- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess /
389-390

(1924) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hessen-Nassau ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

389

Hettiter

390

befäste sin makt i Fenicien och Palestina (1318)
och slog Mursilis i grund vid Kades. Ramses II bröt
åter freden och företog flera krigståg mot Syrien;
omkr. 1295 tillfogade han hettiterna ett nytt
svårt nederlag vid Kades och återvände i triumf
till Egypten, där hans bedrifter förhärligades på
stora reliefer i Karnak och Luksor. Kort därefter
dog Mursilis II och efterträddes af sin son M u
(v a) t a 11 u (1295-85), som återupptog kriget
med ett plötsligt infall i Galiléen. Hela Palestina
afföll till honom, och Ramses måste steg för steg
återeröfra landet (1292). Inre oroligheter tvungo
Mutallu till passivitet, och Ramses kunde än en
gång flytta kriget till Naharain, som han eröfrade;
amoriternas hettitvänlige ledare Put-ahi tvangs att
erkänna Egyptens suveränitet. Snart nog återvunno dock
hettiterna sina besittningar, och Put-ahi ersattes
med en pålitligare man. Mutallu dog omkr. 1285 och
efterträddes af sin yngre broder H a 11 u s i l i
s III (1285-55), som sökte fred med Egypten. Båda
parterna voro utmattade och behof de fred, och från
båda sidor gjordes eftergifter. Hettiterna återinsatte
Put-ahi i hans värdighet, underhandlingar öppnades
i Syrien och resulterade i ett märkligt fördrag
(troligen 1279), säkert det äldsta dokument af denna
art historien känner. Däraf finnas två affattningar,
en egyptisk och en babylonisk. Hattusilis lät först i
samförstånd med de egyptiske underhandlarna redigera
en egyptisk text, som graverades på silfverplåt och
tillställdes Ramses; denne lät i sin tur affatta
texten på det internationella diplomatspråket,
babyloniska, gravera den på silfverplåt och
öfver-lämna den till Hattusilis. Originalurkunderna
äro förlorade, men det finns en kopia af den
egyptiska texten i Karnak och flera kopior af
den babyloniska i arkivet i Boghaz-köi. Fördraget
hindrade icke Hattusilis från att omedelbart träffa en
öf-verenskommelse med Put-ahi, som definitivt gjorde
denne till vasall under Hatti. Vänskapen med Egypten
bekräftades genom Ramses’ giftermål med Hattusilis’
dotter, som fadern i egen person förde till Egypten
(1266). I ö. led hans välde svårt afbräck af den unga
assyriska staten som h. o. h. eröfrade Mitaniriket
och bröt hettiternas maktställning där. För att skydda
sig knöt Hattusilis nära förbindelser med Babylonien,
men detta stöd bortföll, då Babylonien eröfrades af
assyrierna (1248). Hattusilis_var då död och hade
efterträdts af sin son" D u d h ä l i j a s II, efter
hvilken dennes son Arnuvandas II innehade tronen;
efter honom är ytterligare en konung, D u d h ä
l i j a s III, bekant. Med dessa furstar begynner
rikets nedgång; det hotades nu allt starkare af den
uppväxande assyriska stormakten. Omkr. 1180 gick det
mindre-asiatiska Hattiriket under för en invasion
af vilda folkslag västerifrån, men s. om Tau-rus
lefde flera hettitiska småstater med medelpunkt i
Karkemisch kvar i nära 500 år; nämnda stad eröfrades
af Sargon 717.

Folk, religion och kultur. Många egyptiska
afbildningar, som bekräftas af hettiternas egna
bildframställningar, visa en ras, som med lätthet
kan skiljas både från semiter och indoeuropéer;
dess kännetecken äro stor, kraftigt böjd näsa, låg
bakåt-sluttande panna, liten mun, satt och kraftig
gestalt. Ansiktet är skägglöst, håret afrakadt så
när som på

en i nacken nedhängande tjock fläta. Dräkten består af
kort lif rock, skor med uppåtböjda tåspetsar och hög
kägelformig hufvudbonad. I andligt hänseende har denna
ras visserligen tagit djupa intryck af grannfolken,
men företer också en markerad nationell särprägel
och har lämnat ingalunda obetydliga spår efter sig i
historien. Dess religion företer ett vimmel af gudar,
oftast af rent lokal karaktär; öfver dem höjer sig
den stora gudamodern, den sedermera världsbekanta
Cybele, hvars manliga motpart, längre fram känd
under namnet Attis 1. Agdistis, redan här uppträder
som den store sol- och himlaguden, en klippnisch
i Jazylykaja framställer deras förmälning vid den
stora vårfesten i närvaro af en ofantlig procession
af gudaväsen, präster och prästinnor. Gudstjänsten
var orgiastisk, prästerna kastrerade sig själfva
under extasen. Konungen betraktades som solgudens
inkarnation. En mycket populär gud var åskguden
Tesup, afbildad med åskvigg och hammare; han
är förebilden till den arameiske och assyriske
Hädad-Adad, hvilken i Assyrien alltid framställes
i hettitisk dräkt. Under namnet Juppiter Dolichenus
gjorde han under romerska kejsartiden sitt segertåg
genom världen (framställning i brons funnen bl. a. i
Heddernheim vid Frankfurt a. M.). Från Mitaniriket,
hvars öfverklass dyrkade sina ariska gudomligheter
(Indra, Varuna, Mitra, Näsatya), inkom i Mindre
Asien äfven dyrkan af Mitra och mångudinnan, som här
utbildade karakteristiska former af högsta betydelse
för den senare religionshistorien. - Den hettitiska
konsten är ännu ganska rå och primitiv och kan ej mäta
sig med egypternas och babyloniernas. Inflytandet
från de senare är mycket gammalt och utgår delvis
från den köpmannakoloni, som redan i början
af 3:e årtusendet kan konstateras i Kappadocien
(urkunder från Kultepe); från Babylon stammar också
tvifvelsutan dubbelörnen, Hattis stadsvapen, som af
hettiter infördes i Mindre Asien och därifrån genom
seldschukerna spridt sig till Europa. Sedermera
öfvertogs äfven kilskriften och med denna många
andra kulturelement. Från midten af 2:a årtusendet är
Egyptens inflytande omisskännligt; därifrån härstamma
t. ex. sfinxerna (många exemplar i Boghaz-köi),
som här blifvit förvandlade till kvinnliga väsen,
under det att de i Egypten föreställa konungen
som lejon med män-niskohufvud; i sin hettitiska,
icke i sin egyptiska form ha de vandrat både till
Grekland och Babylonien. Af egyptiskt ursprung är
också den bevingade solskifvan, som i karakteristisk
hettitisk ombildning gått vidare till assyrierna
och från dem till perserna. Seden att framställa
gudarna stående på berg och djur är ett originellt
hetti-tiskt drag, som assyrierna öfvertogo, likaså
inom byggnadskonsten den s. k. b~it-hiläni-sii\en,
som utmärkes af en stor förhall med al två pelare
uppburet tak och flankerad af massiva torn. De två
sistnämnda egenheterna ha hettiterna gemensamma med
den minoiska kulturen, hvars förhållande till den
hettitiska ännu är en öppen fråga; visst är, att det
hettitiska kulturområdet sträckt sig ända fram till
Egeiska hafvet. - En sammanställning af all hettiterna
berörande litteratur t. o. m. 1922 ger G. Contenau,
"Elements de bibliographie hittite" (Paris, 1922).
H. S. N.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcp/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free