Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Glödlampa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vakuumlampan äldst, då den redan efter 1906 började
införas. Den gasfyllda lampan kom först efter 1913
i marknaden. Volframlampans införande betecknade
ett mycket stort steg i belysningsteknikens
utveckling, då det specifika effektbehofvet kunde
nedbringas till omkr. 1 watt per hefnerljus vid
vakuumlampan och omkr. 0,5 watt per hefnerljus vid
den gasfyllda volframlampan. För att erhålla god
ekonomi vid en glödlampa erfordras hög temperatur
hos glödtråden och således en hög smältpunkt hos
trådmetallen. Smältpunkten ligger för osmium, tantal
och volfram vid resp. 2,500°, 2,850° och 3,000° C. I
själfva verket är volfram mera svårsmält än hvarje
annan känd metall. Då kolet är ett grundämne med ännu
högre smältpunkt, kan det synas förvånansvärdt, att
ekonomien hos koltrådslampan ej har kunnat uppdrifvas
minst lika högt som vid volframlampan. Detta beror
därpå, att kolet sublimerar vid en i förhållande till
smältpunkten ganska låg temperatur. Volframmetallen
däremot har den värdefulla egenskapen att vid hög
temperatur vara relativt beständig. Förklaringen
till, att den gasfyllda volframlampan uppvisar så
afsevärdt mycket bättre ekonomi än vakuumlampan,
ligger just i det förhållandet, att sublimeringen
försvåras genom den införda gasen, så att glödtrådens
temperatur kunnat skjutas närmare metallens
smältpunkt. Intill 1910 var man ej i stånd att af
den spröda volframmetallen framställa dragna trådar,
hvilket utan svårighet lyckades vid tantalmetallen,
utan man var tvungen att välja vissa indirekta
metoder. Den sprutade volframtråden (Just, Hanemann,
Kuzel), som först uteslutande användes, framställdes
af skilda fabrikanter på något olika sätt. Trots
alla försiktighetsmått voro dock dessa trådar
mycket känsliga för stötar. De utfördes vanligen som
V-formade byglar, hvilka upphängdes vid spetsen och
fastsmältes vid ändarna med förbindelsetrådarna. Flera
sådana byglar seriekopplades vid lampor för högre
spänning. Vid det s. k. hjälpmetallförfarandet
framställdes en smidbar legering af volfram
och någon lämplig metall, såsom nickel, kadmium
o. s. v., hvilken kunde valsas och dragas till
tråd. Denna tråd monterades i lampan, hvarefter
hjälpmetallen genom trådens kraftiga glödgning i
vakuum aflägsnades. Den på detta sätt framställda
volframtråden skilde sig i mekaniskt hänseende föga
från den sprutade tråden, dess mekaniska hållfasthet
var ej tillfredsställande. En alltmer brännande fråga
af mycket stor ekonomisk räckvidd var framställandet
af smidbar volframmetall. Detta problem löstes af
amerikanen W. D. Coolidge 1910 efter årslånga
systematiska undersökningar och experiment vid General
electric co. Af det rena metallpulvret utformas genom
starkt tryck (omkr. 5,000 atm.) och utan användning
af något främmande bindemedel små metallstafvar,
som insättas i en elektrisk ugn och upphettas till en
temperatur nära smältpunkten i vätgasatmosfär. Den
på detta sätt behandlade stafven är fortfarande
mycket spröd, trots det, att metallpulvret delvis
hopsintrat. Den måste nu undergå en intensiv mekanisk
bearbetning för att bli starkare. Härför användas
mycket snabbt arbetande maskinhammare (omkr. 4,000
slag pr minut), genom hvilka profstycket får passera,
sedan det upphettats till omkr. 1,300°. För att metallen
därvid ej skall oxideras, måste bearbetningen utföras
i vätgasatmosfär. Sedan tråddiametern nedbringats
till omkr. 0,75 mm., kan bearbetningen ske genom
dragning vid rödvärme. Den på detta sätt framställda
volframtråden är silfverhvit och har en mycket stor
mekanisk hållfasthet, vida öfverstigande stålets. För
exempelvis en 16-normalljus-lampa för 220 volt
är trådens diameter endast omkr. 0,02 mm. Som lätt
inses, måste de tekniska svårigheterna att framställa
en hållbar liten glödlampa ökas med spänningen. Då
exempelvis en 2 volts lampa utan svårighet kan utföras
för en bråkdel af ett hefnerljus, kan en 220 volts
lampa ej utföras mindre än för omkr. 10 hefnerljus.
Fig. 1. Volframglödlampor. a vakuumlampa, b gasfylld lampa.
Vakuumlampor l. enwattslampor utföras vanligen med
rak tråd, upplagd enligt fig. 1 a. Glasballongen
är liksom vid koltrådslampan lufttom. Det specifika
effektbehofvet är beroende på såväl lampans storlek
som driftspänningen. Detta beror därpå, att de gröfre
trådarna kunna belastas med något högre temperatur än
de klenare, hvarigenom ekonomien ökas. Vakuumlampans
ljusstyrka anges vanligen i det
horisontella medelvärdet vid vertikalt
monterad lampa. Det sfäriska medelvärdet af
ljusstyrkan i olika riktningar, som utgör ett mått
på det utstrålade ljusflödet, är ungefär 80 proc. af
det horisontella medelvärdet. På senaste tiden ha
åtskilliga lampfabrikanter börjat normera lamporna
efter watt-talet. Som orientering lämnas följande
sammanställning för normala vakuumlampor med rak
glödtråd för 200-250 volt.
Horisontellt medelvärde Sfäriskt medelvärde
Watt Hefnerljus W/Hlj. Hefnerljus W/Hlj.
20 15 1,33 12 1,67
25 20 1,25 16 1,56
40 34 1,17 27 1,48
60 56 1,07 44 1,36
100 95 1,05 74 1,35
Lampor för 100-130 volt ge i allmänhet 10 proc. mera
ljus. Af tabellen framgår, att eg. endast de
större förtjäna namnet enwattslampor. De normeras
vanligen ännu efter det horisontella medelvärdet
liksom koltrådslamporna och utföras i samma
standardstoriekar, nämligen 10, 16, 25, 32, 50 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
