Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försäkringsbolag, Ömsesidiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1185
Försäkringsbolag
1186
derart af ekonomiska föreningar (se Förening),
för hvilka i öfrigt nu gäller föreningslagen
22 juni 1911. Härvid bör ytterligare erinras,
att vissa försäkringsföreningar, som väsentligen
öfverensstämma med de ömsesidiga försäkringsbolagen,
men som ha enklare rättsförhållanden och i regel
mindre omfattning, gjorts till föremål för särskild
behandling i lagarna 4 juli 1910 om sjukkassor och 29
juni 1912 om understödsföreningar. I de egentliga
ekonomiska föreningarna kunna medlemmarna vara
befriade från allt ansvar för föreningens förbindelser
och sålunda slippa erlägga någonting utöfver sina
insatser och eventuellt andra bestämda afgifter
(föreningar u. p. a.). De kunna också ha en till
visst belopp begränsad personlig ansvarighet för
föreningens förbindelser (förening m. b. p. a.);
denna ansvarighet kan göras gällande, endast i
den mån vid föreningens konkurs dess tillgångar ej
förslå till gäldande af dess skulder. Härutinnan
föreligger en viktig afvikelse hos de ömsesidiga
försäkringsbolagen. I själfva deras begrepp ligger
en skyldighet för medlemmarna att bidraga till
fullgörande af de på försäkringsaftal grundade
förbindelserna. Visserligen kan bolaget på
förhand, således utan att någon brist uppkommit,
af medlemmarna uppbära premier på samma sätt som ett
försäkrings-a.-b.; så sker i regel, och förfarandet
är bl. a. för lifförsäkring obligatoriskt. Men äfven
i sådant fall kommer, om bolagets tillgångar visa
sig ej motsvara dess förbindelser (med inberäknande
af värdet af löpande försäkringar), det ömsesidiga
ansvaret att framträda som en skyldighet för
medlemmarna att vidkännas sådana uppoffringar, som
äro nödvändiga för, att bristen skall kunna fyllas
och sålunda konkurs undvikas. Häri kan man teoretiskt
finna ett företräde framför försäkrings-a.-b., som
ej ha motsvarande möjlighet att fylla en uppkommen
brist. Konkurs är alltså ingalunda, såsom hos de
egentliga ekonomiska föreningarna, en betingelse för,
att det på ömsesidigheten grundade medlemsansvaret
skall bli aktuellt. Detta ansvar kan f. ö. vara
anordnadt på olika sätt: 1) tillskottsplikt i mån af
behof, proportionellt för samtliga försäkringar, till
obegränsadt belopp; 2) tillskottsplikt med begränsning
till visst belopp, som är bestämdt i visst förhållande
till hvarje medlems försäkringssumma, premiebelopp
eller annan dylik grund; 3) vid lifförsäkring och
annan personförsäkring kan egentlig tillskottsplikt
saknas (detta är faktiskt det vanliga), så att alltså
endast bolagets egna tillgångar kunna användas för
täckande af dess förbindelser, men i dylika fall,
likasom eljest då en brist ej kan fyllas genom
uttaxering af tillskott, skall bristen i stället
undanröjas därigenom, att på medlemmarnas bekostnad
förbindelserna nedbringas till motsvarighet med
tillgångarna, d. v. s. försäkringsbeloppen skola i
erforderlig grad nedsättas.
Försäkringstagarna äro icke blott, ekonomiskt sedt,
tillika försäkringsgifvare; de äro ytterligare
det ömsesidiga försäkringsbolagets delegare. Detta
sammanhang är väsentligt: inga andra försäkringstagare
få finnas än sådana, som tillika äro delegare,
och inga andra kunna vara delegare än just
försäkringstagarna. Dock anmärkes, att vissa
befogenheter, som närmast förbehållits delegare,
Tryckt den 23 10 23
jämväl kunna tillkomma vissa försträckningsgifvare,
nämligen garanter (jfr Försäkring, sp. 504). Hvarje
medlems rättsliga förhållande till bolaget
företer följaktligen en egendomlig dubbelhet,
i det att han dels är försäkringstagare med
rättigheter och skyldigheter i hufvudsak lika dem,
som följa af försäkringsaftal med ett aktiebolag
som försäk-ringsgifvare (bortsedt från själfva
det ömsesidiga ansvaret), dels också är delegare i
bolaget med däraf härflytande särskilda rättigheter
och skyldigheter. Båda dessa sidor äro oskiljaktigt
förenade. Som delegarrättigheter kunna nämnas
hvarje medlems allmänna anspråk på likställighet
med öfriga medlemmar, eventuellt inom samma klass
o. s. v.; vidare hans kraf på, att bolaget i sin
förvaltning icke blott skall fullgöra de särskilda
bestämmelserna i det speciella försäkringsaftalet
med honom (motsvarande kraf tilkommer jämväl
försäkringstagare hos ett aktiebolag), utan
där-utöfver att det i allo skall ställa sig till
efterrättelse de normer för dess verksamhet,
som gälla enligt lag och bolagsordning m. m.;
häraf följer en befogenhet att föra klandertalan
mot rättsstridiga bolagsstämmobeslut. Ytterligare
och i synnerhet framhålles den delegarna normalt
tillkommande befogenheten att närvara vid
bolagsstämma och där utöfva rösträtt, hvarigenom
de ega inflytande å val af styrelsemedlemmar och
revisorer m. fl. ärenden. Dessa befogenheter, och
särskildt den sistnämnda, ha kanske snarare ett
teoretiskt intresse än något större praktiskt värde
för medlemmen-försäkringstagaren, ty det säger sig
själft, att han i det alldeles öfvervägande antalet
fall skall sakna tid och intresse samt i regel äfven
nödig insikt och andra dylika förutsättningar för att
begagna sig af de möjligheter, som sålunda rättsligen
stå honom till buds. Man lär ej heller kunna påstå,
att i verkligheten försäkringstagarnas rätt skulle
vara mindre respekterad från bolagsorganens sida
i försäkrings-a.-b. än i ömsesidiga bolag. Af
dessa senares natur kan slutligen omedelbart
härledas delegarnas rätt till andel i vinst, som
uppkommer därigenom, att premier beräknats högre,
än som efteråt visat sig behöfligt. Men dylika
dividender (premieåterbäring) tillgodoföras sedan
länge försäkringstagarna äfven hos aktiebolag. -
Medlemskapets dubbelsidighet i ömsesidiga bolag
blir af särskildt intresse i fråga om ändring
af bolagsordningen. Beslut härom kan likasom i
korporationer i allmänhet träffas af bolagsstämma
med på visst sätt kvalificerad majoritet, hvarjämte
här i regel erfordras statlig sanktion. Detta kan
dock icke vara tillräckligt för hvilka ändringar
som helst, ty beträffande innehållet i det särskilda
försäkringsaftalet måste hvarje delegares rätt vara
lika väl skyddad som en annan på aftal grundad
rättighet, d. v. s. den kan icke få rubbas eller
minskas utan hans eget samtycke. Detta gäller
principiellt äfven om delegares ansvarighet för
bolagets förbindelser; härom har emellertid särskildt
stadgats, att en ändring kan i viss ordning vinna
tillämpning äfven utan samtycke af alla däraf träffade
delegare, men att sådan ändring å andra sidan medför
ovillkorlig befogenhet för delegare, som ej biträdt
densamma, att hafva sitt försäkringsaftal. På
detta sätt har man funnit en kompromiss mellan
försäkringstagar-
35 b., S. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
