- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess /
387-388

(1924) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hessen-Nassau ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

387

Hettiter

388

tivt gjort slut på dessa småfurstars
själfständighet. Uedan tidigt blir Hatti stående
benämning för hela västlandet (Syrien och Palestina),
och måhända har man däri att söka bakgrunden till
den senare judiska traditionen om hettiterna som ett
urfolk i Palestina. Också på de egyptiska inskrifterna
upptäcktes redan före midten af 1800-talet samma
folk, och äfven där fick man det intrycket, att det
talades om ett folk i norra Syrien. Det är därför lätt
förklarligt, att den europeiska vetenskapen länge
sökt hettiternas egentliga tillhåll s. om Taurus, i
synnerhet som de första med säkerhet som hettitiska
tolkade arkeologiska fynden gjordes i norra Syrien:
där upptäcktes omkr. 1870 i Hamä och Aleppo flera
inskrifter, affattade i ett slags ännu ej tolkade
hieroglyfer, jämte hvarjehanda minnesmärken af
nationell konst. Emellertid riktade redan dessa fynd
uppmärksamheten snart åt annat håll. 1879 jämförde
engelsmannen Sayce de nya fynden med en del äldre
beskrif-ningar på vissa ruinorter i Mindre Asien
(Boghaz-köi, vid det gamla Halys, beskrefs af
Texier 1839, af Barth 1859-60, af Perrot i olika
publikationer från 1864; U j tik beskrefs 1842 af
Hamilton, Jazylykaja 1848 af Layard m. fl.) och kunde
konstatera deras identitet med de mindre-asiatiska,
hvaraf de senares hettitiska karaktär utan vidare
följde. Under de följande åren gjordes gång på gång
försök att tyda de hettitiska hiero-glyferna, men
förgäfves; däremot riktades kunskapen om hettiterna i
ett slag 1887 med de mest betydelsefulla fakta genom
Tell el-Amarnafynden (se A m arn a och A r z a w a-b
ref ven. Suppl.), som visade ett mäktigt hettitiskt
rike i Mindre Asien i konkurrens med Amenofis III:s
och Ame-nofis IV:s Egypten om småstaterna i Syrien
och Palestina och inbegripet i ett lifligt intrigspel
i Mitaniriket i nuv. Armenien. Med genial intuition
bestämde snart H. Winckler detta rikes hufvudstad till
Boghaz-köi, och där föranstaltades 1906 under hans
och Puchsteins ledning och på bekostnad af Deutsche
orientgesellschaft o. a. utgräfningar, som gåfvo de
rikaste resultat. Bl. a. kom där i dagen rikets arkiv
med en stor mängd dokument af historiskt, religiöst,
juridiskt och grammatiskt innehåll, skrifna på
landets officiella språk, men med den internationella
kilskriften. Sedan nu dessa urkunders språk i princip
dechiff-rerats (seHettitiskaspråket. Suppl.), har
redan åtskilligt nytt ljus fallit öfver hettitstatens
historia. Vidare utgräfningar ha företagits äfven
i norra Syrien (Sendschirli af v. Luschan 1890-94
och 1902, Saktje-gözi af Garstang 1907 och 1911;
Karkemisch, nu Djeräbis, vid norra Eufrat, af Ho-garth
m. fl. och Woolley 1911-14 samt efter kriget) och
gett betydelsefulla resultat.

Hettitrikets historia kan numera i grofva drag
tecknas på följande sätt. Kanske i 3:e årtusendet
f. Kr. har en del med säkerhet icke-indoeuropeiska
folk, däribland hettitfolket, kuhats af en
indo-europeisk, men icke-arisk folkstam af obekant
namn, som emellertid snart måste ha uppsugits af
urbefolkningen, men därvid kvarlämnat sitt starkt
ombildade idiom som riksspråk (beaktansvärdt är
det klart icke-indoeuropeiska namnskicket). Detta
rike, hvilket liksom hufvudstaden bar namnet Hatti,
uppträder i historien första gången i sam-

band med, att den första babyloniska dynastiens
siste konung, Samsuditana, störtades (1926 f. Kr.),
hvilket med visshet förorsakades af en invasion af
hettiter. Dessa kvarblefvo dock ej i landet, utan
lämnade plats för österifrån kommande arier, som
under namn af kassiter blefvo Babylons behärskare
under 2:a årtusendet och som i Armenien grundlade
ett nytt rike, Mitaniriket (se M i t å n i), hvars
urbefolkning var af samma slag som Hattirikets, men
med arisk of verklass. Om IJattiriket höres under
de följande århundradena föga; flera konunganamn
äro traderade, men någon enighet om kronologien har
ännu ej uppnåtts. Thotmes III omtalar Hatti-staten
som ett aflägset rike, hvilket betalar tribut. En
viktig källa för den äldre hettitiska historien är
en lång inskrift af en viss konung T e l i b i-n u
s, som kanske tillhör 1400-talet; den är emellertid
ännu blott preliminärt tolkad. I historiens fulla
ljus framträder Hattiriket först med den betydande
härskaren Subbiluliuma (omkr. 1385 -1345). Han fann
vid sitt trontillträde Mitaniriket sönderslitet
af tronstridigheter. Dusratta, som nyss efter en
palatsrevolution bestigit tronen, bekämpades af sin
broder Artatama, som jämte sin son slog sig ned i
Kinza i Naharain (området mellan Orontes och norra
Eufrat) och dref stämplingar med hettitkonungen. Ännu
större perspektiv öppnade sig för denne söderut, då
Egypten under Amenofis IV:s religiösa grubblerier
nedsjönk i allt djupare yttrepolitisk vanmakt och
dess syriska besittningar började arbeta för sitt
oberoende. Ett mäktigt parti af amoritiska småfurstar
på Libanon förde med hjälp af hettitkonungen en klart
anti-egyptisk politik; deras ledare, Abdasirta och
hans son Aziru, drefvo trots starkt motstånd från
egyptiskvänliga feniciska furstar sin sak så skick
ligt, att Aziru slutligen af Amenofis IV själf
erkändes som vasallkonung af Syrien. Subbiluliuma
grep då genast in och tvang sin forne skydds-ling
till fullständig underkastelse, hvarigenom han
fick hegemoni öfver Syrien. Under tiden mognade
situationen i Mitaniriket. Dusratt i mördades af sin
son Mattiwaza, som omedelbart fördrefs af sin farbror
Artatama och hans son. Han flydde då till Hatti,
fick Subbiluliumas dotter till äkta och återvände
med en hettitisk krigshär till Mitani. Assyrierna
begagnade tillfället att rycka till sig delar af
riket, Subbiluliuma var faktisk suverän öfver resten
och därmed härskare öfver största delen af nordvästra
Asien Allt detta synes ha tilldragit sig ung. 1378-65
f. Kr. Med Egypten förde Subbiluliuma icke direkt
krig, däremot slöt han ett fördrag med dess regent,
sannolikt Horem-heb, hvari Naharain och Amurru (=
Syrien) tillerkändes Hatti, men Kanaan och Fenicien
Egypten. Omedelbart efteråt måste Subbiluliuma ha
dött (omkr. 1345); han efterträddes af sin son A r
n u-vandas I, som emellertid dog efter en mycket
kort regering och efterträddes af sin broder M u
r-silis II (omkr. 1345-1295). Denne fann riket i
största förvirring och vasallerna i affall, såsom
han själf berättar i en i Boghaz-köi påträffad
inskrift. Hans första regeringstid upptogs därför af
rikets konsolidering i ö. och v. Emellertid fick han
snart krig med Egypten, som återvunnit stadga under
19:e dynastien (fr. 1321) och nu sträfvade efter att
återupprätta sitt asiatiska välde. Seti I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcp/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free