Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grekland
68
slutuppgörelse af talades emellertid i juli 1914,
men de hunno ej vidtaga, innan Världskrigets utbrott
omgestaltade det internationella läget.
Om G:s politik under Världskrigets första år se
V en i z el os, sp. 1153. Då konung Konstantin,
starkt påverkad af grekiska generalstaben och dess
chef, Metaxas, vägrade biträda Venizelos’ plan att
låta G. gå med i kriget på ententesidan, särskildt
vid anfallet mot Dardanellerna, afgick Venizelos 5
mars 1915 och efterträddes af neutralitetsifraren
Gunaris (se d. o. Suppl.). Nyvalen till parlamentet
blefvo en seger för Venizelos; han blef 23
aug. ånyo konseljpresident och återupptog då
interventionsplanerna, mobiliserade grekiska armén
(sept.) och lät de allierade stormakterna landsätta
trupper i Saloniki till Serbiens hjälp. Konstantin och
generalstaben, inom hvilken tron på en slutlig tysk
seger var allmän, hvarken ville eller vågade förbinda
G:s öde med de allierades och häfdade därför en mot
Venizelos’ mening rakt motsatt uppfattning af G:s
fördragsförpliktelser enligt 1913 års försvarsförbund
med Serbien. I parlamentet gjorde Gunaris gällande,
att detta fördrag blott afsett ett Balkankrig
och ej var tillämpligt i ett allmänt europeiskt
krig. Parlamentets majoritet slöt sig till Venizelos’
mening (4 okt.), men 5 okt. afskedades denne af
konungen, och en ny ministär bildades af Zaimis
(se d. o., äfven i Suppl.) på programmet "väpnad
neutralitet". När Zaimis (3 nov.) lidit nederlag
i parlamentet, upplöstes detta (6 nov.), och en
ny neutralitetsministär bildades af Skuludis. Från
att deltaga i nyvalen (dec.) afhöllo sig Venizelos’
anhängare under förklaring, att parlamentsupplösningen
strede mot författningen. Skuludis hade visserligen
lofvat de allierade "välvillig" neutralitet, men
han ansåg sig skyldig att (april 1916) vägra dem
att använda grekiska järnvägar för de på Korfu
reorganiserade serbiska truppernas öfverförande
till Salonikifron-ten, och de allierades harm
häröfver steg, då (25 maj) det grekiska bergfästet
Fort Rupel i Mace-donien utan strid upp gaf s till
öfverlägsna tyska och bulgariska trupper. Nu blefvo
de allierades neutralitetskränkande anspråk allt
sträfvare. De upprättade marinbaser på Joniska
öarna och i Grekiska arkipelagen, och 21 juni
fordrade Frankrike, Storbritannien och Ryssland,
såsom garanti-makter för G:s oberoende, arméns
demobilisering, nya parlamentsval och tillsättande af
en opolitisk öfvergångsministär. Skuludis af löstes
23 juni af Zaimis, som lät demobilisera armén,
men nödgades öfverge tanken på nyval, enär hela
östra Macedo-nien besatts af bulgarerna (aug.),
hvarvid Kavalas grekiska garnison, 8,000 man,
som tyskarnas "gäster" internerades i Görlitz i
Schlesien. Nu organiserade Venizelos’ anhängare i
Saloniki en "nationell försvarskommitté" med uppgift
att skaffa de allierade grekiska hjälptrupper mot
de framträngande bulgarerna. Inför nya kraf från de
allierade (bl. a. om rätt att öfvervaka G:s post-och
telegraf väsen) afgick Zaimis (11 sept.) och af-löstes
af Kalogeropulos. Venizelos reste 25 sept. till
Kreta, bildade där en provisorisk regering, som
han fick erkänd äfven på Samos, Mytilene och Chios,
och slog sig därefter ned i Saloniki, där det nya
"triumviratet" (Venizelos, amiral Konduriotis och
general Danglis) med sig assimi-
lerade den nyss förut bildade
försvarskommittén. Saloniki-regeringen uppsatte en
"nationell försvars-armé" och förklarade i nov. krig
mot Bulgarien och Tyskland. De allierade erkände den
nya regeringen "de facto", men blott för de områden,
där den uppbars af en majoritet af befolkningen,
och G. var sålunda deladt mellan två regeringar,
hvilkas landområden skildes af en med de allierades
trupper besatt "neutral zon".
Som konseljpresident hade Kalogeropulos i
okt. efterträdts af historikern Lambros, och
denne afvisade de allierades kraf (af 19 nov.) om
utlämning af en stor del af grekiska arméns artilleri
m. m. Då franska matroser (l dec.) landsattes
i Aten för att hämta kanonerna, anföllos de af
grekiska reservsoldater och måste efter åtskillig
manspillan återvända till sina fartyg. Svaret blef
en ytterst sträng blockad, och 14 dec. kräfdes
bl. a. i ett nytt ultimatum alla grekiska truppers
förflyttning till Peloponnesos. Grekiska regeringen
måste foga sig, men Konstantin satte nu sitt hopp
till en stor tysk offensiv på Saloniki-fronten, som
emellertid uteblef. Lambros ersattes (3 maj 1917)
som konseljpresident af Zaimis, men denna eftergift
förmådde ej rädda Konstantins tron. Franska regeringen
hade utverkat sina allierades samtycke till hans
afsättning, och den verkställdes 12 juni af senator
Jonnart som de tre garantimakternas kommissarie (se
därom Konstantin. Suppl.). Jämte kronprins Georg måste
Konstantin lämna landet, sedan han till efterträdare
utsett sin andre son, Alexander, som s. d. besteg
tronen och 27 juni nödgades utnämna Venizelos till
konseljpresident.
Den nya regeringen afbröt 28 juni de diplomatiska
förbindelserna med centralmakterna. Det i juni
1915 valda och i nov. s. å. upplösta parlamentet
inkallades och gaf Venizelos förtroende-votum. Armén
mobiliserades och deltog 1918 med utmärkelse
i striderna på Salonikifronten. Om Venizelos’
verksamhet i Paris under fredskonferensen 1919 se
Venizelos, sp. 1154. Grekiska trupper besatte 15
maj s. å. på de allierades anmodan Smyrna, och genom
fredstraktaten i Sévres med Turkiet (10 aug. 1920)
erhöll G. Ege-iska öarna och större delen af Tracien
med Adria-nopel samt rätt att under 5 år förvalta
Smyrna med omnejd, hvarefter dess framtid skulle
afgöras genom folkomröstning. Samtidigt förband sig
Italien att till G. öfverlåta Tolföarna och ställde
i utsikt folkomröstning på Rhodos, om England till
G. af stod Cypern.
Venizelos tycktes nu ha nästan fullständigt
förverkligat de panhelleniska sträfvandena, men
ett bakslag inträdde snart. Turkiska regeringen
ratificerade ej Sévrestraktaten, och G., som 1920
åtog sig att bryta de turkiske nationalisternas
motstånd i västra Mindre Asien, invecklades därigenom
i ett kraftuttömniande krig med den nybildade
An-gora-regeringen (se Turkiet. Historia. Suppl.). Den
unge konung Alexander af led 25 okt. 1920, och hans
yngre broder Paul afböjde att mottaga kronan, så
länge det helleniska folket ej formligen bekräftat
konung Konstantins och kronprins Georgs uteslutning
från tronen. Därigenom blef Konstantins återkallande
hufvudfrågan vid parlamentsvalen i nov. 1920. I dessa
led Venizelos ett förkrossande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
