Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hindenburg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
*Hindenburg. 1. Arthur (hade äfven förnamnet Leopold)
H. dog 25 mars 1913 i Köpenhamn. – 2. Theodor (hade
äfven förnamnet Georg) H. dog 2 mars 1919 i Köpenhamn.
1–2. P. E-t.
Hindenburg [-borg], sedan 1915 namn på
schlesiska staden och gruforten Zabrze (se d. o.).
Hindenburg [-borg; Beneckendorff und von Hindenburg],
Paul Ludwig Hans Anton von, tysk generalfältmarskalk,
f. 2 okt. 1847 i Posen. 1866 nämnd till underlöjtnant
vid 3:e gardesregementet till fot, deltog han med
utmärkelse såväl i fälttåget i Böhmen och Österrike
s. å. som i kriget med Frankrike 1870–71. 1878
blef han kapten vid generalstaben och tjänstgjorde
som sådan bl. a. under tre år vid 1:a divisionen
i Königsberg. 1885 blef han major vid stora
generalstaben i Berlin, samtidigt med att han blef
lärare i taktik vid krigsakademien. Efter att ha
bestridt olika befattningar i generalstaben och
krigsministeriet blef H., som öfverstelöjtnant,
1893 chef för 91:a inf.-reg., 1894 öfverste och
1896 stabschef vid 8:e armékåren. 1897 blef han
generalmajor och 1900 generallöjtnant och chef för
28:e divisionen i Karlsruhe. 1903 blef han chef för 4:e
armékåren (Magdeburg), och 1905 utnämndes han till
general af infanteriet. 1911 begärde han och erhöll
afsked från aktiv tjänst, hvarefter han bosatte sig
i Hannover.
Efter krigsutbrottet 1914 utnämndes H. 22 aug. till
chef för 8:e armén (i Ostpreussen) med generalmajor
Ludendorff som stabschef. Hans öfvertagande af befälet
(efter v. Prittwitz und Gaffron) följdes af segrarna
vid Tannenberg (23–31 aug.) och Masuriska sjöarna
(5–15 sept.), hvarigenom det ryska anfallsföretaget
afvisades. I okt. s. å. gick H., som i aug. utnämnts
till generalöfverste och i sept. till chef för
den nyuppsatta 9:e armén samt befälhafvare Öfver
stridskrafterna på östfronten, med sistnämnda armé
från Schlesien i förening med österrikarna till anfall
mot ryssarna vid Weichsel, men hotades af en sådan
öfvermakt, att han måste anträda återtåget, hvilket
utfördes med stor skicklighet. Ett (i nov.) förnyadt
anfall med stärkta krafter, som insattes omfattande
från vänstra flygeln, bröt ryssarnas motstånd och
förlade krigsskådeplatsen till midten af Polen. I
vinterslaget i Masuren 4–22 febr. 1915 tillfogade
H. ryssarna ett nytt grundligt nederlag. Efter
den tysk-österrikiska segern och genombrottet
vid Gorlice-Tarnow 1–3 maj 1915 förde H., som i
nov. 1914 erhållit generalfältmarskalks värdighet,
de förenade härarnas hela vänstra flygel med 4 arméer
till omfattande anfall mot ryssarnas högra flygel och
flyttade krigsskådeplatsen in i Litauen, hvarvid alla
fästningar intill Düna intogos. H. utöfvade såsom
"oberbefehlhaber ost" befälet inom och förvaltningen
öfver allt af hans trupper i besittning taget land,
och hans befälsområde utsträcktes i juli 1916 ända
till Dnjestr. Efter
Rumäniens krigsförklaring utnämndes H. 29
aug. s. å. till chef för fältarméns generalstab,
i verkligheten högste befälhafvare, och utöfvade
sedan högsta ledningen, särskildt på den franska
krigsskådeplatsen, med general Ludendorff som
förste generalkvartermästare. H. ledde äfven
nov. 1918–jan. 1919 härens återvändande till hemlandet
och afmobilisering samt från sitt högkvarter i Kolberg
"grenzschutz ost" under revolutionstiden. H. lämnade
befälet 3 juli 1919 och slog sig åter ned i
Hannover. Om H:s förste medhjälpare också har en
god del af förtjänsten af planernas uppgörande,
tillkommer H. äran och ansvaret för deras
utförande. Med säker uppfattning, omdöme, lugn,
säkerhet, bestämdhet satte H. prägeln på handlingarna
och uppbar befälsbördans tyngd, hvarför han blifvit en
Tysklands nationalhjälte. En hel litteratur om H. har
uppstått. Här må nämnas endast Lindenberg, "Das buch
vom feldmarschall H." (1919) samt H:s eget memoarverk
Aus meinem leben (1920; "Ur mitt liv", s. å.).
C. O. N.
Hindenburgslinjen l. Hindenburgsställningen
(fr. ligne l. position d’Hindenburg, eng. Hindenburg
line), de allierades benämning på den tyska
Siegfriedsställningen i nordöstra Frankrike. Se
Världskriget, sp. 218.
H. J-dt.
Hindens udde, näs i Söne socken, Skaraborgs län,
utskjutande i Vänern midt emot Hjortens udde (se
d. o.) och fortsatt af flera öar, utgör liksom denna
en del af de stora mellansvenska ändmoränerna.
O. Sjn.
Hinderlöpning. Se Löpning, sp. 284.
*Hinderslöshet för ingående af äktenskap styrkes icke
längre i vårt land medelst hinderslöshetsbetyg;
detta har (1915) ersatts med s. k. äktenskapsbetyg
(se d. o.). Men därjämte erfordras numera särskilda,
af brudgum och brud på heder och samvete afgifna
försäkringar om frihet från sådana hinder, som omtalas
i art. Äktenskapshinder under nummer 4)–7).
C. G. Bj.
Hinderslöshetsbevis, äfven kalladt
utgifningsbevis eller, felaktigt, tillståndsbevis,
fordras för utgifvare af dagblad eller periodiska
skrifter, enligt Tryckfrihetsförordningen § 1 mom. 4,
och skall af chefen för Justitiedepartementet
utställas till enhvar sökande, som ej blifvit
förklarad ovärdig föra andras talan, så framt sökanden
samtidigt lämnar uppgift om skriftens titel och
tryckningsort. Då dessa uppgifter afse att vid behof
ge officiell upplysning om hvem som är för innehållet
i skriften ansvarig, måste naturligen pröfvas,
att icke å samma ort redan utges anmäld skrift med
samma titel, då bevis ej kan utställas, liksom ej
heller nytt bevis för annan utgifvare af anmäld
skrift kan ges, innan det tidigare gifna beviset
återställes. Ansvaret för periodisk skrifts innehåll
ligger alltid å den, som för utgifningen erhållit
hinderslöshetsbevis såsom legal utgifvare, om sådant
bevis utfärdats, men eljest å den faktiske utgifvaren.
Rld.
Hindersön, en omkr. 15 kvkm. stor ö i Luleå skärgård,
Norrbottens kustland, 20 km. ö. om Luleå. Dess
sydvästra del kallas Gräsön, dess östligaste
Björkön. På H. förekomma kalksten och järn, hvilket
senare tidtals brutits. Jfr f. ö. Västerbotten,
sp. 352.
O. Sjn.
"Hindhede, M., lämnade sin praktik 1910 för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
