Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geoid ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1263
Geoid-Geologi
1264
vald ordf. och vice ordf., de 3 senaste ordf. samt
sekreterare, skattmästare och 9 öfriga medlemmar,
hvilka väljas på 3 år. Sällskapet utger
publikationen "Fennia", innehållande
vetenskapliga afh. rörande Finland, samt tidskr.
"Terra", hvari införas populär-geografiska uppsatser
och sällskapets förhandlingar. I sällskapets
program ingår dessutom en skriftserie i tvångfria
band, som skall omfatta vetenskapliga afh.
rörande geografiska förhållanden utom landets
gränser. O. Sjn. T. C. * Geoid, geod.,
jordkroppens form efter "idealisering" (af Listing
1873 införd benämning). I den första graden af
approximation kan jorden betraktas som klotformig,
hvarvid man naturligtvis bortser från de ojämnheter
hos ytan, som utgöras af berg och dalar m. m. och som
äro små i jämförelse med jorden själf. Men sedan
man af teoretiska skäl insett, att den kring en
axel roterande jorden ej i sträng mening kunde vara
klotformig, och sedan detta besannats genom de under
1700-talets förra hälft utförda gradmätningarna i Peru
(se B o u g u e r och Condamine) och i Tornedalen -
"Lappland" - (se Maupertuis och Celsius 4 samt
äfven Svanberg l, sp. 826), blef det teoretiskt och
praktiskt ådagalagdt, att jorden borde kunna till sin
form framställas som en rotationsellipscid, nämligen
en sådan åstadkommen genom en kring sin mindre axel
roterande ellips. Härvid måste man dock tänka sig
en jordyta befriad från de ofvan nämnda ojämnheterna,
och därtill erbjöd sig närmast hafvets yta (hafsytan
utan vågrörelse och utan tidvattensrörelse).
Denna yta, som tankes fortsatt under kontinenterna
genom ett nät af kanaler, står öfverallt vinkelrätt
mot lodriktningen och är geoidens yta. I stort
sedt är den en rotationsellipsoid, men de på skilda
håll utförda gradmätningarna visa, att afvikelser
förekomma, hvilka afvikelser ha sin orsak uti
landets (kontinenternas) attraktionskraft och i
den så att säga negativa attraktionen hes oceanerna
samt dessutom af all annan ojämn massfördelning hos
jordkroppen (jfr Lodafvikning). Emot kontinenternas
kuster höjer sig geoidens yta öfver ytan af den
rotationsellipsoid, som närmast återger jordens
form, i oceanernas midt står den lägre. ^
E. J-*Geo-isoterm (af grek. ge, jorden, ifsos,
lika, och the’rme, värme). - 2. Geol. Geo-isotermer
äro nivåytor, hvilka i jordskorpan begränsa
områden, som ha samma värmegrad. Särskildt vid
tunnelarbeten har man uppgjort noggranna profiler
öfver värmefördelningen i berget på grundval af
temperaturmätningar i de profborrningar, som man i
förväg utfört. Dylika profiler ha stor praktisk
betydelse i synnerhet vid järnvägstunnlar, såväl för
arbetet med tunnelns byggande som senare vid dess
trafikerande. Se Geotermiska måttet. Suppl.
2. -K. A. G. Geokrätiska (af grek. ge, jorden, och
kratélrn, härska), geol., kallar man de perioder
af jordens historia, under hvilka kontinenterna
intagit en relativt stor del af jordytan,
t. ex. karbontiden, trias och yngre tertiär.
Motsatsen därtill är t h a l a s-sokrätisk
(af grek. tha’lassa, haf), period, då oceanerna
intagit en relativt stor del af jordytan.
K. A. G. GeokronologI (af grek. ge, jorden. clirornos,
tid, och lo’gös, lära), den geologiska tidräkningen.
Be-
stämningen af det relativa åldersförhållandet
mellan olika bildningar möter i många fall endast
obetydliga svårigheter, medan däremot sträfvandet att
för geol. bildningar och företeelser åstadkomma en
exakt och absolut tidräkning med bestämda tidsmått
hittills icke rönt så stor framgång. Man rör sig
alltjämt med mycket osäkra värden, då man efter
olika beräkningsgrunder söker bestämma jordens ålder
antingen som fast himlakropp eller som beboelig
värld. Dylika tidräkningar ha i allmänhet stödt sig
på beräkningar af de sediment, som aflagrats under
de olika geol. perioderna, eller på den denu-dation,
som försiggått under bestämda tider. Då grundvalen
här saknar ett säkert mått, kunna dessa försök icke ge
någon exakt kronologi, och äfven de olika försök, som
gjorts för att uppskatta de olika geol. periodernas
relativa längd, få anses jämförelsevis föga
tillförlitliga, vare sig de grundas på sedimentens
mäktighet eller på den organiska världens utveckling
och ombildning. Ju närmare vi komma nutiden, desto
mindre svårigheter erbjuder kronologien. En länge
använd måttstock för att bedöma tiden från istidens
begynnelse var Niagara-fallets (se d. o., äfven
i Suppl.) årliga tillbakaskri-dande. Emellertid
är äfven här grundvalen osäker, då man ju ej kan
påstå, att det årliga tillbakaskridandet varit
konstant. De geokronologiska försök, som torde vara
mest tillförlitliga, äro å ena sidan G. De Geers
(se d. o. Suppl., sp. 277) metod att efter hvarfven i
ishafsleran, årsmoränerna och centra i rullstensåsarna
bestämma tiden för inlandsisens afsmältning i det
baltiska bäckenet och å andra sidan de allra nyaste
försöken att på grundval af proportionen mellan de
radioaktiva ämnena i vissa mineral (se Radioaktiva
mineral och bergarter, sp. 862-865) beräkna, huru lång
tid som förflutit efter dessa minerals bildning. Man
har på detta sätt beräknat vissa Ytterbymi-nerals
ålder till 1,900 mill. år. Den tidrymd, som man däraf
beräknat för jordens eller för vissa geol. bildningars
ålder, är åtskilligt större än de siffror, som man
erhållit på annat sätt. Efter dessa beräkningar skulle
t. ex. urbergets ålder vara omkr. 2,000 mill. år.
K. A. G.
"Geologi. Under senare tider har geologien haft
stort uppsving, som har sin grund icke allenast i
det vidare utforskandet af jorden i geol. hänseende,
som för kulturländerna bedrifvits af mer eller
mindre offentliga institutioner (geologiska
undersökningar) med fackbildade vetenskapsmän
och för de mindre kända delarna af jorden genom
vetenskapliga expeditioner, som utsändas till alla
världens delar, utan äfven i de stora framsteg,
som vetenskaperna, i all synnerhet de fysiska och
kemiska, gjort under de senaste årtiondena. Sålunda
har petrografien och icke minst petrogenesen (läran
om bergarternas bildning) genom den fysikaliska
kemiens framgångar och genom tillämpning äfven på
smältorna af de lagar, som denna vetenskap uppställt
för lösningar, haft rik utveckling, och ännu större
resultat kunna väntas. Geotektoniken har förts framåt
dels genom detaljarbeten om bergskedjornas byggnad
(se Alperna. Suppl., sp. 151- 152), dels genom mera
teoretiska framställningar af hithörande frågor;
så har dels en teori om sträfvanden till jämvikt i
jordskorpan, isostasi (se d. o. Suppl.), på senare
tid trädt i förgrunden, dels frå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
