Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Indien. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
köpmän, jordegare, sikher o. s. v. välja hvar för
sig. Statsrådets medl. utses för 3 år, lagstiftande
församlingens för 5, men generalguvernören
kan när som helst upplösa bägge kamrarna eller
endera. Vid meningsskiljaktigheter mellan kamrarna
kan generalguvernören inom 6 månader hänskjuta frågan
till gemensamt sammanträde af bägge kamrarna. Han
kan äfven hindra väckandet eller den fortsatta
behandlingen af ett lagförslag under förklaring,
att det berör landets lugn och trygghet. Äfven
kan han, när ett lagförslag förkastats, på eget
ansvar dock genomföra det under förklaring, att
dess genomförande är nödvändigt för I:s lugn,
trygghet eller vitala intressen. Kamrarna kunna
antaga resolutioner, som dock endast äro att anse
som framförande af önskemål. Vid budgetbehandlingen
har legislaturen större befogenhet än det forna
lagstiftande rådet. Kamrarna kunna vägra eller
minska begärda anslag, men generalguvernören har då
befogenhet att behandla dem som beviljade i den form
han äskat, om han förklarar detta vara nödvändigt
för regeringens förande. – Centralförvaltningen är
delad i 11 departement, bland hvilka generalguvernören
själf förestår utrikes- och politiska departementet
och medlemmar af exekutiva rådet de öfriga
(järnvägsdepartementet står under uppsikt af
rådets medlem för handelsärenden). F. n. (1924)
äro 3 af exekutiva rådets 7 medlemmar infödingar. –
Förvaltningsområdena äro nu 15, i det att Bengalen
återförenats med östra Bengalen, Behar och Orissa
sammanförts till ett eget förvaltningsområde, Assam
blifvit egen provins och det förut till Punjab hörande
Delhi blifvit särskildt förvaltningsområde under en
"chief commissioner". Af de 15 förvaltningsområdena
äro 9 "guvernörsprovinser" (Madras, Bombay, Bengalen,
United provinces of Agra and Oudh, Punjab, Burma,
Behar and Orissa, Central provinces and Berar
och Assam); öfriga provinser ha i spetsen för
styrelsen en "chief commissioner". Provinsernas
själfstyrelse utvidgades betydligt genom 1919 års
lag, som uppdelade förvaltningsärendena i "centrala"
(försvar, politiska ärenden, järnvägs- och tullfrågor
m. m.) och "provinsiella" (lokal själfstyrelse,
hälsovård, skolfrågor, allmänna arbeten, motarbetande
af hungersnöd, jordbruks- och bevattningsfrågor
m. m.). I de 9 guvernörsprovinserna skiljer man
bland de provinsiella ärendena mellan reserverade
och öfverflyttade, af hvilka de förra afgöras af
guvernören med hans exekutiva råd, de senare af
guvernören och hans ministrar. Dessa senare utses
bland medlemmarna i provinsens lagstiftande råd
och äro ansvariga inför detta, men guvernören kan
mot dem genomdrifva sin afvikande mening, om han
anser deras politik oförenlig med provinsstyrelsens
förande. Provinsernas lagstiftande råd väljas för
3 år och ha en majoritet af folkvalda ledamöter; de
kunna upplösas af guvernören, som har veto i frågor,
berörande provinsens eller andra provinsers lugn
och trygghet. Vissa lagförslag kan guvernören, om de
ej antagas, insända till generalguvernören för att
underställas monarkens afgörande. I budgetfrågor är de
lagstiftande rådens befogenhet begränsad på ett med
budgetbehandlingen i indiska legislaturen jämförligt
sätt. Rösträtten till provinsernas lagstiftande råd
är rätt vidsträckt, och deras väljarkår uppgick 1921
till öfver 5 mill. pers.
V. S-g.
Historia (efter 1909). Lord Morleys och lord Mintos
förvaltningsreform kungjordes i nov. 1909. Den ökade
såväl i generalguvernörens som i provinsguvernörernas
lagstiftande råd de valde rådsmedlemmarnas antal och
stadgade, att bland de af regeringen utsedde endast
ett maximiantal, olika i olika provinser, finge
utgöras af ämbetsmän. De öfrige, "icke-officielle",
rådsledamöterna, regeringsutsedda eller valda,
företrädde fria yrken, universitet, handelskamrar,
europeiska och indiska köpmanssammanslutningar,
jordagodsegare, muhammedanska korporationer
o. s. v. Råden fingo diskutera budgeten och om
denna samt allmänna frågor i öfrigt, med vissa
undantag, antaga resolutioner, som dock ej voro af
för regeringen bindande natur. I samband därmed
lämnades inom den högre förvaltningen begynnande
tillträde åt infödda inder, mest i provinsernas råd;
äfven i generalguvernörens råd gafs (1910) plats åt
den förste infödde indern (sedermera lord Sinha),
och två inder blefvo ledamöter i Council of India i
London. Ehuru lord Morley uttryckligen framhållit,
att I. ej inom beräknelig framtid vore moget för
ett parlamentariskt styrelsesätt, framkallade
reformen dock en viss afspänning och närmade de
moderate nationalisterna till regeringen, hvaremot
den af Tilak (se d. o. Suppl.) ledda nationalistiska
ytterlighetsriktningen fortfor med sin terroristiska
verksamhet (ett par mord på högre förvaltningsmän
och ett attentat mot lord Minto 1909).
Lord Minto aflöstes som vicekonung nov. 1910
af lord Hardinge (se d. o. Suppl.). Lifliga
lojalitetsbetygelser kännetecknade brittiska
konungaparets besök i I. (dec. 1911–jan. 1912). Vid
den stora kröningsdurbaren i Delhi 12 dec. 1911
kungjordes, att regeringens säte skulle flyttas
till Delhi samt att Bengalen åter skulle bli
en odelad provins och dess guvernör jämställas
med guvernörerna i presidentskapen Bombay och
Madras; konungen-kejsaren lade 15 dec. själf
grundstenen till regeringsbyggnaderna i den nya
rikshufvudstaden. Upphäfvandet af Bengalens
delning uppfattades i ämbetsmannakretsar som
ett farligt efterlåtenhetstecken, men betog de
radikale nationalisterna ett af deras flitigast
använda agitationsämnen. De vidhöllo dock
sin terroristtaktik, och då lord Hardinge 23
dec. 1912 höll sitt högtidliga intåg i Delhi för
att mottaga detta ur provinsen Punjab utbrutna
rikshufvudstadsområde, utsattes han för ett
bombattentat och blef rätt illa sårad. Bland de
dittills öfvervägande lojale muhammedanerna vållades
stark misstämning genom Balkankriget och brittiska
regeringens underlåtenhet att skydda den turkiske
sultanen mot hans kristna fiender. Hinduerna åter voro
missnöjda med den hårda behandling de fingo utstå i
flera brittiska kolonier, särskildt Syd-Afrika och
Canada, och lord Hardinge själf tolkade i ett tal i
Madras (nov. 1913) indiska regeringens harm öfver de
sydafrikanska tvångsåtgärderna, som emellertid genom
en sydafrikanska regeringen afpressad "Indian relief
act" af 1914 ersattes af humanare behandlingsmetoder.
Vid Världskrigets utbrott, 1914, gäckades de tyska
förhoppningarna, att det skulle ge signalen till
en stor indisk resning mot det brittiska väldet. De
infödde furstarna täflade i lojalitetsbetygelser och
hjälpåtgärder af skilda slag, och från I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
