Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hogcholera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441
Holländska litteraturen
442
ten "Lilith", hvilka kallats skandalösa och
obegripliga, riktade ett öppet angrepp mot den gamla
skolan. Hufvudman för den unga oppositionen vardt
W i 11 e m K l o o s (f. 1857), Perks nära vän
och utgifvare, som i uppseendeväckande kritiker
med skärpa vände sig mot den torra retoriken,
den söta, slappa husligheten, det okänsliga
upprepandet af de schablonmässiga bilderna
och det poetiska uttryckssättet i den samtida
vitterheten. Kloos gaf de unges formel för konsten:
det individuellaste uttrycket för de individuellaste
själsrörelserna. Hämmade genom bristen på organ,
sammanslöto sig de unge under Kloos,’ ledning
1884 och började utge en tidskrift, "De nieuwe
gids", till hvars första redaktion äfven Frederik
van Eeden, Frank van der Goes och Albert Verweij
hörde. Sammanhållningen bland de unge bröts i viss
mån omkr. år 1890, då skilda mål började hägra efter
frigörelsen från det äldre litterära trycket. Den
ena källan, hvarur oppositionen öste, var nämligen
den engelska lyriken hos Shelley, Ros-setti,
Keats och Browning, den andra åter den samtida
franska naturalismen, enkannerligen Zola, för hvars
tendenser i synnerhet Frans Netscher gjorde sig till
tolk. Han och de med honom liktänkande kräfde, att
litteraturen skulle skildra äfven eller företrädesvis
det samhälleliga lifvet och varnade för att låta
den näras uteslutande af författarens suveräna
jag, hvilket skulle leda till anemi. Vid sidan af
"Nieuwe gids" uppstodo därför flera, mer eller mindre
sociala publikationer såsom "De twintigste eeuw"
(1894-1902 kallad "Het tweemaandelijksch tijdschrift",
utg. af van Deyssel m. fl.), men uppgick 1909 i
"Nieuwe gids", "De beweging" (1905 ff., utg. af
Verweij), "De kroniek" (1895-1907), "De nieuwe
tijd", under ledning af Henrietta Roland Holst van
derSchalk(f. 1869), Herman G orter (f. 1864) och van
der Goes rent socialistisk, och "De jonge gids’’,
utg. af Herman Heijermans, som är naturalismens
förnämsta organ. Särskilda grupper bildades äfven
efter de religiösa bekännelserna; "Van onzen tijd"
(1901, veckoskrift från 1910) är katolikernas organ,
"Stemmen des tijds" gammalkalvinisternas och "Öns
tijdschrift" (1897 -1914) under skalden Seerp Anemas
(f. 1875) redaktion ungkalvinisternas. - 1880-talet
var den nya holländska litteraturens lifliga
blomstringstid, de litterära formerna förfinades
och riktades, tekniken utvecklades, och ämneskretsen
vidgades. De många teoretiska meningsbrytningarna om
poesiens uppgift och samhällets aktuella problem sp
redo intresset för sådana undersökningar.
Lyriken var det diktslag, som först visade
förändringarna i stil och uppfattning. Perk och
Emants voro inledare, Kloos gaf i ursprungliga,
konstnärligt högtstående dikter intima uttryck
för det samtida, komplicerade känslolifvet och
förverkligade Keats’ definition: ’ ’poetry is
imaginative passion". Verweijs lyrik, subjektivt
egenartad och icke utan sökthet, fann rik
efterföljd; som hans direkta lärjungar räknas Aart
van derLeeuw, P. N. van Eijck, Geerten Gossart,
Alex Gu tti n g (f. 1884), Jacob Israel de H a a n
och W. L. Penning. HéléneLapi-doth-Swarth (f. 1859),
som först skref på franska, men af Pol de Mont vanns
för holländskan,
en skaldinna af genombildad smak och fin känsla,
hyllade en måttfull modernitet. Impressionismen
hos Gorter var först musikalisk och
ultraindividua-listisk; efter att ha egnat
sig åt Spinozastudium öfvergick Gorter sedan
till socialistisk diktning (t. ex. "Een klein
heldendicht"), men utan att nå samma verkan som
med sin stora, excentriska ungdomsdikt "Mei" från
1889. Hendrik jan Boeken (f. 1861) och den tio år
yngre Pieter Cornelis Boutens (f. 1871) äro däremot
hjärtats och naturens sångare. Bland de öfrige
kunna vidare nämnas Frans Bastiaanse (f. 1868),
P. H. van Moerkerken (f. 1877) och Carel S. Adama van
Scheltema (f. 1877), hvilken i sin "De grondslagen
eener nieuwe poezie" (1908) gaf ett socialistiskt
litterärt program. Anmärkningsvärdt är det stora
antalet nyare episka verk på vers, såsom van Eedens
"Dante en Beatrice" (1908), Boutens’ "Beatrijs",
J. B. Schepers nordiska gudaepos "Bragi" (1900-01),
E. B. Kosters "Odusseus dood" (1908) och "Adrastos"
(1909) och Gorters redan nämnda.
Af prosaförfattare stå Louis Couperus (1863-1923)
och van Eeden främst. Den förre började som lärjunge
till den gamla skolan, men öfvergick med "Eline
Vere" (1889), den holländska litteraturens första
psykologiska roman, till de moderna. Hans rika senare
alstring, raffinerad i stil och artistisk i skildring,
omfattar såväl romaner och kåserier som fantastiska
och till stor del symboliserande berättelser. Den
senare, äfven lyriker och dramatiker, vann sin
största framgång med "De kleine Johannes", en enkel
och fin själshistoria. Van Eedens filosofisk-etiska
och sociala intressen ha gett hans böcker ett drag
af grubbel och ideell overklighet, vid sidan af
naturalism och psykologisk analys. Från radikal
socialism har han genom spiritualism, altruism och
mysticism 1921 hamnat i katolicism. Romanen är i
Holland i regel uttryck för en måttfull realism och
skildrar borgerliga förhållanden. Emants har skrifvit
detaljeradt analytiska Haagromaner; Henri Borel
(f. 1869) är en talangfull verklighetsskildrare af
vekare läggning och stilistiskt behag, L o d e w i j k
van Deyssel (pseud. för Carlo J. L. Alber-dingk-Thijm)
en sträng realist, Margot Scharten-Antink och hennes
man, kritikern Carel Scharten lägga framför allt
sociala synpunkter på skildringen; Herman Robbers är
den kanske mest objektive återgifvaren af människor
och förhållanden; Johan de Meester, hvars stil är
orolig och forcerad, företräder en modern, human
realism; Ina Boudier Bakker (se denna. Suppl.) är
berömd framför allt för teckningen af kvinnor och
barn; Frans Coenen tillhör också realisterna, skildrar
grått i grått, med tröstlös pessimism; Jacobus
van Looy, äfven målare, som vunnit popularitet som
impressionistisk novellist, ofta med sydeuropeiska
motiv; Israel Q u e r i d o har en lyrikers och
visionärs fantasi; i stora romaner berättar han om
Amsterdams befolkning ; Adriaan van Oordt har skapat
god historisk roman.
Svagast är dramat utveckladt. Emants har skildrat
sällskapslifvet efter franska förebilder, van Eeden
författat lustspel och i versform affattade socialt
resonerande dramer, Verweij historiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
