af 30 april 1918 i 13 §§, prolongerad såväl 1919 som,
med en mindre ändring, 1920, hvarefter den upphörde
att gälla med l mars 1921. Varuprisens maximering i
den yrkesmässiga handeln erbjöd jämförelsevis ringa
svårigheter, sedan staten genom dels privaträtts-liga
aftal, dels administrativa regleringsåtgärder,
oberoende af maximiprislagen, lyckats göra denna
handel faktiskt bunden äfven vid en ransonerad och af
staten kontrollerad varutillförsel. Maximiprislagen
kom därför hufvudsakligast att gälla den icke
yrkesmässiga handeln och ledde följdriktigt å
ena sidan till maximiprisens förvandling inom
denna, till faktiska minimipris, hvilka väsentligt
öfverskredos i den alltmer tilltagande smyghandeln,
sedan de maximerade varorna försvunnit ur den öppna
handeln utanför yrkesaffärerna, och å den andra till
inspektion och tvångsförsäljning af sådana varor,
när de hos enskilda anträffades i en myckenhet,
som genom de särskildt tillsatta kristidsorganen
pröfvades vara af sevärd.
Den allmänna förfogandelagen åter, som 9 juni 1916
utfärdades såsom enbart lag om förfogande öfver viss
egendom vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga
af krig föranledda förhållanden och ur hvilken
alltså alla maximeringsbe-stämmelser uteslutits,
omfattade 9 §§, men ersattes redan 27 april 1917 af
en fjärde, vida utförligare lag om förfogande öfver
viss egendom under dylika förhållanden (i 17 §§),
och denna i sin tur följdes 26 april 1918 af en femte
och ännu utförligare (i 19 §§), båda kompletterade af
särskilda och för tillämpningen synnerligen viktiga
verkställighetsförordningar af s. d. Sistnämnda
lag med därtill hörande verkställighetsförordning
blef såväl 1919 som 1920 prolongerad, men upphörde
i likhet med maximiprislagen att gälla med l mars
1921. Genom allmänna förfogandelagen och dess
föregångare tillerkändes K. M:t makt att, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
